Kram!

Tack :) Efter en timme på dynan så kunde jag sitta ute en halvtimme iaf, men nu är jag åter i sängen…

Ja det är en hemsk sjukdom! 😕  Idag har sonen haft sitt bio-kalas. Nu när vi kommit hem så sitter jag i soffan med min värmedyna. Solen skiner och det finns massa måsten här hemma som jag borde göra med inte orkar! 🤪

Så jag följer nog dina spår Lilla Fröken och gör åssit idag!

(Åssit = Inget, Pitemål;)

Kramar till er alla. :-) Känner igen det ni skriver om, vilka bakslag man kan få. Det är en idiotisk sjukdom vi har…

Ja gör mig sällskap i fibrodimman :) Det är så trist när det är så här. För någon månad sen då var jag ute på promenader, nu räcker det med att handla mat och sen är man färdig. Jag hoppas att det blir bättre när foten opererats. Eller kanske båda fötterna. De kanske påverkar kroppen också och inte bara knäna? Det visar sig :)

#4 Detsamma :) Ja det här var en riktig nitlott..

Fuck! Var ute och gick med dottern på 3,5 i ca 1 timme sammanlagt. Kändes okej då och efteråt. Nu har fibrodimman attackerat mig. :-( Well well, dags att resa sig och tända grillen. Dottern beställde grillat idag igen. "Krya på er" (med brist på annat ordval?) Kramar

jag är imponerad av er som har barn och krämpor. Hur orkar ni? Min dag har bestått av en dusch och en halvtimmes sällskap med de andra i solen. Jag har fortfarande sängläge med min mini-pc och som tur är så kan jag surfa och blogga med mobilen :) 

Typiskt för mig brukar vara att jag brukar piggna till mot kvällen när jag legat några timmar (halva dagen) och fått koppla av till tv. Jag läser ju inte böcker eller tidningar, så det är bra avkoppling. 

Det är skönt med vardag imorgon igen, så det blir lugnare i huset, jag mår bättre då faktiskt. Skulle det hända att jag är helt ensam en hel dag, vilket inte händer ofta, då mår jag bättre och smådonar mellan varven. Då behöver jag inte få dåligt samvete för att jag är urtråkig.

Det jag tycker är bäst med att ha barn är att jag MÅSTE upp oavsett hur jag mår. De få dagar hon tvingas åka till sin pappa planerar jag litegrann (hon är borta varannan lör-sön) men det slutar oftast med att jag ligger på soffan och har ångest över vad jag borde göra. Sen är min dotter väldigt lugn och gosar gärna i soffan efter förskolan, förskolan är jättefin mot mig och hjälper mig samt att vi har en god relation till henne mormor och morfar. Min dotter är min anledning till att kämpa. :-)

Det är bra att ha en "morot" :) När jag jobbade så tvingade jag iväg mig och det var inte lyckat, kan tyvärr inte ta mig i kragen som många andra. Och det vill jag inte heller, för då mår jag sämre. Måste lära mig att ta lite i taget, varje dag. Förut då kunde jag sova middag en timme, det var jättebra avslappning men det funkar inte längre, utan jag lägger mig väldigt tidigt ibland för att få min behövliga vila. Sen kan jag sitta uppe på natten några timmar istället :) Jag hoppas att jag får något muskelavslappnande utskrivet, för det skulle jag behöva. Paraflex fungerade bra men jag är allergisk mot dom. Jag skulle inte ha klagat när jag hade ont i rumpan, nackar och axlar är mycket värre :)

Jag kan inte heller "ta mig i kragen". Fick inflammationer i tummarna 2008 då jag jobbade i kassan på en matbutik med hysterisk handel. Att ta sig i kragen när varje vara får mig att vilja skjuta av mig huvudet, det klarar jag inte… 3 operationer, 2 i vänster och 1 i höger har inte hjälpt… Den akuta smärtan har släppt nu, 4 år efter sista operationen men belastar jag tummarna tillräckligt så kommer smärtan som ett brev på posten. Att ha ont är ett helvete… Har inte varit helt värkfri sedan juni 2005, då började jag jobba i matbutiken.

Har också problem med händerna. Har svårt att hålla i en penna, de räcker att skriva en adress på kuvert, sen blir det nästan oläsligt. Har svårt att hålla i kölsredskap mm de glider ur näven. Ja jösses, man är ju ett vrak egentligen! :) Jag blir så less på att jag inte tål så många läkemedel för då hade jag nog mått bättre. Just nu vill jag bara kapa min tå.. :) Sen har jag en mobil som inte stavar så bra och det är för jobbigt att rätta till :)

Vi har ett helvete vi som lever med kronisk smärta som aldrig försvinner… Inte ens när man är "bra" är man smärtfri.