Vet inte om någon är intresserad här heller men jag ville bara skriva av mig om hur en dag i mitt liv är. Jag vaknar. Kroppen känns öm och stel. Fötterna värker fastän jag inte satt dem till marken än. Höfterna och ryggen molar och axlar och nacke spänner och trycker. Dotter vill att jag ska gå upp… Jag sätter mig upp i sängen, benen dinglar mot marken. Marken kunde lika gärna bestått av större grus. Ångest… Sätter ner fötterna på golvet och ställer mig upp. Shit! Fötterna känns som om jag skulle stått upp på fel golv i fel skor i 12 timmar och sen dansat hela natten. Höfterna… Kan inte sträcka på mig utan haltar fram med kraftig lutning. Trött… Sov jag något alls? Smärtan tar över för en kort sekund. Sätter på lite TV till dottern för att kunna lägga mig en liten stund till. Smärtan försvinner aldrig. Den molar… Jämt… Vissa positioner är mer smärtsamma än andra. Det dåliga samvetet… Jag borde ju… Men HUR? Idag blev en bra dag, promenaderna till och från skolan bjöd på hanterbar smärta. Tack! Det behövdes efter 1 vecka jag knappt kunde röra mig! Stolarna gör ont… Längden på föreläsningar och seminarium plågar. Inte hjälper det att röra på sig som det så fint heter… Musklerna bränner när jag går. Mjölksyra… Kroppen ger upp före flåset. Har så mycket mer att ge! Men kroppen vill inte! Eller KAN inte… 10 min till bussen går, om jag går fort eller springer så hinner jag. Fast kroppen gör inte som jag säger… Det går inte att öka. Det bränner! Smärtar… Får vänta till nästa buss. Jaja, solen skiner i alla fall och våren är på väg. Att handla… Mat måste vi ha. Tunga påsar… Smärtan i armarna påminner om inflammation och mjölksyra. Det sticker i fingrarna och stelheten infinner sig. Kan inte räta på fingrarna när påsen är nere. Vänta… Så ja. Att studera… Läsa böcker. Testa att läsa efter du varit vaken 3 dygn i sträck. Jag har inte varit vaken i 3 dygn, men jag har inte heller vaknat utvilad på över ett år. Jag har ont. Jämt… Examinationer, tentor, fokus, koncentration. Jag tänker inte ge upp mina studier! Inte förrän någon kommer fram till mig personligen och säger att jag inte passar som förskollärare. Vågar du? Vill du? Min smärta får inte ta över mitt liv och mina drömmar. Min smärta får anpassa sig efter dem om du nu tänker stanna. Vi måste bli vänner, acceptera varandra. Jag ger mig inte! Jag har ett mål- förskollärare. Jag har en anledning att kämpa- världens bästa dotter! Ibland måste jag prioritera. Utmattningen och den ständiga smärtan tar ut sin rätt. Orkar jag inte umgås är det inte personligt. Jag är bara så trött… Funderade på förra året när jag tränade som mest, flera dagar i veckan. Utan att varken se resultat eller kunna öka på varken vikt eller kondition. Kroppen la alltid av före flåset… Ser omkring mig människor som tränar, tar i och sedan går vidare. Det kunde aldrig jag… Istället fick jag ont och blev ännu stelare. Det var inget direkt jag reflekterade över, jag är väl bara överviktig och lat tänkte jag… Så var kanske inte fallet. Innerst inne så VET jag att jag gjorde så gott jag kunde.