Jag blev jätteglad över diagnoserna. Framförallt för min egen skull,.sen att kunna vida ag och FK, att så här är det faktiskt! Sen börja planera själv vilka mål jag har,.vad jag ska och behöver träna på. Familjen ändrade inte inställning,.för delen blev det ju ingen skillnad eftersom jag hade klagat på alla krämporna förut.

Jo kan tro att det är skönt att ändå få bekräftat att man inte är inbillningssjuk utan att man faktiskt har sådär ont o jobbigt som man tror. Eller vad man ska säga.

Jag kände både lättnad och sorg, lättnad för jag fick namn på smärtan och sorg över att ev inte bli av med smärtan.

Jag får heller ingen hjälp då vårdcentralen bedömt min fibro som stressrelaterad  Hade det varit så borde jag inte ha smärtor dagligen eller? Ja ja tack och lov har mina arbetskamrater oftast och nästan alla förståelse. En av dem tycker jag ska sjukskriva mig när jag har ont! Hur skulle det se ut! Jag kan ju inte det de perioder smärtan sätter in en vecka, skapligt några dagar sedan åter igen massor av värk… men men jag kör på som jag gör och berättar för dem och de "onda" perioderna slipper jag tunga uppgifter och då klarar jag av mina dagar på jobbet.

Hemma tycker jag min sambo nu efter 2 år blivit mer förstående som när vi handlar bär jag inte påsarna med händerna då det känns som fingrarna slits av utan jag tar dem på underarmarna för det funkar bättre, men icke han tar dem med orden att jag får ont i musklerna 🙂 Däremot mina systrar med samma diagnos kan inte acceptera att jag har diagnosen då jag skjuter pilbåge, spelar ingen roll hur jag förklarar enligt dem har jag inte fibro bara för att jag skjuter… dumt uttalande anser jag då de inte kan något och inte ens frågat hur bra eller dåligt det går för mig samtidigt bryr jag mig inte längre och har heller ingen kontakt med dem av den anledningen bla. För mig är skyttet bra då jag får chans att fokusera på annat, värken försvinner för ett tag innan den sätter in igen. Sedan är jag nog heller inte den som klagar så mycket så många vet inte hur ont jag kan ha, biter ihop och kämpar så länge det går 🙂

Det där med att fokusera på annat gör jag med. Jag kan sitta med saker jag får energi av o tycker är kul o även om jag har ont så funkar det ändå. Jag tar smärtan som kommer o har bestämt mig innan för att det är värt det, för att kunna orka. Roliga saker ger ju massa energi o mildrar ju värken en stund iaf. Jobbigt med systrarna dock. Tycker ju att nån med samma diagnos borde förstå.

Precis som jag med tänker, att göra något kul ger så mycket positiv energi att smärtorna viker av för stunden och då är det okej och går att  ta smärtan när den återkommer

Ja det är jobbigt och tråkigt att de inte kan eller vill förstå, de borde ju veta hur det är att ha värk. Jag har förklarat att även barn skjuter och det finns många olika styrkor, med min båge jag har nu kommer jag inte fram på 40 meter och om jag ska tävla ute måste jag skjuta på 50, 60 och 70 tror jag de sagt. Har inte så mycket koll då jag endast skjutit i 1 år och 4 månader. Däremot tror jag att jag blivit starkare i armarna och kanske kan byta ut delar så bågen blir lite starkare nu, måste dock acceptera att dagar som idag inte fungerar bra i skyttet men det är svårt. Vi har en klubbtävling som heter torsdags tian och jag klarade inte mer än 222p och har legat runt 441-448p och en gång 456p

För mig började symtomen efter att jag födde mitt andra barn 2007, jag var då 25 år gammal, nu är jag 30. Eftersom min mamma har fibromyalgi och pappa har psoriasis artrit var dessa två sjukdomar något som snabbt kom upp på tapeten. Tyvärr är båda dessa sjukdomar något man inte kan ta ett blodprov för att se utan det är tiden med symtom som uppkommer som är det som avgör. Jag har haft sådan tur att min familj och vänner (de flesta iaf) har varit stöttande och förstående under den jobbiga tiden.  Sedan hade jag turen som fick en underbar läkare som jag fortfarande går hos. Hon har alltid sett till helheten och är mycket noga med både kropp och själ ska må bra.

För mig var det en väldigt jobbig tid, att inte veta säkert vad det var jag hade. Jag tyckte att det var viktigt att få ett namn på eländet. Då kunde jag läsa in mig på det, utbilda de andra i min närhet vad sjukdomen innebär o.s.v. Med information försvann rädslan kan man väl säga. Visst har jag stunder där jag tycker att det är orättvist att jag fått denna sjukdom och man måste få sörja också, jag tror det är viktigt!

Om du vill kan du läsa min blogg, där skriver jag hur jag hanterar min vardag med sjukdomen samt lite information o.s.v.

http://mariaairam.blogg.se

Bra sagt MiaaiM att man "måste få sörja" det är ju en del av bearbetningen (i alla fall för mig) sörja och läsa in mig på vad fibro är och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt samt för att kunna förklara för familj och vänner.

#6, har också fått mer intensiva bekymmer sen mitt andra barn kom för 7 månader sedan. Dock haft bekymmer till o från sen jag var 15 typ.

Ska läsa din blogg! Tack :)

#5, Så är det. Men så länge man är inställd på att man alltid gör sitt bästa efter förmåga så blir det bra. Även om man gör hälften så bra ifrån sig mot andra dagar. Så ska man ändå känna att man gjort så bra man kan.

Efter att ha haft problem sedan ca mitten av 80-talet och inte veta vad som är fel, bara en massa inflammationer och värk, men aldrig någon diagnos, så kan jag säga att det är väldigt skönt att ha fått diagnosen efter så lång tid. (Fick diagnosen i höstas)

Någon sorg kan jag inte säga att jag kände, eftersom jag haft värk i mer än halva mitt liv, så kommer jag knappt ihåg hur det känns att vara helt friskt/smärtfri.

Det är ju mycket lättare med diagnoser än utan, eftersom man då kan tala om för folk vad det är som är "fel" på mig.

#9, vad skönt att du fick en diagnos till slut! :) synd att det behövde ta så nedrans lång tid bara!

Vad roligt att läsa era bloggar (FruJag och MiaaiM)! Jag har bloggat tidigare, men det är jobbigt att skriva och jag är ingen webdesigner heller direkt :) Men det kan vara skönt att skriva av sig sina funderingar.

#11, tack. Kul att du läser! :) Just nu kanske inte så upplyftande läsning (hos mig), men jag har aldrig vart mkt för att låtsas att det är bättre än det är. Särskilt inte på en blogg :)

#10 Tack. Ja det var verkligen skönt att äntligen få en diagnos.