Sedan tre veckor tillbaka har jag gått på en rehabilitering. Det är ca 10-12 timmar i veckan men det är 5 dagar i veckan. Sen vill de att man ska gå själv på grejer efteråt eller på kvällar och helger.

Jag kraschade efter två veckor. Sen låg jag i fem dagar. Jag har redan tidigt sagt att jag inte klarar mer än 2 dagar i veckan och någon gång tre aktiviteter men inte varje vecka. Men det struntar de i. Hon som ordnat det här till mig sa att det var bara första veckan man blev trött och att hon också kände sig lite trött.

Den här veckan, vecka tre, kom jag onsdag och fredag. Alla andra aktiviteter är inställda. Det innebär alltså även promenad medhundarna, som är nyttigt för mig, och att handla mat eller tvätta. Allt ligger nere nu. Även min träning som jag haft en gång i veckan.

Nu har jag  sovit hela dagen innan jag kommit på benen. Jag är inte bara trött och sover utan jag har så ont i musklerna. Det värker och värker. Idag har jag dessutom mått illa. Det känns som om jag har jättehög feber i kroppen och munnen och jag är helt degig i huvudet.

Var drar man gränsen. När är priset för högt?

De ser ju bara att jag är där mina två timmar och att det går bra. Sen har jag restid två timmar och sen sover jag i 20 timmar. Jag har även en son som behöver mat och rena kläder.

Hur ska man förmedla hur dålig jag är? De ser att jag är frisk och de tycker att jag inte vill delta och sen står det så i mina papper. Det är heller ingen mening att åka till läkaren och säga att jag är trött. Det syns ju inte där heller. Idag var jag så dåligl att jag tänkte åka in till akuten ett tag. Jag låg och grät och trodde att jag hade MS eller cancer och skulle dö.

Jag vill inte dö liggandes på soffan och sova hela dagarna. Då vill jag ha mera kvalité på livet den sista tiden.

Om jag säger ifrån kan jag bli av med min sjukpenning. Hur hanterar man detta?