Hej svejs! När min smärta är ihärdig, och inget hjälper, då lägger jag mig tillrätta i soffan, men en skön kudde under nacken och tittar på något program som jag spelat in. då kan jag koncentrera mig på något (oftast iaf) en stund och glömmer smärtan lite. är lagom glad nu när Hem till gården tagit sommaruppehåll, det var min bästa avslappning, att titta på de avsnitten.. 

Om har jag ont på natten och måste gå upp, så sätter jag också på tv:n, men då tittar jag på något tråkigt, som jerry springer eller nåt, för då somnar jag ganska snart 

jättetråkigt att du blev sjuk så ung, hoppas att du fått bra hjälp av sjukvården iaf!

Hej och välkommen hit!

jag tycker det är jätteviktig att du ivaretar din positiva attityd! För min del känns det som allt är bättre för mig om jag har en positiv ande. Missuppfatta mig inte, det är inte värken som blir mindre av att jag är på gott humör, det är mer att jag känner jag kanske har mer överskott att leva med värken.

Det kan i bland vara jättesvårt att  behålla ett gott humör, men om man lyckas hitta dom saker som gör att man kan få några skratt i livet, lite livsglädje kan detta vara skillnad på en förbättrat eller försämrat livskvalitet.

Det är så himla olika vad man kan göra. För min del kan det vara att åka ut till pållen och pälsa ner mig, eller sägga mig i bästa soffan med filtar, en mugg te och en bra bok. Det kan vara att ligga sked med gubben och bara vara, känna han smeka mitt hår och min rygg, eller att ligga på ryggen på golvet och få hela mig full med nyfikna katter och hund som undrar varför jag ligger på golvet och nyttjar hövet att lägga sig på min mage. Det kan vara att unna mig lite glass, eller en bit chocklad, att unna mig en lyxig massage eller lyssna på fin musik. Jag kan se på TV på något program, en film, en tvserie, eller bara ligga i sängen i en hög med djur och lyssna på en ljudbok.

Välkommen hit!

Det är bra om man kan hitta sätt att hantera sin smärta och sin situation. Man behöver inte acceptera att man har smärta men man måste acceptera att just nu är det såhär. Vad som händer imorgon vet vi inget om och vem vet smärtan kan ju bli mindre med om man har tur.

Sånt vet man aldrig i förväg.

Vet inte vad du fått för hjälp men en bra sjukgymnast som kan detta med smärta och fibro, det finns Basal Kroppskännedom som man kan bli hjälpt av. En del läkemedel men allt sånt är så individuellt så det måste man prova sig fram till.

Det beror ju också på av vilken anledning man fått sin smärta.

Hoppas du ska hitta bra sätt att bearbeta din situation på.

Det viktigaste för mig är min make som hjälper mig massor med allt möjligt, men hans respekt och tålamod med mig är enormt viktig.

Men för att ha värde i mitt liv och god livskvalitet så är handarbete otroligt viktigt. Jag ser det som mitt "jobb", men det finns inga krav eller press. Jag skapar för min egen skull och då försvinner allt runt omkring mig. Och jag ser påvänner med fibro att det här med att ha en hobby är viktig och att träffa människor i den mån man orkar.

Ett annat tips är att du söker upp en lokal fibroförening för att dela tankar och erfarenheter med andra som har fibro.

kolla in www.fibromyagli.se

Hej igen och tack för alla goa svar :)

Måste säga att de ni säger om män som bryr sig verkar ju himmla praktiskt, måste fråga vart ni får tag på sånna män, går dem å köpa på ica? ;)

Men skämt åsido, det ni skriver om att njuta av vardagen är ju faktiskt ett väldigt bra tips. Många dagar fåt man ju verkligen, verkligen leta efter något att glädja sig åt och då brukar jag be min mor om råd.. Hon är min största källa till trygghet och trotts att hon oxå har ont (läkarna kan ej komma fram till vad det är för fel på henne trotts massvis av test…) så hjälper hon mig alltid om jag behöver hennes hjälp! Min lillebror Tor har Asbergers/ADHD och jag har tagit hand om honom som en son när mamma jobbade dygnet runt när vi var yngre och tack vare det så har jag nog lärt mig att ignorera min egna smärta och hjälpa andra före mig själv och det känns väldigt skönt faktiskt! =)

Hjälpte andra med allt och var väldigt glad för alla jag kunde glädja och har alltid varut på jakt efter skratt, varesig det var mina egna eller andras så har ja alltid älskat att få folk att skratta och må bra, en fördel när man snabbt behöver skaffa nya vänner kan jag ju säga;)

Men så hände det som absolut inte fick hända.. Påskhelgen 2010 "åkte jag av" min vänns pålle (jobbade som lekmän kallar för "hästviskare" men det heter egentligen Equiterapeft), jag hade  jobbat med honom i över ett år och han hade blivit otroligt duktig och lyhörd. Men så skällde min hund åt något och Baloo, som han heter, bestämde sig för att det hade varit en bättre idé att jag var bredvid honom, inte på honom, så han hoppade och skuttade tills jag flög i en båge och landade på den stenhårda marken och fick mitt diskbråck… Envis som jag är så skulle jag upp på honom igen, trotts att jag inte hade någon som helst känsel i min högra sida så hjälpte min mamma mig utt igen, hon svor en väldigt lång ramsa åt mej medans jag klättrade upp men hon gjorde ju som jag sa och lugnade sig…

Jag lyfte in mitt högra ben i bilen i ett år innan jag kom fram till att det är nog en ganska bra ide att åka till läkaren ( har verkligen inget bra att säga om läkare, därför åkte jag inte dit tidigare). Efter ex antal undersäkningar, röntgen av både vanlig maskin och magnetröntgen så kom dem fram till att disken nästan har lossnat helt.. Inget roligt besked när man är 17 år…

Så nu lever jag ett så kallat liv som är dimmigt av allt morfin jag äter varje dag för att hålla mig upprätt.. Dessutom hoppade jag av mitt dåvarande gymnasium och bestämde mig för att om jag nu ska ha såhär ont resten av mitt liv så är det lika bra att göra något man tycker är roligt och slita ut kroppen riktigt ordentligt! Så nu går jag på hästhållningsutbildningen i Dingle och är väldigt väldigt nöjd med att få ha så många underbara djur omkring mig och min fantastiska familj och mina underbara, förstående vänner… <3

Oj nu blev det ett väldigt långt och sentimentalt svar men men, sån är jag! =)