Man får ju sänkt smärttröskel så till viss del kan det nog tyvärr bero på det. Hoppas att ditt stackars ben läker så snart som möjligt och att du kan bli fri från ännu en onödig smärta! För varenda nytt ställe i kroppen, litet som stort, som gör ont gör tillvaron ännu lite jobbigare och kroppen ännu lite tröttare än den redan var innan.

Jag känner verkligen med dig och jag hoppas dom tar din smärta på allvar! Och att du inte har en familj som mig som inte stöttar utan påstår att jag har fel diagnos och allt sitter i psyket, både smärtan och läkemedelsbiverkningar. Familj och vänner som stöttar en och hjälper med saker som är för jobbiga är guld värt så jag hoppas du blir bra omhändertagen och stöttad av dina nära och kära och att läkarna åtgärdar cystan även fast det kanske är emot vad dom i vanliga fall gör vid såna tillfällen, för du kan ju inte behöva ha så ont av den och problem att gå tills den försvinner av sig själv.

Ibland förstår jag mig inte på dom som jobbar inom vården. Dom kan inte känna vad man själv känner utan dom får ju faktiskt lyssna, sen är deras jobb att se till att man mår så bra som möjligt.

Jag håller tummarna för att ditt problem löser sig snarast!

När jag slår mig gör det mycket mycket ondare än vad jag egentligen har slagit i. Jag inser att smärtan inte är så stor men ändå står man och skriker rakt ut.

Även andra smärtor spökar. Har bl a en rotfylld tand som gör ont hela tiden.

Jag  tror att hela smärtsystemet är rubbat och har slutat att fungera normalt.

Precis så upplever jag det oxå, man kan ju vara väldigt känslig för saker som andra inte reagerar för alls.

Innan jag fick min diagnos trodde jag själv att jag höll på att bli "dum i huvudet" ;) Man kände sig som en hypokondriker, jag hade aldrig hört talas om fibromyalgi då. Nu är jag inne på mitt 12:e år och känner mig fortfarande misstrodd och inte tagen på allvar. Som tur är har jag en väldigt stöttande familj, min mamma fick samma diagnos som mig strax efter att jag hade fått det och då hade hon haft värk i 15 år. Och min syster lider av RA, så man får finnas där för varandra.

Fast man hade ju önskat att samhället tog mer hänsyn så man slapp att kämpa dag för dag, år för år för sina rättigheter som sjuk individ. Just nu får jag ingen hjälp alls med varken smärtlindring eller annat. Får bara svaret "ja men det är ju fibron" vilken åkomma man än har. Känner mig väldigt undanskuffad och besvärlig. Så man har nästan gett upp själv med och bara ångar på och blir både mer värkbruten och deprimerad.

Hoppas att ni mår så bra som ni kan iallafall och att Tessens familj kan försöka förstå hur man faktiskt mår. Man får jobba tillräkligt med att få omvärlden att förstå och ta hänsyn, man behöver verkligen inte lasten att behöva kämpa med att bli trodd av sina närmaste som är de man ska kunna förlita sig på.

Tack för era tankar, och jag hoppas också att de för en gångs skull ska ta mina bensmärtor på allvar. Man har tillräckligt med besvär ändå. / Lolita

Ja det verkar vara vanligt att det käns annorlunda om man har fibro.

All smärta blir större min fibron. Det råder ju ständigt mer eller mindre inflammatoriska tillstånd i muskler och mjukvävnader, och därför blir det så här.

Vad gäller den där cystan du fått, är det av sådan art som kan sätta sig i leder? För i så fall kan man punktera den antingen med våld eller med en cortisonspruta. Jag har vid flertal tillfällen haft en envis sådan i min högra hand, men efter cortisonsprutan så kom den aldrig tillbaka.

Sitter en sådan cysta på "fel" ställe så kan den åsamka stor smärta, även om den i sig är helt ofarlig.

Detta ska vara en ofarlig cysta, men det sitter inne i lårbenet precis nedanför trochante major. Så de måste borra upp benet igen för att kunna nå den. Och det vill de helst inte göra, utan hoppas nu på att den ska försvinna av sig själv. Tråkigt nog kan det ju ta ett bra tag, men vi får se hur pass smärtpåverkad jag kommer vara. Annars får de nog börja tänka om ;)

Den kan mycket väl försvinna av sig själv om det är en sådan som jag tänker på.