Jag tänker inte på sånt, personligen så tycker jag att man förändras som människa varefter åren går, jag kan inte tänka på att jag vill vara som för något år sen, men det ska bli intressant att läsa hur andra ställer sig till detta. Hur gör du själv ts?

Därför jag frågar.. Jag vet inte vad jag ska göra.. Just personligheten förstår jag ju att den ändras med åren så det får va.. Men jag har såna humörvängningar och är riktigt, riktigt nere just nu.. Haft citalopram innan mot humörsvängningar vilket hjälpte lite, ska ringa läkaren efter helgen.. Jag behöver nog hjälp med skiten nu…

hormoner som spökar kanske? det är bra att du beställer en tid och tar tag i detta, lycka till!

Jag har tagit massa prover innan, bla för hormonerna.. Men antar att det hör samman med att jag är så slutkörd och ner.. Blir nog bra med lite hjälp. Tack!

Vi med fibromyalgi har enligt forskare generellt lägre produktion av serotonin och dopamin. Vid stress, framför allt långvarig, minskar den produktionen och istället produceras adrenalin. Men vi har lägre produktion även om vi inte upplever oss utsatta för stress. Låg serotoninhalt är vad som ger depressioner. Eftersom vi då inte producerar tillräckligt med serotonin blir vi deppade titt som tätt, utan egentlig anledning. Därför bör man som fibromyalgiker ta SSRI-preparat, t ex citalopram, cipralex och ett antal till antidepressiva läkemedel. Själv har jag ätit cipralex sedan november 2007 på maxdos och mår på det stora hela taget bättre, men ändå vid exempelvis för dålig och/eller för lite sömn så blir jag deppad. Det är en del av sjukdomen.

någon som använder sertralin? jag vet några som gör det, men iofs så har de inte fibro heller.. men det fungerar, och jag  har för mig att det är ett SSRI-preparat.

Jag åt citalopram ett år, ska begra att få tillbaka dom då jag mådde mycket bättre.. Känns en aning jobbigt att behöva inse att jag är sjuk och ska vara det resten av livet.. Dumma, dumma fibro!!! Tar nog ett tag innan jag helt kan förlika mig med den diagnosen..

Tack för att ni finns!!!

Hej!

Har har haft sjukdomen i ca 10 år och har haft enorma problem med hormonerna och humöret,men har nu ätit SEROXSAT i snart ett år och mår jättebra av dessa psykiskt;)/ Lycka till!

#8 Vad skönt!! Jag har fått tillbaka mina citalopram som hjälpt mig bra tidigare. Så det känns väldigt skönt. Tur att det finns hjälp som gör lite nytta i alla fall.

Jag har haft fibromyalgi i 13 år, minst, det tog flera ÅR, innan jag fick min diagnos, så 15-20 år har jag nog haft den.

SMÄRTAN som vandrar runt, den tar på humöret och krafterna, att ha ont jämt, och försöka att få vardagen löpa på, det tar oerhört mycket.

Jag äter inga skol-mediciner, utan jag har ätit Homeopatiska i flera år, tills det blev för stort hål i kassan. Jag var då tvungen att sluta åka till min Hans..

En del läkare försöte att få mig att tro att det var psykiskt, men jag fick rätt tills slut, då jag hävdade med mitt liv, att det är inte psykiskt betingat, utan av smärtan blir humöret drabbat, och jag var ledsen för att jag blivit sjuk. Jag hade inte räknat med det. Var färdigutbildad med studieskulder, och VILLE INTE VARA SJUK…DET tog lång tid att få in i skallen, och att acceptera. För mig tog det MINST 10 år.

Jag är med i en liten (6 pers) fibrogrupp, vi träffades på Smärtkliniken, och vi har nu setts i 12 år. Det är så skönt att inte behöva förklara sig, utan alla har värk. Med andra personer kan det bli tjatigt att aldrig må bra, de fattar inte alltid, för det syns inte utanpå.

NU sen två månader, har jag bytt kost till LCHF och jag mår lite bättre. Har sluppit värken i mina handleder o händer, fingrar mest, i ett par veckaor !!!! jippiii…ska hålla på i 6 månader på prov…..blir jag bättre ska jag fortsätta.

Magen har blivit bättre o lugnare, och jag är inte LIKA trött som jag har varit innan, varje dag. Behöver inte sova middag varje em.

Är det någon av er som har lika erfarenhet ?

Glömde skriva att jag oxå har fått ett tips att äta D vitamin för humöret….att jag kan ha brist på den vitaminen.

Tack för tipsen, kanske med skulle prova något sånt… Ni är riktiga kämpar hela bunten! Kram

http://www.kostdoktorn.se/d-vitamin/   väldigt läsbart, rekommenderas, och mycket annat på den sajten.

TREVLIG HELG….

Mitt humör och mående blev betydligt mycket bättre när jag väl accepterat min diagnos. Får man en sjukdom som innebär "att nu kommer du vara trött och ha värk resten av ditt liv" så behöver man ta sig igenom alla faser som en kris innebär. Det är faser av förnekelse, sorg, ilska, depression, uppgivenhet och till sist acceptans. När acceptansens skede är nådd gör det inte längre ont att leva med fibro, själsligt talat. Nu har man bara värk i kroppen och lär sig att rätta sitt liv efter kroppen. Man får liksom finna sig i att aldrig mer vara chefen över sitt liv utan att kroppen nu bestämmer vad, hur och när man kan göra saker.

Jag hatade att något skulle bestämma över mig. Bestämma var ju det bästa jag visste! Jag har nu accepterat att fibron är min livsledare och att jag tvingas leva i nuet. I stället för att bli sur över att jag inte orkar eller kan göra ditten eller datten så finner jag vägar som underlättar mitt liv. Jag har skaffat mig en shoppingvagn till handlingen och accepterat att jag bara orkar arbeta 25% och är STOLT över det. Ingen ska få trycka ned mig trots att jag ofta hör gliringar om min "lätta" vardag. Folk vet ju inte hur jobbigt jag har det för jag går aldrig omkring och gnäller över min värk. De tror att jag har ett lätt liv och "maskar" lite för att slippa jobba. De får tro det, ingen fara för det räcker med att jag vet sanningen.

A och O för att må bra som fibropatient är att inte beklaga sig hela tiden. Detta sänder ut negativa vibbar och det blir svårt att se det positiva i tillvaron när man hela tiden fokuserar på det onda och smärtsamma. Det räcker med att tänka: Jag har ont, THAT'S IT!

Livet är varken orättvist eller elakt. Det bara ÄR så! (Just så här känner man när diagnosen blivit fullt accepterad).

Gråt ut sorgen över att du blivit drabbad (det kan ta några år) och bli sen rejält förbannad över att du blivit drabbad (här reser du dig ur sorgen). Ta sen ett djupt andetag och säg OKEJ, FINT, TACK!
Hur gör jag det bästa av det här nu?! 

#14 Tack för dom visdomsorden! Starkt jobbat.

Jag trodde liksom att jag redan accepterat allt eftersom jag gått med det i mer än tre år och misstänkt vad det var innan jag fick diagnosen nu i höstas. Men nej då!! När jag fick det från en läkare blev jag helt knäckt.. Efter det har jag talat om för många på jobbet hur jag egentligen mår så att de slipper tycka att jag är "lat" vissa nätter. Reaktionen blev typ "har du ont??"… Jag har aldrig sagt något eller visat något under de här åren. På jobbet är jag ju sjuksköterska, inte fibrosjuk..

I och med att jag berättade för många runt omkring mig så lät jag mig faktiskt känna hur sjuk jag är, vilket jag förnekat så länge. Resulterade visserligen i att jag gått ner mig riktigt ordentligt, men tror jag behövde det. Även fått bekräftelse från familjen att de nu kan förstå lite mer varför jag varit som jag vart de senaste åren..

Så mina bra dagar känns det skönt, dom dåliga, ja dom är dåliga..

Men genom att vara här inne känns det i alla fall som att jag inte är ensam längre och att det finns hopp.

Ja, det är lätt att tro att man kommit över en knöl i livsvägen men när man fortfarande har tankar OM fibron som att "jag hatar den jäveln" eller "varför just jag?" då bär man fortfarande en sorg över att ha blivit drabbad. Jag har gråtit hundratals gånger över att jag fått skiten men till sist har man släppt upp allt det onda (en del lyckas tyvärr aldrig under hela sin livstid) och då kommer befrielsen och det goda humöret tillbaka. Du kommer nu att älska dig själv och ditt liv trots att du är begränsad till tusen. Du älskar ju inte din mamma MINDRE för att hon blivit sjuk? Vi glömmer att vända denna kärlek till oss själva och tror, idiotiskt nog, att andra gillar oss mindre för att vi blivit begränsade men så är icke fallet.

Älska ditt nya jag för chansen är liten att den energirika och smärtlösa kvinnan återuppstår. Du är fortfarande den där roliga, glada, trevliga tjejen under täcket av sorg men hon syns inte ännu. När du väljer att älska ditt nya jag kommer du se att det gamla jaget återuppstår ur askan på marken. Du inser att du alltid varit du men att det deppiga jaget tillfälligt befann sig i spegeln av sorg. Det ÄR sorgligt att bli sjuk och du behöver bara bejaka den känslan så kommer floder av tårar upp till ytan. Grejen att gå vidare är lite mer finurlig. En del av oss väljer att stanna kvar i sorgen och kommer aldrig någonsin ur den. Sorgen, smärtan och besvikelsen över att ha blivit drabbad förvandlas då till bitterhet. LÅT DEN INTE GÖRA DET!

Förlåt i stället livet, Gud, Universum, Ödet eller vad du vill och släpp taget om smärtan. Tacka livet för att du inte blivit förlamad från nacken och neråt. Det finns alltid nån stackare som har det värre! När fibron är förlåten så blir den automatiskt accepterad. (Man behöver inte gilla det man accepterar men den själsliga smärtan försvinner av processen).

Lycka till på din livsväg! 

Det låter så bra! Jag hoppas verkligen att jag kommer dit någon dag!