Liten tröst,men du är inte ensam. Precis så känner jag ofta. Timmar och dagar bara försvinner ,inget är gjort hemma.Kan sitta o titta på de törstiga stackars blommorna i timmar utan att orka hämta vatten åt dom.Jag känner mej hemsk men orken finns bara inte. Att göra kvällsmat till barnen kräver en enorm ansträngning,ofta gråter jag av trötthet vid spisen. (i smyg förstås). Ofta sover jag nån timme både på för o eftermiddagen.men är ändå så trött.

kram

Jo, sådär är det..Man tar sig inte för att göra nåt. Man ser bara hemmet falla ihop mer och mer…Har inte ens lust att göra nåt, även om jag känner mig "skaplig"…Får ju bara mer ont…Blir bara tröttare och sjukare…

Men för mig beror det nog en hel del att jag börjar deppa ihop…Det tar sån tid innan jag kommer till de läkare jag behöver, det tar sån tid innan jag får börja min rehab, och jag känner att jag bara blir sämre..Jag har gått tre steg bakåt, har sån kolossal värk i alla muskler, leder, i skelettet. Kan ju knappt gå vissa dagar..

Jag har varit väldig positiv och sett fram emot en massa i höst, en massa som jag envist intalat mig ska göra mig liite friskare…Men inget händer, bara vänta och vänta…

Så en del sitter nog i huvet på mig nu…

Glömde skriva att detta med att ringa samtal är också
något som aldrig blir av. Men har nu äntligen fått ändan
ur vagnen och beställt tid hos tandläkaren (känner att jag
har ett hål, minst). Och så bilbesiktning. Och så det värsta
av allt, ringa till gyn då jag haft flera cystor varav en fick
opereras bort. Vad jag inte heller fattar är varför man blir
helt slut av längre telefonsamtal där det först är lång väntan
och man sedan ska prata lite längre med folk man inte
känner. Jag är "dödad" efteråt och får jätteont och måste
gå och lägga mig och vila. När jag jobbade inom sjukvården
så skötte jag rådgivning och tidsbeställning och tog emot
ungefär 60 samtal/dag.
Tänk om man i dagens läge skulle ta emot så många
samtal ? Skulle man överleva det ? Aldrig !   ;)

Ja det är verkligen trist, kan säga att jag känner EXAKT likadant. Och jag var supereffektiv innan fibron och precis som du säger så känns det som om batterierna tagit slut. Känner så väl också det som "fibro" skriver om att vattna blommorna. Brrr vad jobbigt bara en sån sak kan vara.

För min del så är det i alla fall så att jag funkar ganska bra när käre maken och jag gör saker tillsammans hemma, som att städa o tvätta o bädda rent o vattna osv osv, men han jobbar mer än heltid så då får jag ju dåligt samvete för att inte jag orkar göra ngt när jag är hemma. En evig karusell blir det.

Kram