Barn eller inte barn är sånt du och din sambo får prata igenom. Jag tror att är man så närvarande man kan och finns där så behöver man inte va denna mamman som leker.

Däremot en mamma som kramar och lyssnar är viktigt. Barn accepterar föräldrarnas tillstånd tycker jag.

Nu hade jag inte fibro när jag fick mina barn men har haft andra problem under deras småbarnsår. Vi har inte märkt att barnen har mått dåligt pga min hälsa.

Utan både jag och maken har funnits som den trygga famnen och den som lyssnar osv.

Klart du ska skaffa barn! Jag har en numera vuxen grabb som levt ensam med mig sedan han var 4 månader. Han har inga fibrosymtom tränar innebandy på hög nivå är en äkta idrottskille och ska nu börja plugga till hösten. Vi har pratat om detta flera gånger även nu när han är vuxen, men som han säger själv han lärde sig att bli självständig eftersom han fått hjälpa till och fixa mycket hemma när jag hade skov inget han funderar på egentligen. Jag var också ganska påstridig att han skulle börja träna nån idrott så fick allsidig träning av muskler pga av min fibrogen.

Dessutom kan du ju faktiskt bli bättre i och med en graviditiet!

Visst har jag dåligt samvete i bland för att jag varit dålig i perioder fast det har jag ju även nu och jag tror att dåligt samvete lider alla mammor av med eller utan fibro. Jag säckar ihop i perioder men det är tack vare min son och mina djur jag faktiskt orkar stå ut när det är som värst.

Tack för era svar:)

Sjävklart ska det diskuteras igenom ordentlig mellan mig och sambon min, och det har vi redan gjort lite och båda är överens om att vi vill ha barn. det är mest jag som är orolig över fibron, han säger ju att blir det jobbigt så finns han där för mig såklart.

#1 det är skönt att läsa att din hälsa inte gjort att era barn mått dåligt :)

#2 roligt att läsa att din sjukdom har gjort din son mer självstädig och så, inget ont som inte för något gott med sig heter det väl :) jag hade heller inte klarat mig så bra som jag gör utan våra kära katter!

Kan man verkligen bli bättre efter en graviditet? Håller det i sig eller det är bara under tiden man är gravid?

Jag tycker att du ska diskutera detta med läkare och sambo. Själv hade jag inte mina besvär då jag var gravid eller under dotterns småbarnsår. Om frågan hade varit aktuell idag, då hade jag inte gjort det. Så en sladdis är inte att tänka på, jag orkar knappt med att vara igång en hel dag.

Sånt här är ju så individuellt, jag tycker inte att vi här kan säga varken bu eller bä, utan det är helt upp till dig, och rådfråga läkare.

Önskar dig lycka till i dina beslut! 

# 4 Det klart vi inte kan säga vad Hoppetossan ska göra men däremot berätta hur det varit under de år vi själva haft barn är inget fel.

Sen är det upp till var och en att bestämma och prata igenom med sambo (vilket jag skrev i mitt inlägg) och vända och vrida på olika problem.

För har man en sambo som också är närvarande kan mycket lösas som man själv inte klarar.

Det finns ju mammor som t.ex. är förlamade men som ändå är bra mammor osv

#5  Jag såg vad du skrivit. Jag såg också att en annan skrivit "klart du ska skaffa barn", men för mig är det inte så självklart att man skriver så. Jo, jag är petig, jag vet. 

Visst finns det funktionshindrade mammor! Inte tal om det, men man måste känna efter vad man orkar. Förlamade kanske inte har en svår värk mm.. jag har inte en susning!

Nu vill inte jag vara den negativa tanten, men jag ser bara till mig själv, vad jag orkar med och inte.

# 4 själklart är det upp till mig och sambon om vi skaffar barn eller inte, jag ville bara höra hur andra med fibro har det som föräldrar. hur era upplevelser varit, bra som dåliga.

jag har ingen läkare att diskutera detta med, men får väl kanske ta och se om jag hittar någon som orkar bry sig när det närmar sig en ev graviditet på riktigt.

Hoppetossan om du och din sambo känner att det är läge för er att få barn så kör på det. Det är flera med fibro som mår bättre under en graviditet, varför? Ja säg det?

Sen kanske man inte har jättevärk och besvär hela tiden utan att man klarar av det.

Dessutom ger barn glädje som gör att man klarar av saker och ting lättare.

Lycka till!

Sen skadar det aldrig att diskutera med en läkare det kan va en gynekolog eller husläkare eller vad du känner att du får bäst kontakt.

Maine många förlamade har fruktansvärda nervsmärtor som ingenting biter på. så dom är inte smärtfria dom heller.

#8  Ja, jag vet inte. Men värk är iaf något så individuellt men det behöver jag ju inte säga. Sen låter det som att du påstår att barn gör att man "glömmer" värken.. jag hoppas jag missförstår.

Men du och jag har olika åsikter (som vanligt) så jag hoppar av tråden här.

Jag har aldrig påstått att man glömmer bort värken när man har barn. Däremot kan för en del inte alla värken bli mera hanterbar om man mår så bra det går på alla plan. Såväl fysiskt som psykiskt som socialt.

Att må så bra det går behöver inte betyda att allt är utan olika krämpor men men kan ändå hantera situationen på bästa sätt.

Sen återigen är det Hoppetossan och hennes sambo som ska ta beslut om hur dom vill göra.

Så Maine varför tjafsa om hur mina ord låter? För du har en tendens att misstolka det jag skriver, har jag erfarenhet av från flera andra trådar. Tyvärr. Man behöver inte missförså precis allt.

Med en positiv inställning är det många gånger, dock inte alltid, lättare att klara av sin vardag.

Att skaffa barn när man har fibro, ja det beror ju på hur mycket fibro påverkar den enskilda individen, ingen av oss är den andra lik.

Se bara här på detta forumet, en del jobbar heltid en del halvtid och såna som jag är glada bara vi kommer upp ur sängen överhuvudtaget.

Så den frågan kan man bara fråga sig sjäjv och ingen annan.

Jag själv har valt att inte skaffa barn, för jag har den värsta sortens fibro, och jag valde att inte vara egoist för visst vill även jag ha barn,men vilket barn vill ha en sådan sjuk mamma.

Nu ser ju alla situationer olika ut för olika individer.

Jag kunde haft en stor familj som bara skulle älska att ta hand om en liten ny familjemedlem, men det har jag inte.

Jag skulle kunna vara helt ekomomiskt oberoende, och haft all tänkbar hjälp, men det är jag inte.

Jag skulle kunna haft en man med all tänkbar energi, men det har jag inte.

Så mitt val utgick från min livssituation, andra får göra sina val efter hur deras situation ser ut.

Det är ju inget vi här på forumet kan veta hur just du lever ditt liv.

Vi kan bara berätta om hur vida våra val ser ut.

Oops detta blev ju fel… Man måste ju naturligt vis välja själv utifrån sina egna förutsättningar om man ska skaffa barn eller inte, det trodde jag var underförstått! Ville med mitt inlägg bara skänka lite hopp och framtidstro till dig trots en så kallad kronisk sjukdom, ingen vet ju egentligen vad som händer i framtiden.

Att ha ständigt ont är ett helvete och att vara ensamstående mamma med fibro och ha dålig ekonomi pga ständiga sjukskrivningar var/är ingen höjdare. Men jag skulle gladeligen gå igenom allt sammans igen om jag fick välja att ha barn eller inte men och i och med detta menar jag inte att det är rätt val för alla. Kram till er alla!

"Såtrött" jag förstod vad du menade och det tror jag att TS också gjorde. Men som alltid är det ju så att vill man läsa in fel saker i vad som skrivs så går det att göra i vilket inlägg som helst.

Vad och varför man gör sina val i livet är ju helt individuellt och ingen kan känna eller veta hur nån annan känner och tänker.

Min tro är i alla fall att barn som känner sig älskade även om föräldern är sjuk osv de barnen mår bra och är harmoniska.

Det finns många exempel där fullt friska, ekonomiskt oberoende personer som har barn inte alls skulle ha barn.

Så bara man känner själv att detta är vad jag och min man/sambo vill så är det rätt.

#11 Det är ju precis det jag var ute efter, att få höra hur andra med eller utan barn tänker kring den här frågan och varför ni valde som ni gjorde. Självklart har vi det alla olika och mår olika i vår sjukdom vilket är avgörade för om vi väljer att skaffa barn eller inte. jag kommer inte att skaffa barn/inte skaffa barn efter hur ni svarar, men jag var nyfiken på hur andra med fibro tänker då jag själv börjat fundera kring den här frågan mycket på senaste tiden.

#12 Jag förstod hur du menade, som sagt det är hur livssituationen ser ut i övrigt  också som också får avgöra om det blir barn eller inte.  Jag förstår din goda tanke med att ge hopp i den här frågan, för det är ju lite annorlunda när det finns en kronisk sjukdom med i bilden.

#13 Tack för att du delar med dig om hur du tänker och jag känner väl likadant. så länge jag kan ge mitt barn all kärlek som behövs så kommer barnet klara sig fint trots min sjukdom. och min sambo finns ju där för att klara de saker jag eventuellt inte kommer klara.

Fibro är inte ärftligt! Jag fick diganosen på äldre dagar, alltså var det inte aktuellt för mig med barn. Men i en cirkel jag deltog i, fanns det yngre mammor och som jag förstod det, var det otroligt jobbigt att hålla reda på deras kläder och saker, skolscheman, utflykter, läxläsning, tjat, kompisar etc, speciellt när de fick skoven som kommer titt som tätt. En mamma överskred gränsen att överhuvud taget bete sig normalt när hon fick sina skov … Om man har far- eller morföräldrar som gått i pension och orkar ställa upp ganska ofta, tror jag det blir lättare. Men jag vet inte.

Min vänninnas dotter har ärvt sin mors fibro. Min mamma har fibro och så även jag min morbro och min mormor hade värk men man visste inte vad det var då.

Det jag funderar på - ni som har släkthistoria på fibro/smärta, är ni överrörliga? För HMS förväxlas ofta med fibro…

hos mig är det min mamma, min mormor och efter sägande min mormors mor med som alla har fibro. Vad jag vet har ingen av dom varit överrörliga, så inte heller jag..

Det är det här med ärfligheten jag funderar mkt på, vissa säger att det inte är ärftligt, andra har personer i sin familj som också har fibro. jag undrar mycket hur stor risken är att jag skulle föra över sjukdomen till mina barn, det tåls verkligen att tänka på.Finns det något att läsa om detta, som har vetenskaplgt stöd hurvida det är ärftligt med fibro eller ej?

#17 jag har fibro och min sjukgymnast säger att jag är överrörlig också..

i min släkt har det funnits och finns annan smärtprobelmatik som inte fått ngt namn.

OM jag är! Överrörlig alltså! Det är nästan så att doktorer/sjukgymnaster fnissar när de böjer benen och armarna på mig för de tror att "gumman har stelnat". Kan fortfarande stå med raka ben och fingertopparna i golvet (67 år). Just detta är vanligt bland oss. Det är faktiskt första gången jag hört talas om att det skulle vara ärftligt. Plus att ni har manliga anförvanter med fibro ..? Kallades ju tidigare för Fröken Duktig-syndromet. Har varit på en del föredrag men det är några år sedan det gav något nytt.

#20 Har du hört talas om Hypermobilitetssyndrom (HMS, JHS, EDS-HT)? Det förväxlas ofta med fibromyalgi av okunniga läkare och är ärftligt.

jag hittade en bra länk där det står en massa bra saker http://www.fibromyalgi.se/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1%2F469

min åsikt är den att ja skaffa barn jag tror inte du kommer att ångra dig

en sak som man märker efter man har fått barn är hur mycket mer man orkar man gör allt och mer därtill för sina barn

rent praktiskt med en liten bebis så får man tänka lite utanför lådan så att säga kan man inte bära runt på bebisen använd bärsele använd vagnen ligg nära varann i sängen och så vidare 
man kan lösa det mesta bara man vågar tänka lite utanför det normala

en stor fördel är det naturligtvis om du har folk runt dig som kan hjälpa till om du inte orkar

min son är nu 11 år och har växt upp med en sjuk mamma visst han är lessen ibland och tycker det är jobbigt men vi pratar öppet om det och jag hoppas och tror att han ändå kommer att tycka sin barndom va rätt oki
och visst jag orkar inte göra en massa som andra föräldrar kan göra men jag kan en hel del och framför allt jag finns här alltid för min son

jag tycker det är mycket farligt att börja tänka i banor att är man sjuk så ska man inte skaffa barn
ska vi ha ett elitsamhälle då där bara vissa utvalda perfakta får ha barn eller?

15# ditt inlägg finner jag kränkade för det första Fibro är ingen sjukdom med riktiga skov utan mer det svänger ifrån dag till dag och det är lättare att hantera anser jag för då har man en dålig dag då man tar det lugnt sen har man en bättre dag då man orkar göra mera 
och jag har mycket svårt att tro att en förälder struntar totalt i sina barn för hon eller han är sjuk

jag kan även tillägga att jag har olika anledningen även blivit utredd utav socialtjänsten och deras bedömning är jag är en utmärkt föräldrer trots att jag är sjuk

# 22 Nej inte ska vi ha ett elitsamhälle där bara de s.k. friska får skaffa barn. Det finns många som är handikappade men ändå är mycket bra föräldrar.

Det handlar mera om att kunna som du säger tänka utanför de s.k. normala ramarna. För det finns olika lösningar på allt.

Ladydragon: Du ska inte säga något sådant eftersom du inte känner till hur just den här mamman uppträdde mot sina barn! Om du läser en gång till, ser du att det alltså var EN mamma jag avsåg! Och att du inte har några "riktiga skov" som du uttrycker dig, förvånar mig storligen för det får man nämligen om man har fibromyalgi. Den uthärdliga värken sitter i hela tiden men skoven kan komma en-två gånger i veckan.

# 24 Får man verkligen skov av fibro? Skov som man t.ex. får av MS?

Att värken går upp och ner men jag skulle inte kalla det för skov. Har kikat runt en del och hittar inget om att fibro har skov. Var kan jag läsa om det?

har man Fibro FÅR MAN INTE SKOV

jag vet allt o mer därtill om skov har levt med Ledgångsreumatism under barndomen och tonåren 
under ett skov så är man rejält sjuk behöver mer medicin och så vidare

missade att du syftade på 1 mamma men då vill jag ändå påpeka att det finns många människor som är urusla föräldrar som är friska och det finns bra mammor med sjukdomar

jag är uppväxt med en mamma som har ont,

jaghar anpassat migefter det ochvihar inte gjort riktigt alla saker som allaandra gjorde.Mendet var inget somjag tyckgte var jobbigt.

Man blir inte en sämre mammaför det :)

jag tänker skaffa barn även fast jaghar ont och kommer hamnai rullstoll. dock tänker jag adoptera .

Ladydragon . tack för länken, bra läsning :) Det där med att tänka utanför det normala har jag och sambon redan pratat om, där e det han som säger att jag/vi säkert komma hitta andra lösningar för hur jag kan göra för att orka bära osv.

och tack för att du delar med dig om din erfarenhet av att ha barn :)

Tycker verkligen inte att det ska bli ett elitsamhälle där bara friska får skaffa barn. Jag är som sagt bara orolig och orolig är väl alla som nån gång får tanken på att skaffa barn om man kommer bli en bra förälder osv.. sen blir oron lite större m en kronisk sjukdom..och oron att jag skulle kunna ge mitt barn samma sjukdom, det är något som gnager på mitt samvete liksom och får mig tänka mycket på det.

men jag har folk omkring mig som kommer kunna hjälpa till när det är dags, jag har en supersambo, en supermamma och syster, plus att sambons familj är underbara de också så nog finns det frivilliga att hjälpa till om det skulle behövas ;)

mongu: mig veterligen har man inte skov med fibro, det är som du säger värken går upp och ner men det klassas inte som skov som vid en reumatisk sjukdom, då det är som ladydragon säger att man blir jättesjuk och får öka medicinering osv.

kkarin. tack för att du berättar hur det varit att växa upp med en mamma som har värk, det är ju alleles säkert som du säger att man inte blir en sämre mamma för att man har värk :)

hej ja visste om min diagnos kroniskt trötthetssyndrom o även astma när jag skaffade mitt andra barn. Ingen av dem har fått kroniskt trötthetssyndrom men båda har astma men lindrigare än vad jag har.

De lever båda jättebra liv. hälsn yrlan

Jag är 15 år och min mamma samt min storasyster (19) har fibro. De har även reumatism och kroniskt trötthetssyndrom.

Jag går under utredning för att jag har ständig värk i kroppen, trötthet m.m. Det lutar åt att jag också kommer att få diagnosen fibromyalgi.

Att ha en mamma med fibro är inte så svårt, det jobbigaste är att se henne lida av det. Hon kan inte göra saker hon vill, kan inte jobba fulltid ex. Men det är på vissa sätt skönt, hon är nästan alltid hemma och vi kan då spendera mycket tid tillsammans.

Det är väl kanske "tur" att jag också har värk och är trött, vi förstår varandra bra och kan göra lagom aktiviteter för att anpassa till vår ork.

Vill du inte skaffa eget barn så kan man ju alltid ansöka om adoprion eller vara fosterhem