Jag har varit frånvarande denna veckan. Jag ber om ursäkt. Men som den norrmann jag är har jag haft lite annat att tänka på, och har haft en tung tid. Jag brukar annars vara in varje dag även om jag kanske inte alltid kommenterar allt jag ser men denna vecka har jag inte orkat så mycket av det heller. 

Norge har upplevt det ofattbara. En massakre. En massakre så enorm att vi tappar andan. Som Nordahl Grieg sa, "Vi är så få i detta land, varje förlorad är en vän och broder". Det är presis så det är. Vi är så få, vi kan inte förlora någon. Jag har förlorat någon nu. Inte bara vän och bekant, utan landsmann och medborgare.

Norge har förlorat sin oskuld till terrorismen. Inte sedan andra världskrig har vi upplevt liknande som detta. Vi har sörjt med andra länder när dom upplevt något som detta, men hela tiden haft någon kjänsla av att "den lilla flugskiten på kartan som heter Norge är inget särskillt stort eller intressant mål". Och vi är inte det. Från utsidan.

Nu var det en från insidan som tog til stärka medel för att "starta en revolution". Jag vägrar namnge honom. Denna sajten skall inte på något sett dyka upp vid ett google sök på hans namn, vi skall inte ge honom publiciteten. Därav ber jag om förståelse att jag kommer redigera bort hans namn i ev framtidiga trådar om det skulle dyka upp. "Han som inte skal namnges" blev plötsligen mycket träffande kan man ju säga med litet galgenhumor.

Men Norge är stärkt. Vi har rest oss från askan av ett land i ruiner med långt mindre resurser då än vi har nu. Vi kommer stå stärkare än någonsinne. Jag ber er alla om att hålla en hand med mig och mina landsmänn, andra svenskar, danskar, finnar, engelskspråkliga och vette katten hur många andra nationaliteter som håler hand just nu. Tillsammans håller vi händer, för fred.