Ja nog kan nog omvärlden säkert se oss som tjatiga skulle jag gissa, fast det beror kanske lite på umgängeskrätsen med tror jag. Sällant får jag höra att jag tjatar om min fibro själv exempelvis. Men om man frågar får man även ta det svaret man får anser jag, annars kan man låta bli fråga.

Jag hör även till dom som tvärrvägrar att juga, jag svarar inte "tack bra" om jag faktisk inte MÅR bra. Jag förmoder helt änkelt att folk frågar för att dom faktisk vill höra hur jag mår. Sen är ju "må bra" en defenitionsfråga, jag kan exempelvis anse jag mår bra om jag enbart har litegrann värk när jag i normala fall inte mår lika bra i vardagen och svarar då sanning om jag säger "tack bra!" även om en annan skulle mådd pissigt om dom mådde presis som jag gör den dagen.

Men jag tog en liten funderare framföre spegeln en gång för några år sen och tänkte som så.. dom flesta jag umgås med vet jag har fibro. Jag behöver inte berätta för dom och min make vid fråga om varända lilla fibrokrämp eller bara svara "skit" hela tiden. Så jag lade mig till en vana att svara med ett smil "tack som frågar, inget nytt att gnälla på" och därmed skrattas det litet åt just det. Med litet humor får jag in att inte juga, utan att jag gnäller på samma gamla.

På samma tid har jag bytt ut en stor del av mitt umgänge. Jag har kastat ut en del f-d kompisar som inte längre gav något, och mästadels dom som ansåg jag var dum och idiotisk som inte prässade mig att orka med all fysiska grejs, eller som ansåg att jag dyrkade min sjukdom för att jag anpassade min vardag till vad jag klarade.

Känner igen mig i det du skriver Men jag tror att det känns ganska skönt att vara "tjatig" iallafall tillsammans med de som har samma problematik, för jag får styrka (hur sjukt det nu lät!) av att höra att andra upplever samma som jag.

Jag har lättare att acceptera min smärta då, fast det känns som om jag aldrig kommer att göra det, men för stunden så känner jag mig inte så ensam

Om du förstår hur jag menar

kontakterna här på iFokus, att man kan få prata av sig och läsa av sig, det har varit min räddning många gånger!

Så jag tycker att, "tjata" på du! Du har jättemycket bra att komma med. En klok person!

/Lilli

#1  Jag brukar säga: "det kunde vara bättre" eller "det får duga". Det är sällan jag säger att jag mår bra, för de dagarna är inte många 

#2  Visst är det skönt att tjata av sig lite vad gäller värk och mediciner! Är jätteglad att jag hittat hit också, vi är så kloka som någon sa 

Till sist så tackar jag för de snälla orden!

Hej hej, jag är ny här, vill bara säga att det verkar vara ett jätte bra ställe att prata av sig på med många kloka människor.

Jag brukar säga, jo bra tack för jag orkar inte prata om det hela tiden eller svara på frågor. Det räcker för mig den tid jag lägger varje dag själv på att fundera på min smärta, och hur mitt liv ser ut och kommer bli iframtiden.

Med andra ord jag håller mycket för mig själv för jag orkar inte prata om mig och min sjukdom hela tiden :)

#4  Välkommen hit!

Det är tur att jag har denna sajt att lufta mig på, hemma finns ingen förståelse, de har aldrig ens läst något av mina sjukintyg eller vet vilka mediciner jag har. Jag har bara ont nånstans jämt..  Däremot så har jag anhöriga jag kan prata sånt med som tur är! 

#4 så sant, även om det är skönt att prata av sig kan man ju få en överdos av det med faktisk, jag har ju haft några bekanta som i början skulle låta mig prata om det absolut hela tiden där jag slutligen fick säga att jag uppskattar en förståelse för att det kan vara skönt att prata om det med, men nån gång vore det ju trevligt att släppa det med  Välkommen hit!

Det är mycket sällan jag talar om hur jag mår osv. De som känner mig ser på mig om jag är dålig och de som inte känner mig tror att jag är frisk.

Däremot mal jag gärna på om hur jag blir bemött i vården, först och främst, och sedan av olika andra myndigheter som jag kommer i kontakt med.

Det tror jag kan trötta ut min omgivning. Jag berättar och är upprörd, känner mig kränkt och gråter, är förbenad för att jag varken får vård eller mediciner och allmänt arg över att vården är som den är. Det senaste nu är en arrogant läkare som tror att jag "inbillat mig" att jag är sjuk under en lång tid och vägrar låta mig diskutera medicinering. bla bla bla. Och så där mal jag på.

Konstigt att mina närmaste orkar när jag går igång.

#7  Det där med inbillning, det fick jag stå ut med i några år från arbetsgivare och vårdcentral. De trodde att det var psykiskt, och det fick jag minsann veta. Så det känns skönt att ha papper på allt nu.

De närmaste får helt enkelt stå ut med tjat, sen kan de ju stänga för öronen om de känner för det.. 

Tjatig kan nog alla vara ibland, oavsett vad det gäller. Men det där med familjens förståelse är lite intressant. Tror mina vänner förstår det mer än min familj. Inget ont om dem, men både min syster och bror bor en bit ifrån och vi umgås inte så tätt som jag gör med vänner. Så det faller sig väl naturligt att de vet mer, tror även de tar till sig problematiken mer än familjen, av samma naturliga skäl.

Men främst av allt så vill jag som ni andra säga hur skönt det är att det här stället finns. Känner få med smärtproblematik och känner ingen med fibro, det är skönt att lufta och bolla saker med er.

Skönt att kunna "tjata" lite på denna sida, för man vill ju inte belasta familj och vänner jämt. Håller med om att det är svårt att få andra att förstå och jag vill inte bli missförstådd, så jag säger ofta att jag mår hyfsat med hjälp av mina mediciner…men det är minsann inte lätt alla gånger :(

Jag klagar aldrig utåt hur dåligt jag mår. OM jag säger något är jag riktigt dålig. Om någon frågar så brukar jag oftast svara att man ska väl inte klaga. Det finns dom som har det värre. Men pigg är ja inte.

Hemma behöver jag inte säga något. Gubben ser

#11  Var glad att du han därhemma ser och förstår. Det är väl det jag har mest problem med. 

jag är även jag bortskämd med både en personalchef och en make som ser när jag har mer värk än jag brukar ha, och jag möter förståelse hos min make.

#12 jag är riktigt tacksam  över att att gubben ser. MIn chef är min svåger. Så där är oxå allt lugnt. Men nu har han sagt upp sig. Så frågan är hur det nu kommer bli

Hmm.. jag har väl haft otur och inte träffat någon sympatisk, empatisk människa