RIDNING-DRESSYRSATSNING MED FIBRO
Jag är 24år, haft fm i ca 7 år men fick diagnosen förra året. Efter 7 grymt jobbiga år med tonvis av läkarbesök och sjukt mkt olika diagnos funderingar. Gav upp och fortsatte vid sjukgymnastiken ändå. Hon blev fundersam, och jag fick göra ett "arbetsprov" dvs springa i trappor under ca 5 min så mkt jag klarade, lyfta saker upp och ner på olika hyllplan osv… jag och det resulterade som vanligt i att jag tappade styrka och känsel…, hon skickade mig vidare till en grym läkare, var dit flera gånger, tog ännu en gång alla blodprov för att vara säker… Mamma har också fibro. Alla punkter rejält ömma m.m efter septermber förra året så har jag försökt "leva" med detta. = SVÅRT. ATTANS vad ont de gör.. allt jäkla skit som denna fibro bär med sig i kappsäcken. Har ridit sedan fyra års ålder, tävlat Msv dressyr och var påväg mot StGeorg med klubbhästen på mitt jobb. Köpte sedan en egen dressyrkuse, 6åring men mera som en fyraåring utb mässigt. ca 178 hög och lätt modell,min egna riktiga satsning som jag drömt om är sann!!… nu några månader senare så upplever jag passet på hästryggen som tortyr… och ändå fortsätter jag… Det ä ju mitt liv, Min älskade häst som jag skall ta upp i klasserna och…rädslan är hur ska jag kunna orka? tävla? kommer det att ske? Det är lite bättre i perioder men nu känns det skit. jobbar honom vid marken en del, försöker stärka upp kroppen med mer muskler, men promenader känns som skonsammast… vad tycker ni? Jag har en sadel med latexstoppning och extra mjuk träbom som gör det mjukt och sviktande ( en vanlig är rena döden) därför var jag tvungen att köpa denna dyrgrip. Men det var den värd. Tappar även känseln nästintill helt då jag "aktiverat" skänklar och händer genom hjälper,, orkar ej driva på så mkt, min egna häst är mkt lyhörd och känslig, och tur är väl det…. Någon som har tips till en färsking som mig. Mycket svårt att ha gått från, KAN ALLTID själv, SKALL ALLTID prestera BÄST, SKALL ALLTID vara snabbast =superwoman…till den jag är i dag….
jobbet tynger också- fick lönebidrag nyss, skulle utföra lättare arbetsuppgifter, LITE städning. INGEN stress.. Det jag gör i dag är att ansvara för all service på ridanläggningen jag jobbar på och som är som min familj…och där jag är uppväxt. Men tyvärr vet jag inte hur jag skall fixa de.. Jag städar mest. Bakar en del vilket jag älskar, passar cafeterian eftermiddagar så att barnen kan handla då de kommer, och föräldrar såklart ;) men.. det blev en hel del städning som sagt, och STRESS.. usch är luvrädd och stressad, tex nu i helgen som kommer har vi nationell tävling och helgen efter det nationell igen men då tredagars i stället för två. JAG ENSAM har själv ansvaret att fixa alla funktionärer som skall sälja, laga mat ,grilla m.m till 5 hela tävldagar, samt att planera och besälla mat för ca 1000 pers… Nej de e lugnt, känn ingen press…
Mvh Dressyrtjejen..
Du måste säga ifrån på jobbet, så att det blir " , LITE städning. INGEN stress. "
Det här med att känseln försvinner, förklarar de det verkligen med fibromyalgi? Det brukar ju vara tvärtom för oss, att vi känner för mycket, eftersom centrala nervsystemet är så uppjagat (smärtbromsarna bortkopplade).
Annars kan jag bara säga: överansträng dig inte. Försök hitta lagom träningsdos (effektiv och inte för muskulärt belastande), och lagom stress på jobbet.Min erfarenhet är att om smärtsystemet har blivit triggat/överansträngt så ökar smärtan även över tid.
Har du provat några mediciner? En del blir hjälpta av dem, en del får för mycket biverkningar, en del överanstränger sig med hjälp av medicinen, så att fibron förvärras i längden. Mycket att tänka på och sätta sig in i…….
Lycka till med att hitta rätt nivå och med dressyren!
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Jag får så i armar och ben när smärtan är så stark och jag har "jobbat" mkt med armar och ben då liksom domnar de och jag känner inte hur mkt jag tar i, tex, jag svänger och svänger med tygeln på hästen men hästen svänger inte för armen gör knappt nått men hjärnan försöker men kroppen är så värkande och slut.. Denna känsla kommer efter jag jobbat ett mer aktivt pass..
Jag äter citodon… mycket sparsmat då jag endast får mkt små paket av läkaren på grund av att han sa att det är så beroende framkallat, så jag fick 50 tabletter för mer än ett halvår sedan. SÅ nu vill jag inte se dig här på minst ett halvår sa han.. Alltså å få mer tabletter, oftast är det till natten jag ibland måste ta, eller om jag har mkt värk på dagen. men jag har så begränsad tillgång till dem, och tar dem bara när jag måste, Måste erk'änna att lite mer att ta skulle inte skada. för 50st räcker inte i ca 210 dagar… så nu ska jag ringa i dag eftersom det gått ett bra tag sen sist. För att kunna ta i nödfall.
Har du provat Alvedon? Men inte för mycket, jag tex får "eftervärk" om jag tar för mycket ( alltså typ om jag tar så mycket som står på förpackningen)
Ang ridning (jag vet inte jättemycket). Kanske ta lektioner barbacka/ damsits, eller för någon som jobbar med att man styr hästen mer med tanken och tyngdöverföringen? För att hitta nya mindre ansträngande sätt att styra hästen.
Gränserna är det bara du som kan sätta, hur svårt det än är. Det tar ett tag att få till det och omgivningen kan verka oförstående.
Men angånde medicinen… det känns absurt att du inte skulle ha fått något mer än Citodon. Som du kan läsa här i de olika trådarna så är det många som äter eller har ätit Cymbalta, Lyrica etc etc. Kräv bättre behandling, kräv smärtklinik om du inte varit där än.
Lycka till. Hoppas du hittar balansen.
Ville bara berätta att jag ridit och haft egna hästar i över 30 år. När jag började få besvär som jag då inte förstod…. gick jag över till western ridning. Detta fungerade en tid men senare fick jag så fruktansvärt ont när jag hoppade av att jag nästan tuppade av när jag landade på marken. Fötterna gjorde så obeskrivligt ont för att inte tala om höfterna. Händerna funkade inte så ridning med lös tygel blev det ända tänkbara och jag skolade om min sista häst till western. Nu har jag inga hästar mer och det är helt otänkbart att hoppa upp i sadeln tyvärr. Har mycket lite kontakt med hästar numera eftersom saknaden är så stor att jag börjar gråta av saknad om jag ser hästar etc. Hoppas du kan fortsätta rida, lycka till.
Jag har två hästar hemma. En är min och en är min dotters. Men jag rider mindre och mindre. Klarar inte av att rida längre sträckor, får då så fruktansvärt ont i höften, ryggen och benen. Jag klarar inte heller av att rykta, utan en snabb borstning är vad jag kan göra. Jag har också skolat om till western.
Som tur är, så har jag en vännina som sköter om honom och rider honom och så tar min dotter över när jag mår som sämst.
Men det är ju klart att jag har ångest över dessa tankar att hur länge håller det. Det är ju ett litet he..te att mocka m.m.
Men än så länge kan jag ju iallafall rida lite skogsturer.
Och jag har sååå svårt att acceptera denna sjukdom. Livet krymper mer och mer, känns det som.
Carpe Diem….Fånga dagen
Starta ny diskussion
