Fick diagnosen för några år sedan, hos en smärtklinik. Jag blev mycket hjälpt där, även om en del av hjälpen kom redan innan. Jag är lyckligt lottad och jobbar 100% numera, tungt emellanåt.

Jag hade hyfsat tur med Försäkringskassan, då jag först blev sjukskriven när jag gått in i väggen. Fibron kom efteråt, då var det värre med FK, de trilskades en del. Men nu är jag som sagt tillbaks och jobbar heltid.

Fick diagnosen FM för ett antal år sedan. Har haft sjukersättning nu i 7-8 år ca. Har gjort flertalet arbetsprövningar o gått på en massa utredningar o alla kommer fram till samma resultat att jag inte har någon restarbetsförmåga kvar. Klarade inte ens att arbeta 2 timmar om dagen, var sängliggandes resten av dagen efter 2 timmars mycket lätt arbete.
Har flera utredningar från olika smärtläkare som alla säger samma sak. De kan inte behandla mig mer o någon restarbetsförmåga kan de inte heller se, inte ens i skyddad arbetsmiljö.
Har haft en helt underbar handläggare på fk som försökt att hjälpa mig på alla sätt o vis att få igenom min ansökan om permanent sjukersättning, var bara ett litet intyg till som krävdes sen verkade det som om allt skulle gå i lås enl henne. Tyvärr så slutade hon innan mitt ärende var klart. Fick besked i går att min ansökan kommer att avslåss. De menar att medicinskt så var allt klart, men normerna säger att det är bara ett fåtal FM patienter vars arbetsförmåga är helt nedsatt o att de inte tycker att man gjort allt man kunnat för att testa min arbetsförmåga. Så nu from den den 1 juli kommer jag att ingå i arbetsförmedlingens "hitta fejkjobb som inte finns jobbgaranti"
Troligtvis så ska jag ut 8 timmar om dagen. Hur i h-e det nu ska gå till. Klarade inte av 2 timmar om dagen o nu ska jag plötsligt ut 8 timmar om dagen. De kunde lika gärna avlivat mig. De är ju helt klart att man inte vill att sjuka människor skall få existera i vårt samhälle.
Jag har full förståelse för folk som inte orkar leva vidare i ett sådant här läge, utan tar livet av sig.
Man känner sig tillräckligt värdelös som det är redan för att man inte orkar sköta hemmet som man gjort förr o nu ska man dessutom ut o arbeta 8 timmar om dagen. Hemmet kommer att förfalla o jag kommer att bli psykiskt o fysiskt knäckt. Vem vill leva som en zombie resten av livet? Jag har familj o barnbarn o vänner som jag vill orka umgås med på min fritid, orkade inte det när jag arbetsprövade 2 timmar, vet inte hur jag ska orka nu. Jag anser inte att det är ett värdig liv att leva, arbetspröva o sen sängen resten av dygnet, inte orka vara social för fem öre. Till saken hör att även min man har svår värk o inte orkar sköta hemmet också.

Gick på en kurs för ett tag sedan på Adaptus, en dag i veckan. Under denna tiden som kursen pågick så orkade jag inte sköta hemmet. Dagarna före kursen vågade jag inte göra något här hemma av rädsla att vara så kass så att jag skulle vara sängliggandes den dagen det var kurs, dagarna efter kursen så var jag sängliggandes det mesta av dagarna för att det tagit så mycket energi att orka vara med en hel dag. Jag vet inte vad jag skall göra nu. Överklaga skall jag naturligtvis göra, men det tar ju evigheter att få det klart, för att jag vet att första överklagan inte kommer att ändra på beslutet för att det är ju FK som gör även den bedömningen. Hoppet står till nästa instans, men jag har hört att väntetiden är upp till 2 år innan de kan ge ett besked. Då är det för sent, för då har man knäckts totalt.