Ehh… vad hette det sa du?  Motivation??

skämt å sido …sån har jag inte haft på länge

Hamnat i ett livstrött stadie där inget kan få mej att tycka något känns roligt.

uttrycket " vill inte leva .. men vill inte dö " passar nog bäst just nu

Så… jag ser fram mot att se vilka svar som dyker upp.. och hoppas att jag kan kanske dra nytta av något jag med 

Jahaja.. var ju inget peppsvar detta inte.. sorry

#0 och "1

Kan bara instämma med dig pia63. Att får motivation till att motionera, det har jag nog aldrig haft. Och kommer jag väl igång med promenader tex, så kör jag stenhårt en vecka sedan händer alltid något som hindrar mig att fortsätta. Förkylning, värken osv.

MEN kära vänner, snart lyser vårsolen. Inte långt kvar. Då brukar jag i alla fall få motivation till att ta mig ut. Hoppas ni också får det.

kram

Det är svårt med motivationen…för mig kommer det till en gräns då jag inte står ut med mig själv,min trötthet och smärtan.

Jag gillade att träna innan jag blev sjuk och det gör det lite lättare för mig att ta mig i kragen och röra på mig. Jag vet att jag mår bättre när jag rör på mig efter den förmåga jag kan, så jag brukar peppa mig själv och tänka, kom igen nu, du vet att det blir bättre om du tar en promenad och gör lite sjukgymnastikövningar eller vibrerar på vibrationsplattan lite. Och när jag gjort det mår jag bättre och då då är det mkt lättare att göra det nästa ggn.

Dessutom känner jag mig bra i mig själv när jag väl orkat göra något, överstiga hindret med att orka ge sig ut på promenad tillexempel och då blir det i sig en motivation det också till nästa gång.

men jag är lite periodare tyvärr, ibland kommer jag in i långa svackor utan att jag orkar aktivera mig och det beror mycket på hur stressig livet runt omkring är, är det mycket i skolan är det mkt lätt att hamna efter med motionen men sen kommer den gränsen tillbaka när jag inte står ut med mig själv längre och tänker, skärp dig och så kommer jag in i motionen igen.

För jag vet ju att jag oftas känner mig piggare och sover bättre när jag rör på mig, det gäller bara att lyckas övertala fibron om det också

Jag orkar inte motivera mig längre. Det har jag gjort i hela mitt liv. Nu är det stopp, kraften slut. Hunden är min räddning. Jag måste klä mig och gå ut flera gånger om dagen.

Inte heller jag vill leva längre. Man sitter i lorten och ser sig omkring.

Jag förstår inte riktigt de som klagar över trötthet men ändå åker på semester och går på bio och bjuder in släkten på dop m.m. Orkade jag allt detta vore jag ju inte trött.

Inget man företar sig är ju roligt utan det är bara en kamp att ta sig igenom.

Hmm..

Anledningen till att jag tränar (simmar lite fram och tillbaka i en jätte varm liten basäng) är att jag köper ett kort som är så dyrt!!!

Så varje söndag känner jag mig tvingad att träna annars känns det som jag förlorar massor av pengar, sen sätter jag mig på bussen hem (gå, cykla eller köpa bil är inte ens en tanke) och lyssnar på lite musik på mp3n. Och försöker känna mig duktig.

Andra jobbiga saker som tex disk, städ,laga mat och tvätt är jag inte lika duktig med för det är såååå tråkigt och tar så mycket på krafterna.

En annan stor hjälp för mig är min hund. hon tvingar ut mig varje dag vilket väder det än är. och om jag inte orkar gå någon liten promenad, kan jag sätta mig på en bänk och släppa lös henne. och sen är det ju mycket roligare att gå ut med henne än ensam ;)

Annars brukar jag försöka ha saker att se framimot , även om det är svårt.kan vara väldigt små saker som äta en god middag eller någon liten liten aktivigtet.

och om jag känner att jag har fina kläder på mig brukar jag bli lite gladare (ytligt jaja jag vet).

sen undviker jag människor som inte respekterar, lyssnar och får mig att må dåligt.

:)

TjockaBerta :

jag känner igen mej alltför väl i dina ord tyvärr

Kunde nästan vart jag själv som skrivit dem

*kramar om varmt*

Motivation?? Vad är det???

Jag tillhör den skaran av folket som är överambitiös till sättet. Tyvärr har jag drabbats av det negativt och givit mig först en utbrändhet, sedan en depression och efter det arbetslöshet men nu lite lite plugg. (Läser en distanskurs på halvfart, men det är inte ens halvfart…)

Har alltid förr om åren varit väldigt motiverad till plugg och arbete och aktiv fritid. Så jag kämpar som bara den med att få motivation till en så banal sak som att nu plocka ner julen… Blir annars lätt bara sittande.

Jag önskar att jag visste lite mer för framtiden för att därmed känna större motivation. Jag är oerhört motiverad till mina studier för det är något jag brinner för och hoppas att kunna jobba deltid framöver.

Motivation till att träna minsta möjliga finns inte! Hur och var hittar man den???

På vintern motionerar jag inte alls. Om man inte räknar med promenaderna i köpcentrumet.

Detta pga att jag inte får träna annat än med promenader just nu, och jag vägrar promenera när det är halt och snöigt ute. Har trillat ett par ggr tidigare, och slagit i axel, arm och hand, så jag håller mig inomhus nu. Men att fönstershoppa på varuhus, det känns minsann också här och där..

Jag känner så igen mig i det mesta som ni skriver!

Att man kan vara så in i bombens trött och allt är så tungjobbat!

Armarna blir ju som blyklumpar så fort och hela kroppen blir en virvelvind av mjölksyra och värk när man ska göra något.

Jag säger som många andra här, att hade jag inte haft hundarna och hästarna, ja, då vete hunnan om man inte vart sittandes apatisk i fotöljen

Och det där med städning och diskning.. vissa dagar är ju lite bättre och då jobbar man i hundra knyck, för att sen bli nästan liggandes i ett par dagar, för att jag är helt trött sen!

Det går liksom inte att få in en rutin i något, smärtan sätter ju stopp för det. Eller vad säger ni?

Och även här finns det nada motivation för träning

Tyvärr känner jag också igen mig.  Djuren är min livlina.

Hittar man motivation?

Men jo jag hittar nog motivation nånstans. Hos min mann som gör alt för att hjälpa mig och djuren.

motivation den tappade jag nånstans för många år sen

känns som om man lever i en soptipp orkar inte få ordning på allt härhemma och jag skäms nåt så enormt

suckar man blir så less ibland alltså

tja den som håller mig uppe är min underbara son utan honom så hade jag gett upp för länge sen

jag har oxå problem med det gör kroppen för ont då går det bara inte att vara "duktig" och fixa en massa jag måste gå o lägga mig o vila

skönt att man inte är ensam i alla fall om att känna såhär det tröstar lite i alla fall

Känner igen mig i er alla, mina djur är oxå min räddning! Att ha ont är en sak men denna evinnerliga trötthet är det värsta med fibro anser jag. Kram till er alla!

#13 Tröttheten tycker jag också är det värsta med att ha fibromyalgi.

#12 "känns som om man lever i en soptipp orkar inte få ordning på allt härhemma och jag skäms nåt så enormt

suckar man blir så less ibland alltså" Så sant !

Ja, hör ni alla drabbade medsystrar. Vi känner nog igen oss allihop i varandras beskrivningar. Hunden kräver sitt och när jag är dålig så ångrar jag att jag tog över honom…. När sista hunden dog sa jag att jag är för sjuk för att ha hund men sedan blev jag övertalad, "du som är hundinstruktör måste väl ha hund!" Och att känna sig naken efter 20 år med hund….Så det blev hund på gott och ont. Det är så jobbigt att bli svag under skogspromenaden att jag inte vet hur jag ska ta mig hem ibland. Så hade jag inte haft min hund så hade jag aldrig utsatt mig för promenaderna. Men nu gör jag ju det och stärks i känslan att JAG GJORDE DET IGEN!

#12 jag säger också: Så SANT!!

#15 Jag blev också övertalad, men av min dotter, att skaffa valp, vi har ju en "gamling" på 12 år som är den ultimata hunden för fibrofolk! Han är så jättelydig och lugn, men dottern ville ha en egen hund och skulle jag haft facit i bakfickan (som jag ju egentligen hade, men inte använde) så skulle vi aldrig skaffat yrvädret som nu kom in i familjen!

Hon har add/autism och hon är 15 år, så allt blir liten rörigt för det mesta, och självklart blir det jag som får ta allt som medför en unghund, som han blivit nu och jag orkar bara inte, men det är ju ett måste!

Så fast man inte orkar med djuren, så orkar man i alla fall och det är ju en evinnerlig tur att dom finns! För i det stora hela så ger ju dom motivation, fast man inte tänker på det

Tack för alla svar :) Djuren ger en verkligen motivation. Hade jag inte haft min hund hade jag varit fast i ett missbruk. Nu lever jag ett helt okej liv om man bortser från mitt mående och jag hade knappt gått utanför dörren om det inte var för min lilla jycke :)

Tack och lov för djur och natur. När man lever i en tillvaro som liknar en ankdamm så händer det åtminstone något i livet när man är ute med hunden, ser rovfåglarna sväva, grodorna, myrorna och allt annat djurliv i skogen. Insuper allt detta dagligen för att inte känna mig helt död. Njuter av solen i mitt ansikte, regnet som piskar, snön som knarrar under fötterna, känner åtminstone att jag lever. Tacksam trots allt. Jag är 51 år och salige sambon fick endast bli 45. Så trots att det är svårt att känna livsglädje så tror jag på någon slags mening för att jag lever trots att jag är sjuk.