Ibland undrar man verkligen om fibromyalgi kan se så olika ut från person till person, och ändå vara en och samma sjukdom!!!

Allt det du beskriver ang. din vardag är för mig som om jag skulle springa jorden runt, en totalt omöjlighet.

Jag som knappt kommer ut ur sängen vissa dagar, p.g.a av värk och då skall nämnas att jag inte har några barn och är sjukpensionär.

Och jag upplever en sådan intensiv värk i hela kroppen samt trötthet och alla andra möjliga och omöjliga symtom att bara ta sig igenom dagarna är en bedrift bara det.

Hur har ni andra det?

Louise

Loppan1 :

Oj.. klarar du av allt det där?

Instämmer me louice.. En sån ardag skulle vara som att springa jorden runt varje dag! Jaghar svårt vissa dagar att ta mej upp.. konstant värk o trötthet

Påfrestande *sucka lite*

Då är du Loppan1 ändå en av dem som trots sjukdommen är "rätt okej" ändå skulle jag tro.  Men akta dej så du inte förvärrar eländet!!

Måste du jobba 40t/v ? Om du är sjuk och inte orkar, då får du väl som anställt sjukskriva dej? Eller, så får någon annan anställas på halvtid?

Barnen , tja.. tonår till trots så får du nog kräva att de äldre hjälper till med de yngre och tar ett större ansvar. Sambon får lov att kliva in än mer osv

Måste barnen åka på så mycket aktiviteter kanske? Kan de samåka me någon? Ta sej själv med buss, cykel el dyl?

Med fibro så får man sätta sej själv först ibland !

Är bara så.. annars orkar man inte ens med det lilla som ger guldkat på vardagen , och då är man inte alls någon "trevlig" förälder ( eller sambo )

Ångest och stress sätter sina spår, bränner sönder både kropp och själ.

Precis som man kan ha fibro i "skov" kan man ha det i olika grad!

Det är ju samma sak med reumatism den sjukdomen kan man vara olika drabbad av.

Men jag håller med tidigare inlägg, gud du måste varva ned. Kanske kan du få hjälp, avlastning av familj eller stödfamilj.

Sedan skriver du att din man ska jobba mer och ni verkar vara ett team men faktum är att kvinnor brukar dra det största lasset hemma. Oftast är det mer jobb på hemmafronten än på en arbetsplats, eller hur!

Hoppas att det löser sig på sikt och att när barnen blir större kan hjälpa till mer hemma.

Jag är som sagt inte diagnoserad ännu men något fel på mig är det. Jag har inga problem att komma upp ur sängen Tack gode gud! Och jag har nog säkert mindre ont än många andra.

Nu är det så att jag är anställd i sambons företag. Men visst har jag fått vara sjukskriven både en och två och tre gånger för min värk. Vi hjälps åt mkt hemma långt mer än vad jag tror är vanligt faktiskt. Jag damsugar aldrig tex då min rygg ha sagt ifrån för många månader sen.

Jag önskar att barnen kunde ta sig till sina aktiviteter själva men de är för små för att åka själva (7 och tio år).

Ibland kan flickan samåka med en annan mamma till sin aktivitet men tyvärr inte lika ofta som jag skulle önska.

Sambon ska nu göra om våra scheman så att han inte jobbar kväll de dagar som barnen har aktiviteter så att han kan skjutsa oftare då jag ibland har problem att få in och ut bilen ur garaget pga axlar och nacken. Sen har vi också beslutat att jag fortsättningsvis ska jobba 35h i veckan och inte 40h.

Med fyra barn i familjen så måste jag nog bita ihop mer än om jag skulle ha stora eller inga barn alls. Trötthet har jag konstant men den hålller jag undan genom att sysselsätta mig annars är det kört. Koman kommer när de tre yngsta har lagt sig.

När jag har som ondast händer det inte mkt på hemma fronten från min sida. Men att se allt växa i högar gör mig också stressad. Jag kan inte kräva att sambon ska göra allt när han kommer hem från jobbet. Vi tjänar inget på att han ska bränna ut sig heller.

Tonåringen har också märkt de här sista veckorna att jag behöver mer hjälp av honom än tidigare. Han kan tex erbjuda sig att hämta minstingen på dagis så att jag slipper . Så söt!