När man märker att man är sjuk..
Med daglig smärta märker man ju varje dag att man är sjuk såklart, men jag brukar ändå inte tänka på mig själv som sjuk. utan försöker leva så normalt som det går.
i fredags hade vi klassträff med bowling och jag klarar inte av att bowla längre. i sådan stunder slår det en att man faktiskt har en sjukdom som hindrar en från att leva som man gjorde innan. Att sitta och titta när de andra bowlade och hade kul gjorde lite ont i min själ faktiskt…
Och jag tänker att nu är 25 år och kan inte bowla, vad mer kommer jag att få skippa längre fram?Kommer det bli värre ju äldre jag blir? i sådana stunder märker man på ett helt annat sätt att man har en sjukdom som är kronisk och som är svår att förutspå utvecklingen av och det känns lite läskigt…
som tur var hade vi inte bara bowling, utan vi åt en god middag efteråt med trevligt prat, och äta och prata, det kan jag fortfarande
sånt suger alltså när man inte kan göra saker man vill
men angående bowlingen så går det att lösa det finns hjälpmedel minns inte vad det heter nu men det är typ en ställning som man placerar klotet på och kan istället bara putta iväg det dock så krävs det nog att man förbokar och kollar att det finns och att någon är snäll och lägger upp kloten och flyttar på ställningen när det är dom andras tur
använde själv en sån för ungefär ett år sen när jag och min dåvarande särbo va iväg och bowlade jag blev så glad att jag oxå kunde få va med för en gångs skull 
man får va lite uppfinningsrik och försöka hitta lösningar visst det går inte alltid men går det så känns det så bra
och framtiden ja den känns läskig jag har stadigt blivit sämre dom senaste 10 åren och alla som känner mig ser det oxå men men livet är som det är typ 
tack för svaret :)
Jasså det finns hjälpmedel för bowling, kan vara värt att kolla upp om det blir fler bowlingkvällar i framtiden!
Jo det gäller att vara uppfinningsrik, innan jag blev sjuk så tränade jag mkt, med hantlar och så. nu går det verkligen inte, kan inte hålla i hantlar alls. men kom på den smarta idén att köpa sådana handledsvikter på 0,5 kg och träna med dem istället, på så vis kan jag fortfarande träna armarna, men lyfter lättare, färre gånger och slipper hålla i något.
Det är det som är så läskigt, utsikten att kanske bara bli sämre och sämre, är det vanligt att vi med fibro bara blir sämre ju längre tuid det går eller?
Det är väl som du säger att livet är så och man får helt enkelt göra det bästa man kan oavsett hur det blir i framtiden!