jag tycker man kan möts på mitten, kroppen och jag. Jag märker när jag kan tjura lite, när jag väl slutat va bara tjurig och öppna öronen för va kroppen säger. Vissa dagar går det att tjura lite, andra dagar är priset för att tjura för högt. Jag märker nu när jag kan trycka i väg och prässa mig lite längre utan att det blir fel, och när jag borde vika och lyssna på kroppen.
men hon har definitivt ett poeng, den damen. Jag tror inte du är lönat i det långa löp med att bara tjura.. :) Unna dig en och annan dag innimellan där tjurigheten får vila lite (och kroppen med) där du tar det lite lugnt.

Det är svårt att komma över "sorgen" att man inte är som innan. Jobba med det. Lyssna på din kropp och följ med den. Jag var hemma i 3½ år innan jag kom igång med arbete. Efter 2 rehab, 3 arbetsträningar så jobbar jag sen 4 år tillbaka halvtid på ett kontor. Jag sover hela eftermiddarna när jag kommer hem så jag säger att jag arbetar "heltid" och att vilan på em ingår i tjänsten!! /cia

ler jo det där känner jag igen .. sova måste jag då jag kommer hem. Antar att det är en sorg man bär att inte orka allt man så gärna vill göra, huvudet säger en sak kroppen en annan. Fast jag tycker ju att jag borde ha lärt mig nu vid det här laget (14 år med fibro) jag har inte varit mer än ca 3 mån sjukskriven i sträck då jag pajade ordentligt. Men nu börjar min kropp strejka tätare och tätare det går inte en månad nu utan att jag måste vara hemma några dagar, för det värker för hårt..

kanske du skulle forsöka gå litegrann ned i arbetsmängden? Inte jobba 100%

Skrev ett långt svar här igår, men det kom fram nån error-ruta när jag klickade på "publicera.."

Hur som helst, det viktigaste är att känna efter vad kroppen säger! Och INTE göra som jag gjorde, kämpade på fast jag var som en zombie när jag kom hem från jobbet.. Tvingade mig ut å gå med hundarna efter jobbet, orkade nästan inte äta.. Var så slut.. En dag kände jag bara att jag orkar inte en dag till! Visste inte hur jag skulle orka leva EN DAG TILL! Det var hemskt! Men då sjukskrev jag mig iaf och gick till läkaren. Var så slut så jag kunde börja gråta för ingenting.. Allt blev som en ond cirkel.. Jag orkade inte städa som jag skulle pga all värk & trötthet, då blev det dammigt hemma och min allergi blev mycket sämre.. Allt blev lidande, jag orkade inte umgås med familj, vänner, ingen glädje alls i livet -bara mina djur!

Hur som helst, INGEN TACKAR OSS FÖR ATT VI KÄMPAR IHJÄL OSS!  Och att gå för länge.. det är inte bra! En dag blir det som för mig! Tvärnit!!!! =(

#4 #4 jo det är det spåret jag ska försöka ta mig in på, tror en halvtid skulle räcka för att jag ska kunna fungera ok i tillvaron :)

#5 jo jag vet om faran, försöker tänka på att ta det lungt, även då det många ggr är roligt det man håller på med och har svårt att slå av takten..

#6; Javisst är det så! Att det är svårt att acceptera och slå av på takten, när det gäller sånt man gillar och vill göra! Jag hade ju ett jobb jag älskade.. (Bibliotek) Det var ju det som gjorde att jag kämpade lite föör länge.. Jag ville inte acceptera fakta…

Men va bra, Nenne, om du kjänner du kan fungera bra och må bra med dig själv vid halv tid tycker jag du skall slå inn på det :)

Jag känner igen mig i det som skrivs här. Min kropp säger jag orkar inte och min hjärna säger tyst och jobba  När jag fick min diagnos så sa läkaren som utredde mig att det finns inga lata människor som får fibro utan det är för det mesta folk som har många järn i elden. (Robert Ohlin) han har forskat väldigt mycket om fibro.

Snusan; Ja det är ju sant det han sa din läkare! Vi är INTE lata, tvärtom! Men tyvärr så vill väl folk tro att vi är det nu.. Men när kroppen har sagt ifrån-vad ska man göra..? Det är som det är, det är bara att försöka acceptera och lära sig VAD och HUR mycket man klarar av. Robert Ohlin.. Har han skrivit en bok om fibromyalgi???

#9: Precis! Inga lata människor får fibro eller går in i väggen!
#7: Honungsfällan kallat. Jag har också gått in i den fällan. Allt är så roligt att det inte går att sluta. Tar på sig mer och mer och biter ihop. 
Lider också av "duktig flicka"-syndromet och det har jag gjort sedan barnsben. =(

Skulle det synas hur många gånger jag bitit ihop och kört huvudet i väggen så skulle jag inte ha något synligt huvud kvar.

Det är svårt att acceptera gränserna (de nya), att inte ha den ork man hade tidigare. Det är jobbigt/svårt att inse att kroppens kapacitet för arbete ligger långt under ens egen vilja. Ja jag biter ihop alldeles för mycket och har så alltid gjort. Blir dock bättre år för år med att klara av att säga nej. Allt för att få en meningsfylld fritid OCKSÅ.

Jag gick i terapi ett tag för att jag ville lära mig vad jag orkade och vad som var realistiskt. Läkaren frågade mig "Vad VILL du göra?" Jag svarade "Jag vill bli brandman eller astronaut" Det var just det som var problemet. Vad jag vill och vad jag kan går inte hand i hand. Det fattade docj inte läkaren…

Simson; Men VAD var det för korkad läkare som inte fattade DET?? oj oj oj! Det är inte lätt att ha en sån läkare, då är det ju ingen idé att han frågade dom frågorna heller… hum..

Jag sa också att ville jobba med internet säkerhet på polisen också (lika orealistiskt som de andra två förslagen) Då svarade läkaren: "ta en kurs då". Det är väl orealistiskt att börja en kurs jag vet jag inte orkar med för att utblida sig till ett yrke jag inte orkar arbeta med?! Suck!

Eller som husläkaren som vägrade ge mig värktabletter för att "det var som att göra mig en björntjänst"! Det har jag senare förstått att det menades att jag var missbrukare!

Smärtkliniken ordnade ett recept direkt efter en genomgående undersökning och det har inte varit några problem efter det. Förutom undersköterskor som ojar sig när jag ska ha receptförnyelse…"VAAAA????!!!! Äter du så mycket???!! DET tror jag ALDRIG läkaren skriver ut!!!!" Efter de pratat med läkaren kommer receptet på momangen! Och jag äter ej ens maxdosen! Suck!

jag med, äter inte max doseringen.. men det är för att jag är tjurig och inte vill ta mediciner för jag inte klarar undvika det längre Jag tar när jag inte orkar med längre, när jag vill lägga mig ned och dö, då sätter gubben sig på mig och säger "ÄT!!" ungefär. så ta jag två citodon, och mår bra ett litet tag. Fortfarande ligger smärtan där, men Citodonen tar toppen av den..

Simson; Jobbigt att bli bemött på det viset när du ska ha nya recept.. Ibland är det kämpigt att vara sjuk med allt man råkar ut för.. Det är sant det som sägs, "Man bör vara frisk för att orka vara sjuk"….

#15: Precis! Inte nog med att man kämpar mot vardagens värk och vemödor…man ska slåss med/mot sjukvården också. Jag har aldrig haft så mycket att göra som sedan jag blev kroniskt sjuk och pensionär! Sjukvårdsinrättning hit och sjukvårdsinrättning dit. Specialist hit och specialist dit. Tiden har gått…proverna är "gamla"…då borde vi prova en gång till…samma veva igen! Flytt…du är ny här? Ja då får vi göra om proverna…samma veva igen! Hur i jösse namn skulle man kunna hinna med ett arbete, om man orkade, också?

#16; Näe, det är ju inte lätt att hinna/orka jobba oxå… Det tar på krafterna bara det att hålla på å få ta prover i ett, och oroa sig för svar osv.. hum.. Jobbigt!

Japp det är Robert Ohlin som skrivit flera böcker om Fibro  och hur smärtan påverkar oss. Han är kanonbra. Hade lite flyt där att jag fick honom för många år sedan. Det var f-kassan som skickade remiss till Tranås riksförsäkringssjukhus och han var där då. Så det var ju snyggt när man kom tillbaka till min dåvarande vårdcentralsläkare som sa att det inte fanns något som hette så. Jag brukar aldrig säga nåt men där tröt orken och jag fräste till åt honom att han kunde börja som cykelmontör i stället där skulle han passa bättre sen ut genom dörren som ett jetplan