Hej!! Jag upplever också att jag blivit sämre med åren :( Har haft fibro i 8år och hade förhoppning om att det skulle kännas lättare med åren, men icke !! Jag har bättre och sämre dagar, men är aldrig smärtfri.

samma här. Har blivit sämre med åren och är aldrig smärtfri. Värken är rent ut sagt ett H.vete, men livet annars tradar på

Sämre med åren har även jag blivit. och sämre och sämre.

samma här oxå om jag jämför år från år så ökar smärtan och jag blir allt tröttare

men å andra sidan så är det väl inte så konstigt för nåt måste det ju göra med kroppen att varje dag stå ut med smärta och trötthet och en massa annan skit och efter 20 år som för min egen del så är det nog inte så konstigt att jag börjar känna mig rätt färdig

Jag känner också att det blir sämre och framförallt så tycker jag att tröttheten blir värre!

Man är ju trött och med det så tycker jag att intresset för att göra saker man förut älskat, den blir mindre och mindre!

Och självklart kan man ju inte låta bli att sörja sitt "gamla" jag

Samma här……

Jag trodde att det skulle lätta med åren men "icke sa nicke".

Kram

Jag tillhör väl det lyckligt lottade så, som inte blivit nämnvärt sämre i FMS:en med åren.

Däremot har jag fått artros lite varstans, bl.a SI-lederna, handens fingerleder och tåleder, bl.a.

Samma här . Jag blir bara sämre och sämre ont ständigt. Så jobbigt. Men det är bara att kämpa på.

Ja denna värk, denna värk! Finns tydligen ingen ände. Och precis som du säger lill-I så saknar man sitt gamla jag.Har försökt att leva ett så "normalt" liv som möjligt men det går inte längre. Orkar bara inte, då jag ligger vaken stora delar av natten. Trött och slut och värk hela dagarna.

Så svårt att förklara så andra förstår då man "ser så pigg ut". Kroppen orkar inte med och hjärnan orkar inte med.

 Men det är tur jag har en sån go gubbe som hjälper mig. Ibland kanske han har lite svårt att förstå då jag berättar att det känns som jag har bestigit högsta berget och ramlat ner och sen kommer hela stan på middag som jag måste ordna och servera. Bara för att kanske våra vänner ska komma och fika. Men för mig blir det stort och jobbigt.

Så till slut sitter vi där ensamma, fast han skulle ha skött allting. Visst umgås vi med släkt och vänner men långt långt ifrån så mycket som man skulle vilja.

Jag tänker på min älskade som ändå offrar mycket för min skull. Jag vill ge honom alla världens rosor för att han står ut med mig

#9 Jag vill också ge min man ett helt "fång" med rosor för att han ställer upp så mycket för min skull.

Han handlar,tvättar,putsar fönster m,m +att han lyssnar och förstår.

Kan inte vara lätt alla gånger att ha en "sjuk fru",men aldrig att han klagar eller frågasätter.

Kram på er alla fibrosar

Aldrig att min "Gogubbe" ifrågasätter eller inte förstår heller. Men själva känslan är svår att förklara. Ibland är det svårt  för en själv att kunna svara på frågan hur det känns.

Men med nya tag varje morgon kämpar man på

Ha en trevlig helg alla fibrosar

#11 Håller med till 100%

Kram

då vill jag ge min exman och mina tidigare pojkvänner en stor kaktus för att jag hela tiden fått höra hur "lat" jag är ingen förståelse överhuvudtaget syns det inte så finns det inte

däremot min älskade son är guld värd han älskar sin mamma fastän hon inte som andra

#13 Vet precis hur du menar. Ingen förståelse från den man tror sig vara ens kära. Har varit i den situationen själv, men som tur är har jag alltid haft mina barn vid min sida. Som du säger, så älskar barn utan att döma. Jag har haft tur som fann denna man jag levar med nu. En melodi som är väldigt fin är Suzzie Tapper "Visst finns mirakel", den lyssnar jag ofta på

Sköt om er

Och kram till alla barn som finns där med all sin tveklösa kärlek

hej.min kommentar gäller om vi blir sämre med åren. jag vet ju inte hur gamla ni är,därför vet jag inta om det jag har att säga gör er glada eller inte.jag har förmånen att känna ett antal fibrodamer som kommit högt upp i ålder mellan 70 o 90 år. dehvdar bestämt att smärtan minskar när man kommer upp i en ålder av ca65-70 år.jag är själv 58,än har jag inte kännt ngn lindring.men det ger ju ändå ett litet hopp.kram på er ninni

#15 Jag känner ändå en liten glädje i det du skriver, för om det finns människor som kommit ända upp till 90 år och har fibro, då säger det mig att det finns hopp för en framtid!

Och med det menar jag, att jag har många gånger funderat på om smärtan sliter så på kroppen, att det förkortar ens liv.

Men nu kändes det lite bättre Jag själv är 49 år!

Tack och kram, ninni, för ditt inlägg!

Lilli