Du får fråga henne:

Hur tänkte du nu? Eller tror du att du hjälper mig nu? Eller varför frågar du när du inte lyssnar på svaret?

Jag har säkert misst många vänner, men ska jag vara helt ärlig så är dom inte så mycket att ha. Vänner ska vara ett tillskott i livet, inte en börda.

Kram Luccy

Energitjuvar finns både i hem och arbete.

jotack jag har några som forsöker vara del av min umgivning nu, samt "gjort mig av med" några jag trodde var goda vänner men visade sig vara stora energitjuvar. Så dom har man överallt… tyvärr.

Energitjuvar kallar jag för Energivampyrer. Jodå. Jag hade en sådan i min omgivning en gång i tiden. Det började med att jag fick en och annan fråga så där för vänskaps skull om jag kunde hjälpa till. Det eskalerade till att bli långa listor som jag skulle fixa åt henne. Sy hundkläder till henne, åka och hmäta hundar åt henne och Gud vet vad. Det mesta skickade hon per mejl. Säkert ett tiontal om dagen. Jag orkade inte svara på hennes mejl. Ringde gjorde hon ofta också. Jag kände mig mer och mer illa till mods tillsammans med henne. Och svarade allt mindre. Bytte till och med mobilnummer. Bytte jobb i samma veva också fast det var inte p g a henne, jo kanske. Hade egen butik som gick i stöpet då jag gick in i väggen.

Det slutade med att hon skällde ut mig att om jag inte svarade på hennes mejl samma kväll så sa hon upp bekantskapen med mig. "TACK!" tänkte jag och lät bli att ens läsa dem.

Sen har jag faktiskt inte hört ett ljud.

Så summa sumarum. Hon sa upp bekantskapen med mig för jag var inte längre någon tillgång för henne eftersom jag inte fixa saker åt henne.

Det är oftast vi själva som tillåter dem du kallar "energitjuvar" att ha en kontakt som är besvärande.

Egentligen behöver du bara fråga dig själv om du behöver eller inte behöver. En del människor behöver till och med någon de kan "skylla sitt mående på" eller till och med har en viss egennytta med de som "tjuvar" osv.

Om det är så att du inte alls har någon nytta, varken genom en längre tids umgänge och fördelen att känna någon som ett längre umgänge ofta har eller upplever att kontakten mest är till besvär, så kan du ganska enkelt bli osams och slippa kontakten.

Man behöver absolut inte vara kompis med alla människor man träffar, man kan respektera dem i alla fall, även om man  inte tillåter dem krypa under skinnet.

Ta upp problemet med personen ifråga. Kanske det kan lösa sig. Löser det sig inte och kanske om det blir värre, då är det ännu enklare att ta ett beslut. Du har hur som helst möjligheten att få det bättre och kanske också en direkt förbättrad kontakt om du lyckas få till en "ahaa-upplevelse" för motparten.

I princip bestämmer du själv dessa mer eller mindre icke påtvingade bekantskaper. Ibland finns det bekantskaper som är påtvingade genom olika orsaker men det handlar om något annat.

Telefoner är ett gissel. Klarar du själv av det, stäng av telefonerna eller sluta använd dem/svara på dem en tid. Med lite tur, så kommer du tycka det är hur trevligt som helst at prata med vem som helst efter en vecka .-)

Periodvis har jag själv inte varken ringt eller svarat i telefoner veckovis, ibland månadsvis annat än tvugna samtal. Slö och dödsnack är sällan eller aldrig "tvunget". Det finns ingen anledning att sitta och älta, gagga, slira och sucka per telefon eller att alltid vara anträffbar dygnets alla timmar.

Det går att skicka sms, e-post, post, hälsa på, fika, mm som ger ett bättre utbyte än vad ett slutkört batteri, varma och ömma öron tillsammans med stressen om när det börjar ringa igen.

Sätten är många och det är vi själva som måste välja det sätt som fungerar för oss och den gemenskap vi önskar.

Tack för alla svar.

Jag har vart förbannad på mig själv många ggr.

Varje sådant här tillfälle slutar ju med att ja muttrar och svär över min egen dumhet.

Dock ska sägas att jag börjat rensa upp i röran, jag har lärt mig säga det svåra ordet NEJ till mångas förtrytelse.

Japp håller med dig #5 om telefoner, jag har förvisso också en mobil, men den ligger nästan alltid avstängd i handväskan, jag har mobilen som en säkerhet då jag är ute och kör bil.

Jag kan bli fullständigt vansinnig på min stora ungar ålder 36-30 över denna  ursäkta JÄVLA MOBIL den är med i alla sammanhang, är aldrig avstängd, det flabbas, sms-as, spelas i tid o otid.

Så jo har talat med personen jag nämnde i mitt inlägg, kan väl säga att  det utföll inte till min favör,utan det slutade med att det var mitt fel hmmmm, inte alltför ovanligt med dessa personer heller, tydligen är de en fena på att 'vända kappan efter vinden'.

Nåväl jag är lättad och har lovat mig själv att inte falla in i  *offergropen* mer, och med det menar jag att felet är helt och hållet mitt eget att det blev som det blev, jag tillät det ske.

Skyll inte allt på dig själv. Din föredetta vän ville nog inte förstå sitt eget fel i det hela. Det enda "fel" som du gjorde var att inte säga Nej tillräckligt ofta. Man vill ju vara snäll och ställa upp.

Mobiler är bra att ha till mycket, men att hålla på med den i tid och otid blir för mycket.

Glöm inte att fortsätta att säga Nej då du har annat att göra. Det är alltid bättre att säga nej när tiden är fullspäckad än att stressigt klämma in en sak till när man ändå vet att man inte hinner.

Lev väl, det var väl inte förvånande att det vart "ditt fel", då hade du ju rätt om hur hon var. Du förlorar en vän som inte gav dig något, sörj det en stund och fånga sedan en ny vän som är värd namnet.

Kram Luccy