Jag håller med dig fullständigt 

Idag fick jag en psykiskt kollaps! Jag har haft så förbenat ont nu i flera dagar, ondare än någonsin.

Samt att jag börjat med en ny medicin för psyket. Känslorna har gått berg och dalbana, och smärtan hänger på där!

Imorse var jag så slut och så trött och jag höll humöret tyglat ett tag, men på eftermiddagen då brast det.

Jag fick en bigtime panikattack, kände att jag orkar inte..

Bara storgrät, skrek och hade ångest

Så nu är hela kroppen smärtig, musklerna värker vid minsta rörelse, oxycontinet hjälper föga.

Men det är ju bara för en att sitta kvar i vagnen och hänga med

Har slutat tänka på att det finns dom som har det värre för detta är värst för mig - precis som att det är värst för alla andra som är sjuka. Jag är kanske egoistisk - men det struntar jag i.

Tänk om det gick att sälja smärtorna på Blocket eller Tradera. 

Det tar på psyket att ha så ont alltid och det känns surt när omgivningen inte har förståelse för att man är arg och ledsen.

Ha det gott alla vänner.

Kram Yvette

Även jag struntar numera i att tänka på att det finns de som har det värre…

För min hälso-situation är ändå mitt eget lilla helvete jag försöker ta mig igenom dygnet runt..Det finns inte utrymme att tänka på " de som har det värre" då - bara hur ta sig igenom ännu en dag…

Min gubbe sa imorse, när jag förklara och försökte få lite förståelse för mitt psykbryt igår, att: sen finns de ju de som har det värre förstås!

Det förstår jag med!! Men det är som ni säger, man är ju i sitt eget lilla helvete och det är jobbigt nog för en själv!

Man orkar inte oxå tänka på att det finns andra som har det värre

Jag fick min diagnos 1 okt 1990 av Birger Fagher på medecinen på Lunds lasarett, innan dess hade jag i nästan 10 års tid fört en ensam kamp för förståelse dels från maken, dels från omgivningen och givetvis inte att förglömma alla de otaliga läkare jag mötte på min 'golgatavandring'.

I och med min diagnos blev jag tillfrågad av Dr Fagher om jag skulle kunna tänka mig att deltaga i ett forskningsprojekt på MAS i Malmö  som han och Dr Håkan Brorsson startat vad gällde Dercum, givetvis tackade jag ja, hade inget att förlora ju.

I början på december 1990 var det så dags för ett första möte med Dr Brorsson på MAS, maken körde mig dit, och följde även med in till Dr. Brorsson, och det var nyttigt för honom, han fick besked om vad Dercum handlade om, likaså fick jag ett råd jag aldrig glömmer *sätt dig ner och du hamnar i rullstol* och efter det rådet har jag i princip levt så gott jag kunnat, trots tårar, sorg  och ilska över att bli drabbad i så unga år av en kronisk sjukdom.

Maken fick vetskap, jodå  vi har haft våra duster i början, gliringar om latmask i ryggen etc, oförmåga att begripa hur man kan bli så ledsen att man bara ger sig över, med tillrop som _Ryck nu upp dig, där finns de som har det värre.Så jo hela registret har jag mött, läkare som ville ha det till depression, klena nerver i övrigt, besked som att -du ska inte tro det är så lätt att få sjukpension osv,osv.

Ingen var gladare än jag över att maken var med hos doktorn den där dagen i december, allt sedan dess har han tagit över ett allt större område i vårt gemensamma liv, just för att jag inte orkar, i maj månad i år blev han dessutom ganska brutalt påmind om min sjukdom vi befann oss på resa, och på resan fanns en kvinna med samma sjukdom som jag.Idag har maken valt  att ta över det mesta av hushållsarbetet här hemma, just för att jag ska ha ork att finna livets små glädjeämne.

Min devis är därför.

CARPE PUNCTUM-FÅNGA ÖGONBLICKET