javisst! En direkt konsekväns av att vi aldrig får vila! Forsök tänka äfter innan ni blev sjuka.. om ni va svimfärdiga av trötthet.. hur gott fungerade hjärnan?

Vi får nån gong i mellan sova presis lagom för att kroppen skall klara fungera. Vi får vila presis lagom till att vi inte ramlar över gränsen.. men vi är aldrig utvilad.. alla hjärnans resurser går med till dom daglisa sysler: hur koordinera handen så vi kan äta, hur koordinera ben så vi kan gå
Det finns lite kvar till att minnast saker…

Japp!! Förstår precis vad ni pratar om, jag trodde ett tag att jag började bli senil (lite tidigt 45 år). Jag jobbar som administratör och jag kan lova att så många fel som jag har gjort under det gångna året går inte att räkna upp. Cheferna började fundera vad det var frågan om, så jag är tvungen att vara hemma dom dagar som jag är riktigt dålig. Tappade bort plånboken en gång, och döm av min förvåning….hittade den dagen efter i kylskåpet

O ja vad jag känner igen mig! När jag varit som sämst så har jag inte vetat hur jag hittar hem igen. Ja jösses! Teflonhjärna har jag numera…allt rinner av. Kram på er alla för dåligt minne!

Ja det där känns igen.

Jag tycker det värsta är när jag glömmer bort vad jag skulle säga efter att bara halva meningen är sagd. Det händer ju så ofta numer.

Igår höll jag på att bryta ihop när jag inte kunde föra en konversation med mamma utan att glömma bort vad jag skulle säga ett par gånger.

Och irritationen över min virrighet hjälper ju inte direkt den enorma trötthet jag går omkring med heller.

Håller fullständigt med, jag är hopplöst tankspridd! Det är något som blir värre och värre.

Hmmm…så det är så här man ska känna sig tills man blir riktigt senil? Hua! Då kastas man väl ut från jobbet, men jag håller mig fast i skivbordet, om jag kommer ihåg var det står

Oooo ja.. Samma här. Jag var rätt rapp och kvick i käften innan jag blev sjuk. Nu fattas mig orden och sen kan jag kan gå för att göra nått och sen inte komma ihåg vad. Dessutom är det bara ren tur att jag inte slängt nått viktigt.

Sen har min koordinationsförmåga försämrats. När jag rider märks det extra väl eftersom man då använder både vikthjälper, skänkel och tygel samtidigt i många övningar. Sen ska man tänka på vart man är på väg så man inte krockar med de andra som rider samt att hästen går i form… Pust..

#4: Känner igen mig i det också. Anstränger jag mig mer när jag glömmer tråden i en mening så låser det sig ännu mer. Så blir jag så ledsen och tårarna kommer. Förr kunde jag anstränga mig och då kom jag ihåg mer, numera när jag anstränger mig så stannar hjärnan mer och mer för att till sist stanna totalt. FRUSTRERANDE!

#7: Jo jag var rapp i käften förr. Hade svar på allt. =)

Min hjärna kan få "blackouter" ibland som är så störande…som tex mitt i en trapp…helt plötsligt tomt i hjärnan och vet inte hur man gör för att gå…fötterna/benen vet inte vart de ska och jag stupar handlöst för att jag inte vet vilken fot som är på gång vart och vad jag ska göra nästa rörelse… Ja jösses vilka problem.

Det verkar som vi har väldiga problem med minnet o annat pga vår smärta.. Jag har ännu inte hittat hårborsten i brödburken eller plånboken i kylen, men har aldrig i mitt liv letat efter grejer så mycket som nu! Tycker jag får leta efter allt!!!! Blir sååå trött på allt letande… =( Blää! Vad ska det bli om det hela tiden blir värre?? Eller går det till en viss gräns tro? Hoppas verkligen att det finns en gräns, innan det blir föör illa bara!!!

Inte är det roligt i alla fall, att från den ena veckan känna sig väldigt välbehövd för att veckan därpå nästan bli lagd på hyllan. Jag kan förstå arbetsgivaren till en viss del, MEN det är väldigt jobbigt att acceptera att man kanske lär lämna det yrke man jobbat med i så många år  Jag måste fråga en sak om det går bra? Jag fick ju det här på grund av att väldigt mycket jobbigt hände i mitt liv, kan det då gå över sedan när allt lagt sig?

#10; Min läkare säger att det inte kommer att gå över.. (sorry!), men däremot kan det komma i skov, så att man har bättre o sämre perioder.

#11: Usch! Man får hoppas man har fler bättre perioder då

uj va skönt, att höra att det inte är bara mig det är fel på ;)
jo tack, namn, siffror, höger-vänster, leta leta leta efter det jag nyss hade i handen, var la jag den-vet ju att jag hade där nyss…
kommer av mig, måste få säga vad jag tänker på en gång annars far det och är borta, tappar poängen.. . Lokal orientering, var var jag vart ska jag vart kom jag ifrån.. PINSAMT .. men jag biter ihop och talar om att det mesta beror på att kortminnen är extremt kort på mig och att de får förlåta mig, jag har ju förbövlingen nya elever hela tiden och talar jag inte om direkt vad jag har så funderar det hur det är ställt med en… ;) tur nog så accepterar de det, då jag talat om hur det är. Men jag märker förstås av det mest själv, Har lärt mig att strunta i att jag rådnar från tårna upp till hårbotten för jag känner verkligen inte igen mig i den "nya" rollen fibron gett mig…

Egentligen är det fruktansvärt hur väl man känner igen sig hos dom flesta.För min del är en av dom jobbigaste bitarna att jag av och till tappar smaklökarna Även om jag numer har pension så är jag Kock och matintresset har inte försvunnit.En annan sak som kan bli väldigt pinsam är att benen inte följer med man tar ett steg och tappar balansen

#10: Jag kan bara prata av egen erfarenhet och jag kan alldeles för lite om "diagnosen" i sig…men jag har med tiden blivit MYCKET bättre. Det tar jag också som ett riktmärke i det egna livet…som hopp…det blir bättre med tiden.

De dagar det är mycket att göra, stressad, pressad, ont eller annat så blir närminnet sämre. Utvilade dagar bättre. Jag gick igenom mycket svåra perioder i livet när allt detta hände och jag har fått lära mig läsa, räkna och skriva igen. Det smärtsammaste var att från att ha varit en fena på stickning behöva lära sig det igen. Det kändes! Speciellt när jag märkte att jag inte kunde sticka på avigsidan…det är ju en förutsättning…för vilken stickning kan man bara sticka rätsidan på?? =)

Kram till alla här som kämpar!!!

Apropå "dum i huvet"…jag lyckades trycka ctrl+Alt+pil vänster…då lade sig (tippade) hela "skärmen" till vänster!! Start-knappen satt i nedre högra hörnet nerifrån och upp längs högra kanten!! Ja jösses! Jag brukar bli kallad SBT (Skit Bakom Tangenterna) och det är jag benägen att hålla med om just nu! Man lär sig något nytt var dag!  (Ctrl+Alt+pil upp gav skärmen tillbaka sitt normala utseende)

Tack alla här inne  Hoppet är nog något man aldrig förlorar, så nog ska det fixas här må ni tro (börjar jobba på tisdag) Jag kan se att fast vi alla fått samma diagnos så har vissa det mycket värre en vad jag har det. Jag tycker ni är helt otroliga som kan bjuda på er själva och orkar svara på alla frågor ni får.

Och Simson det är inte bara du som är SBT, här har du en till