ingen som behandlats hos psykiatrin?

Det enklaste är att ringa dit och ställa frågan: Finns det nån där som kan nåt om utmattningsdepression???

Jag har fibro och har inte träffat nån inom psyk som har förstått fullt ut. Lite lyckopiller så blir allt bra…..om det vore så enkelt…

Jag har dessutom levt med en missbrukare av alkohol och det visste de inte heller nåt om hur de skulle hantera,,,

Jag har valt att läsa mycket om sjukdomen, lärt mig den vägen hur jag ska kunna hantera och förbättra min situation. Sökt på nätet och hittat den här underbara sajten!!!

Har du pratat med din läkare om det??

Jag bytte läkare då jag kände att jag inte fick förståelse av den jag hade. min nya läkare frågade vad jag ville ha ut av henne?? jag talade om att jag ville ha en läkare som lyssnade och som jag kunde bolla mina problem med, som kunde hjälpa mig att hitta medicin som jag tål och inte bara bolla över mig till psyk när medicinen inte funkar…Att jag som patient ska kunna ringa och få hjälp utan att behöva be om ursäkt för att jag finns, typ….

Sök så mycket info du kan och orkar, tänk igenom vad du vill ha från sjukvården, sen får du nog kavla upp ärmarna och vara beredd på att slåss för den hjälp du är berättigad till, tyvärr…

Tänk på att du investerar varje minut i dig själv när du kämpar på…

Det är tungt emellanåt men det är väl investerade minuter.

Tänk på dig själv, ingen annan än du vet vad du känner och behöver lika bra som just du själv.

Kramar och energi till dig!!!

Från psykiatrin kommer inget gott. Där har jag inte fått någon som helst hjälp för min depression. De anser också att fibromyalgi är psykiskt men ändå har de ingen hjälp att komma med.

På min hemort finns inga arbetsterapeuter på psyk. Där finns läkare, sjuksköterskor, psykologer och kuratorer.

Ibland har vårdcentralerna resurser. Du får kolla. Tyvärr håller jag med #2. Själv är bäste dräng heter det ju.

Jag har bett om samtals stöd i stort sett hela tiden sedan jag blivit sjuk. Man blir ju frustrerad, arg och näst inttill tokig av att leva med fibrom. Tyvärr eller tack o lov får jag hela tiden svaret att jag är klartänkt, har självinsikt, målmedveten, fokuserad och redan gör allt jag nånsin kan för mig själv så de kan inte hjälpa mig mer. Två har sagt att jag borde skriva en handbok till andra för hur man hanterar och arbetar med sig själv i en sådan här situation. Men faktum kvarstår, jag behöver ett bollplank för min frustration över att jag inte kan med viljan styra kroppen! Sorg och ilska över förlusten av mitt tidigare liv finns ju kvar. Men jag får ingen samtalshjälp, antagligen upptar jag då någon annans mer behövandes tid. Hyppnos och meditation är mina livlinor.

#4 Jag ser att jag inte är ensam tyvärr…