Jag och lille fibro
Kände att jag behöver skriva av mig lite eländes elände…
Idag har Fibro flyttat in i mitt öra igen. känns och låter som han står där inne och sparkar på trumhinnan, gurglar, pyser, viner. Längtar tills det blir tyst igen… Kan inte titta uppåt, då snurrar det i huvet. Har ryckningar i ögonen, ser suddigt. Undrar om den lille fan sitter inne i huvet och drar i alla trådar, som på en marionettdocka?? Har sovit illa i natt, värken i mina knän är på topp, där är lille fibro och kör in voodoo-nålar med jämna mellanrum. Mitt bäcken är nog hans bofasta adress för där är han ständigt närvarande. Tänk om det funkade att vräka honom…. Jag vankar som en gås när jag ska upp och gå. Jag har ingen lust till nånting för tillfället, jag har dåligt samvete för att jag känner mig lat och oduglig. Tänk om jag slapp att minnas hur mycket jag klarade av innan jag fick den här följeslagaren i mitt liv. Måste stoppa tankarna som går på det hållet… det är inte lätt… Konstigt att jag minns det när jag bara glömmer allt annat som är viktigt.. Min son är vansinnigt trött och irriterad på mig för att jag inte minns saker.. Jag berättar samma saker för honom om och om igen. Jag minns inte att det var han som var med mig….Minns inte ens att det var ju kvällen innan som vi tittade på Tv ihop och att jag kommenterade ju det 2-3 gånger.. -Mamma, du HAR redan berättat det femtielva gånger!! Då kommer ledsamheten över mig, skammen, rädslan över hur det ska bli när jag blir gammal och kanske senil. Känner mig senil redan nu… Sitter just nu och funderar på hur jag ska orka ta mig till affären idag då.. Bara tanken på att gå in där och alla ljud som gör mig snurrig får mig att fundera på att köpa pizza i kväll. Det behöver ju verkligen min kropp, känns som jag väger 500 kilo, jag får inte med mig hela mig på en gång. Vissa delar är blytunga. undrar om lille fibro planterat in magneter lite här och var tro??? Så det är jordens dragningskraft som gör att jag inte kommer loss??? Ja som ni nog fattar som läser detta så är jag snurrig och försöker ta humorn till hjälp för att överleva…Tittar ut och förbannar snön och kylan, längtar till sommaren så jag kan klaga över att det är för varmt…nä nu får det räcka för i dag. Tror jag ska gå o bada o dränka mina sorger. Har jag tur så får jag fatt i lille fibro och jag lovar att han ska få mer än tvål i ögat…hämnden är ljuv….
Bra beskrivet, jag fattar precis hur du känner det…
Håller med!! exakt så känner man sig :(
ingen tröst för dej,,,men du har många medsystrar,,och detta du beskriver borde många läsa som tror att fibro är LITE värk (bara)
samma här.
Älska dig själv för den du är
Besök mig gärna påWWW.facebook.se/ankis smycken o textilhantverk
Jag tar mig friheten att fortsätta berätta om mig och lille fibro och vårt liv ihop…
I dag har jag tvingat med den lille rackarn till stora staden, varit med dotter och barnbarn och gått i butiker. Det passar inte alls in i hans värld att ränna runt på det viset!!! ÅH, vad han stretar emot, gör allt för att det ska vara så svårt som möljigt att komma ur bilen, för om han lyckas stoppa mig där så måste jag ju åka hem, eller hur??
Jag vann och vaggade fram mellan butikerna, men att prova några kläder nej det kunde jag glömma, där fick han revansch. Orkade inte, för jobbigt blev det med en gång… Jag som sett fram emot denna dan…. Det kändes bara bläää, vad gör jag här?
Han har hittat en öppning nånstans i min kropp där han liksom "pyser ut " min energi.
Vi för en ständig maktkamp om den här kroppen…
Hamnade på ett fik, blev bjuden på semla och kaffe, mm det var gott…
Att sätta sig ner och vila var inte det smartaste jag kunde gjort. Det kändes som om jag växt fast i stolen, hur ska jag orka fortsätta härifrån, tänkte jag. Han har planterat in magneter även i min stora bak så jag dras mot golvet, ja så måste det vara..
Efter stor ansträngning kom jag faktiskt upp därifrån. Men du store tid vad stel jag var i kroppen.
Vaggade i alla fall vidare och försökte fokusera på barnbarnets glädje över de fina kläder hon hittade. Men lille fibro är en svartsjuk liten fan ( ursäkta språket )
- Kom inte här och försök ta över uppmärksamheten!! Han fixade det så galant genom att röra om i balansorganen, dra lite i hjärntrådarna så jag blev väldigt frånvarande och försvann in i det nästan apatiska tillstånd som drabbar mig när jag blir för trött…
Tur att min dotter körde idag, att mitt barnbarn har bra minne för jag mindes inte vart vi ställt bilen. Hade jag nu varit själv så hade jag fått gå runt och leta. Inte säkert att jag hittat den, fått förnedrat mig och bett om hjälp. Hur pinsamt är inte det då, att inte minnas var man har bilen, hur kan en sån få köra bil??
Då hade lille fibro suttit så nöjd och flinat…
Jag vet precis vad han hade tänkt:
Lika gott åt dig att du får gå runt här, du skulle lyssnat på mig!! Jag vill att du ska vara hemma, inte ha roligt, inte planera, inte göra nåt som du skulle tycka känns bra.
Då visar jag min makt över dig!!
Jag vet att han tänker så, men jag är så förbaskat envis så han ska inte vinna över mig… inte än på ett bra tag i alla fall….
![[Gitsan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Knas65; åh vilken härlig beskrivning!
Tycker att du skriver väldigt bra ! Om du vill, och orkar,
fortsätt gärna, vi är många som tycker att du skriver på
ett sätt som gör att många känner igen sig !
Tack
. Jag tycker väldigt mycket om att skriva. Delar gärna med mig av mina upplevelser med min "resekamrat" på den resa som är livet.
Det skulle glädja mig om mina små berättelser om "lille fibro" kan hjälpa till att få anhöriga att förstå.
Även hjälpa dem som inte haft Fibro så länge.
Det finns ju en hel del att lära om den här filuren.
Att skriva är ett sätt för mig att bearbeta.
Jag återkommer garanterat med mer.
.
ps… klockan är nästan 2 på natten och jag har just nu överläggningar med honom angående mina sömnbehov…
Han är så otroligt trögfattad, måste tydligen golva honom med sömnmedel…
Starta ny diskussion
