Nej absolut inte. Jag har en avsevärd mindre krets med kompisar och bekanta nu, då en del bara slutade höra av sig när jag blev sjuk och jag själv sagt upp bekantskapen med det som visade sig va skit.
En ny kompis fick man via forumet här, och vi syns i bland jag och simson, när jag är i stan och vi båda orkar fika tex, och i övrigt har jag mina två närmaste vänner i Norge. Vi talar dagligen på nätet och i bland även telefon, vi syns så ofta vi kan under året, vilket brukar bli en handfull gonger i bland, men nära mig har jag få vänner.

Det märks vilken förståelse världen bemöter oss med…… och vilka som menade sina ord när dom talade om oss som goda vänner när det värkligen behövs..

Jag har flera fina vänner som jag träffade på värkstaden( Gunilla Brattberg) här i Norrland, som jag har kvar ännu fast jag inte är på värkstaden längre. Sen har jag några vänner som jag haft sen tidigare som jag träffar ibland. Jag är ganska duktig på att ringa o  be att vi ska träffas o gå o fika eller nåt. Jag har upplevt att annars blir det inte av så mycket. Så mitt tips är att ring själv till nån och bestäm en dag, annars blir det inte av. Skulle man inte orka gå o fika den dan så hoppas man ju att dom förstår det!!!

Det har blivit många återbud under åren så därför så är jag
lite feg och har svårt för att binda upp mig till en tid. Bara detta
med att veta att man ska göra något speciellt en viss tid tycker
jag stressar (man var ju inte alls sådan förut, då var det ju inga
problem att ha almenackan helt full, vilket man hade).

Men allt beror väl kanske också på vilken period man är i,
är jag i en bättre så har jag lite mera mod vad gäller att bestämma
en tid.

Jag låter så gnällig och som en riktig motvallskärring men
tyvärr är det så här jag känner.

Jag har kommit på mig själv otaliga ggr med att sitta en hel timme i telen el på fiket med nån kompis/vän/släkting och bara ältat MINA problem och inte ens gett den andre ens en chans att komma till tals om sina eventuella nyheter el problem… jättepinsamt. Har sedan försökt att INTE göra det nästa gång jag pratar med vännerna men det lyckas ändå alltid svänga i på MIG. Jag börjar känna mig som värsta egotrippen och vågar snart inte ringa folk. Vilket i sin tur gör att DE förmodligen undrar varför jag inte vill umgås  

De jag har nämnt detta för har sagt att "nämen det är klart att du behöver prata av dig" och "jag lyssnar så gärna" och "nämen JAG har väl inget roligt att komma med ändå…"

Men jag vågar snart inte ändå, vill ju inte att de ska börja tycka att jag är "jobbig o gnällig". (vilket jag ju faktiskt är ) 

Så nog blir man isolerad, antingen det är av eget val el omgivningens.

Samma här. Det är så få i min ålder som har det så det
så svårt med förståelsen. Då så drar jag mig undan.

jag instämmer helt några år efter jag hade fått Fibro så kraschade äktenskapet och vännerna försvann en efter en

nu träffar jag min mamma nån gång ibland min särbo några dagar per månad pratar lite med några vänner på msn nån gång i månaden

och det känns för jävligt jag är inte ens 30 år än

ensamheten är svår att orka med men vad gör man?

  Jaa hörrni, visst blir det ensamt, så ensamt..

Mina "vänner" har glesnat innan jag ens fick diagnoser klara. De tyckte jag beter mig som ett freak, minns inte avtalade möten, minns inte tidigare samtal, orkar inte som de längre, är långsammare än dem-hänger inte med som tidigare, jämt trött och sliten, har jämt ont osv, osv..

Så visst blir det ensamt..Tur då att det finns forum så man hittar NÅN att prata med åtminstone.

Jag har fått god hjälp genom mailvänner då man kan skriva
om allt som både är roligt och tråkigt och jobbigt.

Om någon vill, skriv gärna till min personliga sida så kan vi
bli mailvänner !

Har varit sjukskriven i 3 år och ser nu hur livet krympt. Har ännu så länge massor med vänner men umgänget blir så begränsat när man inte hänger med som förr. De kan komma och fika och jag kan åka och hälsa på dem nån gång men det blir så andefattigt när allt övrigt man brukade hänga med på får jag tacka nej till. Så jag ser att alla orkar inte hålla fast när man blivit så tråkig och som en gammal passiv människa. Tdigare hade jag ett högt tempo och hängde med på det mesta och förgyllde samvaron med tokroligheter och skratt. Nu om jag orkar hänga med är jag med men tillför inte särskilt mycket eftersom jag är så annorlunda. Tycker inte om mig själv som jag blivit.

#9 du kommer nog hitta ett sätt att v a dig själv på även med diagnosen. Det kanske kan ta litet tid, men det kommer gå.