Var hos läkaren idag för att be om hjälp och jag gillar min läkare. Han var den som ställde diagnosen, som uppmärksammade min fibromyalgi (jag sökte för ngt annat vid det tillfället).

Iaf kunde han inte göra så mycket mer med hur jag mår psykiskt eftersom jag gått hos specialister i 8 år och fått olika behandlingar  samt provat mängder av olika mediciner. Men han fixade till så att jag får kontakt med kuratorn på vc.
Just nu känner jag ändå lite lättnad för att jag tog detta steg och faktiskt bad om hjälp. Nu kommer jag ha ngn att "luta mig emot" och få lite stöd.

Imorgon ska jag lämna prover, vad för ngt vet jag inte men jag vet att läkaren gör det för att vara grundlig. Han kunde inte göra så mycket åt min smärta eftersom jag provat många olika mediciner. Han skrev ut ett plåster, Norspan, för att prova. Han hade inte så stora förhoppningar på att de skulle hjälpa mig men tyckte jag skulle prova iaf för antingen funkar de eller så funkar de inte och då vet vi det…

Trots en jobbig morgon (grät hos läkaren) åkte jag till gymmet och gick på bandet samt styrketränade - det är jag stolt över idag!