Alltid skönt när man får sin diagnos, då vet man ju vad man har att göra med…

Hur menar du att du inte behöver slåss med FK för att du är sjukskriven för annat?

Jag tycker folk får slåss med dem, vilka sjukdomar de än är sjukskrivna för….

Så skönt att du fått en diagnos - även om det var Fibromyalgi.

Måste vara skönt att slippa slåss mot FK. Önskar att jag oxå hade sluppit det.

Ha en skön dag.

Kram Yvette

Visst känner man sig splittrar av sin diagnos, man är glad att någon tagit en på allvar. Men man har ju faktiskt fått diagnos på en livslång sjukdom !

Men det är bara att bita i det sura äpplet och gå vidare !

Önskar dig all lycka till !

#1 Jag har en pågende depression och har blivit sjukskriven genom Vuxen Psyk här i stan. Så därför "behöver" jag inte slåss mot FK.

Tack alla för ert stöd . Den värmer ska ni veta.

#4  Ok..Men har du alltså nyligen blivit sjukskriven?? Efter en viss tid börjar ju FK kräva man ska ha rehab och allt vad det är…Efter ett år tvingas man ju ut på jobb om man inte klarar deras krav för sjukersättning..Sen spelar det ingen roll vilken diagnos man har…

Jag har varit sjukskriven sen feb, med diagnos "myalgi" och känner FK:s blåslampa i ryggen hela tiden…Måste hinna med rehab och arbetsprövning innan 1-årsdagen, annars är jag kallt i klorna på AF och prövas mot hela arbetsmarknaden. Och inte kan jag påverka alla väntetider till allt…skitnervös faktiskt..

Men har du något annat sjukskrivningssätt eller så, så gratulerar jag dig och tycker det är skönt att nån för en gångs skull slipper allt tjafs hit o dit….

Kram 

#5 Jag har "bara" varit sjukskriven i två månader än så länge och min egen plan är att försöka få börja arbeta längre fram. Tills 2007 arbetade jag mer än heltid. Just nu "njuter" jag av att få gå hemma en stund. Tids nog så blir det andra bullar . Jag har inte sökt ersättning för FM utan för mina psykiska problem. Så just nu väntar jag på en remiss för vidare utredning.

#6 Jag vill så gärna komma igång och arbetsträna, pallar inte att gå hemma mera. Men som kroppen är nu känner jag att jag skulle inte klara en heltid…Min nuvarande anställning kommer jag att förlora, det är redan bestämt. Så jag blir så stressad och frustrerad av dessa väntetider som slukar mina dagar att ha rätt till sjukpenning…

Jag väntar oxo på fler utredningar och det känns jobbigt att det inte "händer" nåt…

Jag önskar dig lycka till med allt, och passa på att vila och sköt om dig nu..Snart nog hamnar du nog i blåsvädret med allt…

Illernettan!

Visst är det bra att få diagnos för man börjar ju till slut tro att man är inbillningssjuk. Särskilt med värk som flyttar runt.

Hoppas att du snart ska må bättre för det är pressande detta att gå i ovisshet om vad man har drabbats av.

nej herregud tar det verkligen 20 år innan man får diagnos???? HÄMSTKT!!!!!!!!!!!!!!! jag som tycker ett halvår har varit jobbigt

#9 Nä, så lång tid borde det inte ta. Jag hade "bara" oturen att hamna hos fel läkare och jag var så orkeslös att jag inte orkade bråka. Jag orkade inte ta tag i saker som jag borde ha gjort. Sedan är jag en sällsynt envis människa som inte har insett att jag är sjuk. Så under dom här åren har jag jobbat heltid, startat eget företag, haft uppfödning, arrangerat utställningar, startat en förening med mera.

#7 Jag tycker nog att jag har haft mitt blåsväder under dessa åren. Vill verkligen inte ha mer. Med stöd av vuxen psyk så tror jag att det mesta kommer att lösa sig.

Som person ger jag inte upp i första taget. Menar inget illa mot någon, vi är alla olika. Men hade jag inte haft styrkan så hade jag inte varit där jag är idag utan suttit i ett hörn och bläddrat på läpparna. Mina 20 år önskar jag inte ens min värste ovän. Skulle gärna ha haft dom ogjorda, fast ändå inte .

#10 Jag menar blåsväder med FK asså…Men hoppas du slipper det, många har en rent helsicke med dem…

Jag är oxo en sån där seg, envis rackare. Gick allför många år med besvär, och ignorerade det…Sökte hjälp ibland då det blev överjävligt, men blev inte tagen på allvar och gav då upp. Har oxo jobbat hela tiden, drivit eget företag, varit ensam med barnen och så. Till slut tog det bara stopp. Just som barnen blivit vuxna och flyttat och livet i stort blivit enklare…

Jag envisas fortfarande om att jag bara ska ut och jobba. Bara jag får läka lite först..

#11 Då förstår jag bättre hur du menade . Jag vill också ut och jobba igen och kommer att kämpa för det. Men det måste ske i min takt och vara ett jobb jag klarar av. Företaget var perfekt, jobbade i min takt, tog beställningar via nätet med mera. Tog väl cirka 3 timmar i anspråk varannan dag, ungefär. Sedan kunde jag pyssla med det när jag själv ville och orkade. Drömmen är ju att på något sätt kunna kombinera halvtidsjobb och det egna.