Stackars dig. Bara skrik på - jag har öronproppar.

Skickar 10.000 tröstkramar och hoppas att du snart blir bra i axeln.

Kram Yvette

Tur jag har öronproppar, men skrik i väg du, jag har ljudisolerat väggarna till grann-sajterna så dom inte störs av våran skrik och snyft.

Att somna med armen så, visst har jag gjort det och jisses så handicappat man blir när man inte fungerar.

är lite halft om halft handicappad i dag själv sedan jag fick en måttlig pigg häst på turen i går och hon bockade for första gong sen vintern i ren glädje. Måttligt stelt i höfterna nu vet jag!

Men inte skal du ha dårligt samvit för att du stannar hemma. Inte skal du köra med en sådan arm inte!

Aj det som är så jobbigt och gör så ont.

Det räcker med smärtan! Du får INTE ha dåligt samvete också. Du blir sämre om du inte vilar.

Jag vet. Men jag gjorde en liten kompromiss som min son kom på. Jag satt på en pall men bunken i knät. Så höll han fram/ner vinbärsgrenarna åt mig så jag kunde plocka med den andra handen.  Det var både vilsamt och roligt. Eftersom dottern inte går i närheten av buskar (spindlar o kryp) så fick jag ett par timmars djupa roliga samtal med sonen ifred. Dottern satt på trappen o diskuterade med hunden, nöjd hon med 

Och även om de saknar mig på taket så är jag tydligen inte oumbärlig där heller nu när de hittat bullarna, så nu mår jag MYCKET bättre …förutom att axeln fortfarande smärtar då…

Det är skönt att få gnälla av sig ibland dock hos er underbara som förstår precis *kramar*

Nu, 11 dagar senare, sitter jag fortfarande här med värk i axeln. Fast mer. Det har spridit sig ut i armen så den känns dubbelt så stor än vad den egentligen är  Trodde ju i min envishet att det skulle gå över av sig själv när jag hade semester o vilade för fullt. NÄPP!

Skulle ju börjat jobba i måndags. Fick istället ringa till chefen o säga att jag inte kommer. Tur man har en förstående chef, han frågade bara lite försynt "hur pinsamt tyckte du det var att behöva ringa o säga att du inte kommer första dagen efter semestern"

Så  nu har jag varit först på VC, de ville att sjukgymnasten skulle kolla. Han är väldigt duktig så ok, men han hade ingen tid förrän nästa dag. Han bänder o vrider o hittar tillslut felet. Ett muskelfäste som är mkt inflammerat. Måste få kortisonspruta. Jaha, ny tid hos läkaren. Som inte fått mailet från sjukgymnasten och ringer honom medan jag var på plats. "jaha..mummel…hmm…mummel…AJDÅ…meeen mummel mummel"

Jaha tyvärr, "det finns bara 4 st läkare i området (Alingsås, Vårgårda, Borås) som är riktigt bra på att sätta sprutan på det stället, och chansar vi o missar kan vi göra skadan värre" Det visar sig att dessa 4 läkare är riktigt oanträffbara denna vecka. (de försökte verkligen få tag på dom) Och starkare antiinflammatoriska medel tål inte min mage, tål knappt svaga sådana.

Så resultatet blir 100% sjukskrivning veckan ut, nån slags paniklösning vad gäller smärtstillande och magsårsmedicin så att jag åtminstone ska tåla de jag fick… De (tre läkare o en sjukgymnast) gjorde verkligen så gott de kunde men räckte ändå inte till, stackarna. De såg uppriktigt ledsna ut, inget mot hur jag kände mig.

Tillåts man utbrista i ännu ett GHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!  Jag hatar detta fängelse som är min kropp just nu!!