Hejsan Fibro 44 och välkommen hit till oss

Om du tittar på symtombilden på Fibro så är det ju inte konstigt att man periodvis går ner sig psykiskt. Jag håller med dig att det är värken som gör att du hamnar i dom här psykiska svackorna. Jag kan bara prata för mig själv men visst har man perioder då man undrar över livet och man känner sig ganska nere….Känner många som hamnar i dom här svackorna av psykiska besvär.

Så du är inte tokig *nepp*. Att gräva i det förflutna kan ju också vara bra för vissa men för din del verkar det ju inte så, synd att han inte anammade det och såg mera i nuet. När du nu vill se framåt och stärka din *jagbild*…Här ute peppar vi varandra, gnäller när vi behöver så jag hoppas du kan finna dig väl tillrätta här och ta till dig det som du behöver….

Tack Alphina! Att gå till läkare och terapeut har skapat mer stress tror jag. Jag är inte alls lika stresstålig som förr heller… Jag känner ingen som har fibro så jag har inte haft nått bollplank genom åren. Kanske jag kan hitta detta här?

*2

Jadå här är du bland gelikar och du kan använda oss som bollplank. Man är som fibrios väldigt stresskänslig. Jag har haft denna sjukdom sen -97 och måste erkänna att jag idag inte är riktigt samma person längre, men allt inte till nackdel nejdå men en del. Vi upplever denna sjukdom vädligt olika och hanterar den också olika så här ute kan man få många bra tips.

Min undran till er därute:

Det är alltså inte bara jag som får rena ihopklappningar där jag inte orkar någonting och tårarna bara forsar för nån liten skitgrej som jag i normala fall skulle rycka på axlarna åt när fibrosmärta och trötthet faller på en rejält?

Inte för att jag önskar nån detta men det skulle kännas bra om jag fick höra om andras erfarenheter av detta eller oxå är det bara jag som blir sån?

Vi har alla sådana dagar, i bland kanske oftare än andra gonger, men vi får dom alla där vi griner och bölar och har kort sturbin. Du är inte alls ensam om detta vet jag!

Jag har dagar då jag känner för att böla för att ostskivan inte blir lika bred överallt och känner som att detta händer bara för att jag har fibro. Eller att jag får 2 millimeter med sköljmedel i korken än jag planerat.

#4  Hejsan fibro44

Nej,du är absolut inte ensam

Det är som att åka berg och dalbana med sina känslor, ibland känns det som om man håller på att mista förståndet.

Det är svårt att "försonas" med denna sjukdom eftersom den ändrar karaktär hela tiden.

Att planera saker är nästan omöjligt,och man får försöka att ta en dag i sänder.(inte så lätt alla gånger)

Vissa dagar känner jag mig som 90 år och andra dagar som i den unga ålder jag är i (48)"fniss".

Den förlamande tröttheten och alla andra konstiga symtom som slår till när man minst anar det är ju också givetvis skrämmande,framför allt i början av sjukdomen innan man har lärt sig att leva med den.(om man nu någonsin lär sig det).

Som sagt man får försöka att ta en dag i taget…….

Kram Lena

Välommen till oss .

Min kroniska ryggvärk gav mig depression, som gav mig FM..

Inte ett dugg konstigt nerverna trasslar, man vet ju inte från dag till dag hur man ska må. Kan inget planera, jämt trött, jämt ont osv.osv, listan kan göras skrämmande lång.

Man bara kämpar och ibland blir det bara för mycket..

Du är absolut inte ensam!Jag har lärt mej att kropp och psyke hör ihop.Är inte heller stresstålig längre.När livet kör ihop sej jäklas fibron mycket mer vilket gör mej deprimerad osv.

I mitt fall skylde läkarna på klimakteriet-typiskt!Oss med fibro vet de visst inte hur de ska diagnosistera utan det blir hipp som happ.När inget syns på varken röntgen eller prover så verkar det som rena gissningsleken ibland.

Håller med #7 att det inte går att planera saker och det är hur jäkligt som helst och säkert svårt för omgivningen att förstå.Det syns ju inte..Du var ju så pigg igår!..

Nog känns livet som en berg och dalbana allt.Den senaste tidens hetta gjorde inte saken bättre heller he-he

En del verkar tro att man bara är arbetsskygg och ligger på en divan hela dagarna och käkar praliner..Jag brukar då svara att vi kan byta får du se,då lommar de långörat iväg hi-hi
De borde verkligen lära sej att inte döma för fort-allt syns inte utanpå.

Detta forum är ett bra bollplank för här förstår vi varandra så välkommen hit!

Tack allihop nu känns det lite bättre när jag vet att jag inte är ensam! Och det är som ni säger att det finns människor som inte tror att man är sjuk. Man vill ju inte tro det själv heller när man har bra dagar. Det där med att känna sig som 94 istället för 44 år känner jag så väl igen!

Jag har fått "rensa" i min umgängeskrets för att hitta dom som förstår att jag faktiskt är sjuk HELA tiden det är bara det att vissa dagar är bra andra är sämre…

Jag har precis för några månader sedan fått en röntgen på min nacke som visade att fyra kotor var skadade. Har jag förmodligen haft sen jag var i 20års åldern. Men då var jag för ung för att ha några sådana skador enligt läkare…Ibland är det bättre att berätta om det än att säga att jag har fibro! Då slipper jag förklara…

Jag har så himla svårt för att lyssna på vad kroppen säger och som ett brev på posten kommer svackorna psykiskt - jag blir så förbannat trött på mig själv i bland!

Jag blir så irriterad på inställningen om fibro som psykologiskt. Som om inställningen kan påverka om man har ont eller inte. Skulle det vara så lätt skulle jag en morgon som denna säga till mig själv att idag ska jag inte ha ont. Tyvärr funkar det inte så. Det är väl självklart att det hänger ihop för går man med värk så tär det på psyket. Iallafall är jag rätt nere denna stund. Att gå hos en terapeut kan vara bra för alla människor tror jag. Men om det botar fibro tror jag inte på. Kroppen och psyket är sammankopplat, vi besitter dem båda. Jag får känslan av att sjukvården försöker hitta ett fel och ett piller eller plåster på det så blir allt bra. Fibro är komplicerat och man måste se hela människan, inre och yttre för att komma någonstans. Nu leder inte detta någonstans utan malde bara på lite. Gruff o morr, hehe. Gnäller inte på forumet hoppas jag ni ser utan pissig sjukvård.

Jag håller med dig… försöker trösta mig med att det numera finns röntgen bilder av fibrohjärnor som visar större påslag än en frisk vid smärt undersökning. DET kan väl i allafall inte vara psykologiskt???

Jag har börjat samla ihop en fibropärm med alla mina sjukintyg och diverse artiklar ang fibro som jag bläddrar i ibland när jag tror att jag håller på och bli tokig…

Det värsta är att jag genom åren blivit  i frågasatt och testat alla råd jag fått av läkare, sjukgymnaster, familj och vänner att jag till slut inte visste hur jag mår själv! Självkänsla och lyssna på kroppen i botten totalt… Det skulle jag däremot kunna bli deprimerad över! Undrar hur många gånger man blivit psykiskt misshandlad av sjukvården genom åren! Tackar smärtkliniken i Gävle för att jag fick ett bemötande som gjorde att jag började inse att jag inte kan påverka min situation med hjälp av att TÄNKA BORT min diagnos… Ungefär som om jag skulle säga till nån som har parkinsotän det sitter i psyket ut och motionera och sluta med alla tabletter så blir du frisk!  Tjena…

Jag har oxå fått höra att jag fått fibro av deppresion,och att det är psykiskt mm. Det är möjligt att det är så för vissa,men det stämmer inte för mej. Jag är född med svagt imunförsvar,fick byta blod när jag föddes och har alltid varit mycket infektionskänslig.

Kropp och själ hör ju ihop,om man har infektioner eller ont i kroppen blir man offta trött och nedstämd samtidigt. Har oxå märkt att jag brukar få ångest i samband med allergiska reaktioner.