Det bästa är väl att berätta sanningen, att man är sjuk så att man har värk i kroppen, och det är lite olika hur mycket sjuk man är varje dag?
Inte behöver dom väl få hela listan med symptomer dom små liven, det räcker väl att säga det gör ont i musklerna, och att man då blir trött av det och inte orkar och kan lika mycket alla dagar.

JAg berättade det. Men han tycker ändå det känns obehagligt, och vill verkligen veta mer. Han är som sagt en liten professor, som slukar alla faktaböcker han kommer över. Inom vissa områden är han mer bildad än jag  Han har bara lite svårt för "läkarsvenskan" som han uttryckte det.

Dottern som är 7 hon accepterade helt lätt att mamma är trött, gav mig en kram o sa "sov gott så leker jag så länge". Men sonen är lite annorlunda. Driver ibland skolfröknarna till vansinnets gräns med sina varför/hur/närdå

Om han frågar så svarar du väl bara :) Ge honom länken till "mitt namn är fibromyalgi" kanske? Kanske han då fattar mer av det, i och med att det inte är läkarsvensk? :)

Jaaa, den var bra. TACK!!

Tror också på att va så rak o ärlig som möjligt. Förklara att jag känner mig så här just nu…. men det är ingen fara mamma behöver få vila en stund osv.

Det kommer säkert att komma frågor många gånger men det är nog enda sättet känner jag.

Det finns en barnbok om fibromyalgi. Ska se om jag hittar den.

Här kan du läsa om boken och beställa den för 40:-.

Jag vet inte hur vetenskaplig den är men kanske kan den vara till nytta, den är ju inte så dyr.

Men tack snälla, ska utforska omedelbart

Jag vet inte om du behöver mer råd och vi vet ju inte heller vilka tankar som rör sig i de små huvudena.

När jag pratade med mina barn kände jag att det var viktigt att påpeka att detta är något jag kommer att ha, men inget man dör av.

Då blev min 10åring lugn. Tror det är en ålder då de tänker i dom banorna.

Kanske är det som trycker din lille kille?…

;-S

Han hade nog hunnit fundera en hel del redan innan jag fick diagnosen tror jag. Så det var det första jag sa minns jag. Sen nån vecka senare när jag låg hopkrupen i sängen o hade så ont att jag grät, så kryper han upp jämte mig - klappar mig försiktigt på kinden o viskar att: "Det var ju tur att det inte var cancer iaf mamma, du dör inte"

Kan knappt föreställa mig hur orolig han måtte varit….