OT 18 april
I dag är första dag på många veckor som jag känner jag har näsan ovanför vattenytan.
Inte pga fibroen som värkar, men för att situationen på min arbetsplats inte är så rolig.
Situationen är så att vi skal va 2 stycken som tar hand om inkommande mail från kunder som har en skrivare, ett kamera, en projector eller så, medan det är bara jag som faktisk är där.
Den andra dyker aldrig upp. Sjuk den ena dagen efter den andra, vissa gonger får man inget veta ens.
Hon må ha alla dom lagliga skäl i världen för att va borta för min del, spelar roll, fakta är att hela arbetsprässen ligger då på MIG. Det är inte mitt fel att hon är sjuk. Knappast hennes eget fel heller. Men detta är ett administrativt problem.
Ledningen borde, nu när dom VET hon kommer va borta i typ 100 år, flytta över henne till en annan avdelning där hennes frånvaro inte märks så mycket som det gör på en avdelning där det enbart är hon och jag. Jag kan sipelthen inte bära bördan till 2 anstälda ensam i längden.
Jag har dragit linjen. Mailen som kommer inn just nu klarar jag av faktisk. Jag är van med att jobba som fan. Men det psykiska prässet med att veta, varända semesterdag, lediga dag, eller sjuka dag så biter det mig i baken dagen efter för det är jag som ensam måste ta allt som hopat upp sig håller på göra mig sjuk.
I går hadde jag utvecklingssamtal med chefen och jag sa till. Jag drar linjen NU, innan jag blir sjuk. Dom måste lösa detta. Punkt.
Och för en gongs skuld kändes mitt utvecklingssatal som just det, et utvedklingssamtal och inte ett samtal där chefen redan har en lång lista saker jag i hans ögon gör fel (knapra för högt på tangentbord, knapra för mycket, sådana saker fick jag kritik för av min förra chef), utan min nuvarande hadde inget negativt att komma med. Jag sköter mitt jobb och mer till, jag kommer alltid i tid, jag dyker upp varje dag, eller meddellar om jag inte gör det, och jag gör ett bra arbete.
Det var faktisk jag själv som fick komma med dom punkter som man SKA ställa upp på slutet om saker man skal jobba på att förbättra, inte han. Och detta året har jag värkligen skytts att komma med under löneförhandlingen!
I dag känns det som om jag är tagen på alvar. Som om dom accepterat min börda och mina ord väger.
En rätt skön kjänsla för en fibris som normalt upplever motsatsen!
//Rita, sajtvärd på Husmorstips, fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg, bloggen och min hemsida.
Förstår att det känns skönt. Hoppas du nu får arbetslindring också. Inte rätt du ska arbeta för 2.
Kramar lite extra idag
Väl mött, Tatsja
Du tittar väl in på Fotboll iFokus?
Hej Rita.
Skickar dig dessa, din make får ursäkta, men jag tycker att du är värd alla blommor du kan få!
Karm Magnus
Vad skönt det måtte kännas att få gehör för det man säger. Lycka till.
>>>Malum domesticum<<<
Heja Rita! Skönt för dig att du hade möjlighet att säga ifrån och hoppas du får som du vill! KRAM! girlpower 
dubbel lön vore inte fel, men det får jag knappast ;) en en löneforhöjning som heter duga vore rätt bra.
Jag sitter i fackets styrelse dessutom, och vi ligger just nu i löneförhandlingar med företaket.
Om vi får som vi vill lär det bli jättebra detta året.
//Rita, sajtvärd på Husmorstips, fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg, bloggen och min hemsida.
Va skönt att du fick gehör för det du sa.
Vad då att du skriver för mycket eller för högt? Går inte mycket av ditt jobb ut på att skriva? Sen är det om dom menade att du var arg och därför lät det för mycket när du skrev?
Ha en bra dag! Mongu.
Värkdrabbad som kämpar att bli värkmästare över min kropp. För att kunna se ljust på livet!
#6 jo det är just det. Även medan jag var telefonagent skal vi knapra mycket på tangentbordet, vi skal ju loggföra alla samtal och kunder som ringer inn. Och min förra chef sa jag tastade for högt. Inget om at det hände pga att jag var arg eller nånting, det var simpelthen bara så att jag tastar med för mycket ljud och för ofta enligt "mina kollegor".
Som samma kollegor som inte trodde sina öron när jag berätta om kritiken jag fått (jag nämde inte att det var dom såkallade kollegor som skulle ha klagat när jag berätta detta, bara att jag fått kritik för det).
Den samma chef hadde rena häxajakten på mig ett tag. Jag tastade for högt. For ofta. Jag pratade med mina kollegor om jobbgrejs, det fick jag sluta med. (at andra kollegor pratade datorspel och fästar med varann spelade ingen roll, det gjorde tydligen inget)
Och så vidare och så vidare. detta är bara en liiten brökdel av vad min förra chef kunne kritisera mig för. Hur skal man tolka det? Skillnadsbehandling och häxajakt. Men sen fick jag inte ens vurdera att byta avdelning för typ 3 år efter.
Anledningen? Jag var för bra på mitt jobb!
Jag är så himla glad jag har fått bytt avdelning. Visst är det psykisk tungt med bemanningsproblemet vi har, men jag tar faktisk hellre det med en rimlig chef man KAN prata med enn den förra chefen på en avdelning som har nog med folk. Om jag måste välga. Jag går aldrig tilbaks.
//Rita, sajtvärd på Husmorstips, fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg, bloggen och min hemsida.
Starta ny diskussion
