Jag försöker nog klara mig så länge det går, men ibland så går det bara inte utan hjälp. Så jag svarar ja, det gör jag men ytterst sällan. Har kommit till det stadiet att "lite damm" i hörnen gör inte så mycket, det kan vara tills jag orkar ta hand om det, om ingen annan "förbarmar sig" förståss.

Hahha vad är det ??? Jag har jättevårt att be om hjälp, en stor felande länk hos mig ! Tyvärr, önskar att jag bad om hjälp lite oftare !

Oh, jag har himla svårt att be om  hjälp också. Mamma har erbjudigt sig att hjälpa till med en storstädning men jag har i alla fall inte kommit till skott att säga "nu kan vi ta den där städningen!"

Jag ber sällan om hjälp fast jag skulle behöva! Min tonårsson och min mamma kan hoppa in ibland men då sitter det långt inne ska jag säga. Man är egentligen en idiot som bara biter ihop fast man har ont. Jag tror att det är svårt för mig att acceeptera att jag faktiskt har en kronisksjukdom… Jag har dock släppt på många måsten under åren. Jag har läst boken Att leva ett liv inte vinna ett krig skriven av en psykoterapeut. Det var min sjukgymnast som tipsade läs den om ni känner igen er i titeln!!

Det är sällan,jag är sån att jag SKA klara själv.Men sen får jag skylla mig själv.

Nix, det händer väääääääldigt sällan o då måste jag nästan va döende först. Har inga problem med att be om det, men e envis o kan själv. Bra dum man e va????

Inte så ofta. Ibland ber jag om hjälp när jag först försökt själv och inte lyckats.

Folk på stan vill inte hjälpa eftersom jag ser frisk ut. Någon gång har jag sagt att jag har diskbråck och då har jag fått hjälp väldigt snabbt.

Hemma bryr de sig inte så mycket om att hjälpa till. Det blir mest att jag måste tjata eller bråka och då blir jag tröttare än om jag gör det som ska göras själv.

Det tog mig lite över 10 att acceptera min olycka och börja be om hjälp. Jag har kämpat själv och fått lida verkligen för det. Nu törs jag fråga och jag får den hjälpen.

Jag ber väldigt sällan om hjälp. Det är som jag ska klara allt själv. FAst jag vet att de jag skulle be inte skulle neka utan hjälpa mig.

Men jag vill o jag vill känna att jag kan göra saker fortfarande…..

Hur jag mår efteråt det är en annan o sorglig historia.

Mongu Som mitt motto då. Man kan allt, fast en del saker tar längre tid.

Men vissa saker måste jag bara be om hjälp med. Läkarna har sagt att om jag vill påta i trädgården så är det likabra att jag har rullstolen bredvid. Risken är skyhög att jag blir förlamad från midjan och nedåt. Det beror på mina skador i ryggslutet.

Tatsja precis så är det.

Fast ibland får man synda väldigt för att man är envis. Då ångrar man sig för att man var så envis och inte bad om hjälp

Sedan jag har fått diagnosen har jag tagit emot mer hjälp (har också snabbt blivit sämre). Den som hjälper mig är min mamma vilket känns helt fel då det i mitt tanke mönster borde vara jag som hjälper henne nu när hon har gått i pension, visserligen i förtid men ändå.

Den största hjälpen fick jag i julklapp, en diskmaskin ! av mina föräldrar och den gör underverk, tyvärr står det inte i instruktionsboken hur man får tonårssönerna att skölja och sätta in disken i maskinen

Mvh

Erika

#13 man säger att diskmaskinen avgjör bredbandet ;)