Kramar till dig. Man behöver få skriva av sig.

Förstår att du känner det riktigt illa att dom inte brydde sig mer. Nu vet ju inte jag vad ni har för relation i vanliga  fall.

Vet heller inte va du har för hjälp av läkaren, tänker på mediciner osv.

Känner du dig deppig? Kanske det vore bra för dig med nåt sånt? Dessutom så kan ju många av de antidepp ta bort lite av våra problem.

Var rädd om dig!

Precis så reagerade min dåvarande sambo, min mamma och pappa. Jag har längge varit jättebesvikna på derar reaktion. jag fick tvinga dem att läsa en anhörigbroshyr och en patientbroshyr men det gav heller ingen reaktion. jag tror de hamnar i nån slags chock och bara kan ta in det i sin egen takt, sambon kastade jag ut till sut för han förstod verkligen inte att jag i skov var jättesjuk.  Min son vill inte prata om det utan där får jag klart och tydligt säga att i dag har jag en pissdag och du får göra det som behövs hemma. Man blir jätteledsen i perioder och flera av mina sk vänner försvann men de som verkligen ville sätta sig in i och lyssna och finns där när man behöver finns kvar! Man är rädd, arg och ledsen när man fått diagnosen blir orolig för jobb försäkringskassan  ekonomin osv jag råder dig till att gå tillnågon kognitivbeteendeteraeput som kan smärtpatienter så du får stöd någonstans! Tar lång tid både för dig och din släkt att inse hur du har det. var noga med att berätta hur du mår istället för att hålla god min. lägg så mycket energi sommöjligt på dig själv! kram

Det du skriver känner jag igen från dom första åren jag fått min diagnos. Jag gjorde (som jag skrivit tidigare) att jag letade fram på nätet allt som va läsvärt ang fibro o sen maila jag detta till dom som inte fatta, så dom kunde läsa om sjukdomen i lugn o ro, det funkade kanon. Kanske det skulle va nåt?????

Förstår ¨så väl hur du känner det o det e lika trist varje gång man hör att folk bär sig illa åt el säger dumma saker när man har fibro.

Styrkekramar till dig,

PS. Skriva av sig e nyttigt, sen om du gör det offentligt här el hemma o sen slänger det, spelar ingen roll, det e bara så skönt att få det ur sig, o här finns det alltid nån som lyssnar. D,s

Tack för era stöttningar. Jag (egoist som jag är) ville höra att det fanns andra som hade det lika dant..

Man tror alltid att det är familjen som ska vara här och stötta. Men så är det inte..

Men jag ska inte klaga.. Jag har en kille som stöttar. men han kan bara krama mig i bland.. Har ju 14 mil till varandra. Sen har jag en mamma som vet precis vad jag går i geonom.. för hon gick igenom samma sak för 20 år sen..

Mamma och jag har pratat mycket.. och vi kom på att vårat är utlöst av en livskris..  Mammas fibro kom efter en jobbig skilsmässa. min fibro kom efter min morfar gick bort.

Är det något som ni kan relatera till???

Kram och tack