du har all rätt på att va lädsen och upprörd just nu. Som du säger, väm vill väl få det beskedet? Visst känns det skönt att få ett namn på elendet, men självklart vill man hellre höra "seninflamation av hela kroppen, ta den här hästkuren i en månad och du är frisk"?
Och det är bara naturlig att få en reaktion med depretion, nedstämdhet och lust att gnälla för allt.

Så skriv av dig du, det är blant annat vad vi finns här för!

läkaren tittade  på mig igår och sa… Du vill hellre bryta ett ben va?? jag svarar.. Jaa för det syns.. Måste sova nu.. Dotter vaknar om en timme.. fan vad detta är jobbigt..

Sp.. har nästan läst varenda inlägg nu här..ler

Ja då har du värkligen haft att göra vet jag det är ganska många trådar att gå gjennom numera vet ajg. Och även artiklerna börjar ju bli några stycken..

japp.. det står mycket skrivet..ler.. mycket vettigt.. ler… ska nog in på hälsokosten och kolla en runda,, för jag brukar sova dåligt men i natt har jag inte sovigt en blund.. men det är nog för att allt bara snurrar i skallen.. för mycket information att ta in. och jag hör i repit hela tiden vad läkaren sa.. att jag kan inte göra något för dig..urs

jag tycker nog kanske det var en något tråkig formulering. Det fins mediciner att prova. Man skal inte glömma att många faktisk mår bättre av att ta antidepressiva exempelvis.
Och andra mår bra av akupunktur. Eller akupressur. Eller spikmattan. Eller en kombination av två tre olika tabletter. Av attlägga om kosthållet. Och så vidare. Det finns faktisk massor man kan prova för att förbättra vardagen. Tyvärr blir det en period med att testa olika saker och upptäcka det inte fungerar för just dig.
Ge bara inte upp! Det tar en ganska lång tid för våra kroppar att vänja sig, och det är fullt normalt att det i början kan kännas som det blir lite sämre innan kroppen börjar svara på behandlingen man provar! :)

Du måste tillåta dig att sörja. För det är en sorgeprocess att gå igenom.

Du kommer så småningom att "vänja" dig och det hör ihop med att du då har accepterat.

Inte accepterat att du har ont utan accepterat att så här är det nu.

Tror man måste acceptera för att orka gå vidare. Sen är inte det nåt som är lika varje dag. För precis som man tycker vissa dar är lättare än andra. Så är det lättare att ta detta med sin smärta vissa dar.

Var rädd om dig! Jag hoppas du hittar nåt bra sätt som passar just dig.

Det jag har svårast för är väl just det: Att acceptera min smärta. Jag blir förbannad, lessen, grinig, irriterad och allt annat. Många säger att man måste acceptera det, och det vet jag. Jag har accepterat många svåra saker i mitt liv… men smärtan? Jag kämpar ännu med det. Fick diagnosen -06 tror jag…

Och visst… det var skönt att få det bekräftat att jag inte bara "hittar på " min smärta, att det är en sjukdom, men fan va less jag e på det hela.

Kämpar vidare med att försöka acceptera. Tror att man behöver det om man ska kunna orka vidare.

Varma styrkekramar!!!!!

/Jezzz

Alltså. förresten godmorgon igen :)

Alltså jag har sagt hela tiden att jag har det.. för det har jag kännt, mamma och jag har ju samma smärta.. men då trodde jag ju att detta skulle gå lättare. att få det på "papper".. Men jag kommer inte ge upp.. jag har min underbara dotter att kämpa för, (hon kom in med mjölk på sängen i dag)(hon är 7 år.)

Och jag har min mamma i närheten att prata med. och så ska jag bra ha tag ii en bra läkare nu.. som vill hjälpa mig.. så jag får medicin.. sen vill jag prova olika behandlingsmetoder oxå.. så jag har ju ett mål.. och det är att bli bättre.,. som mamma sa till mig.. du kan göra allt som du vill, men LÅT det bara ta längre tid..

och tack alla för erat stöd

stor kram till dig crazydream, och Jezzz, och alla andra nydiagnostiserade för den delen :)

Att få reda på vad det är som är galet med en är en sorts befrielsekänsla men man måste gå igenom alla dessa stadier med sorg, ilska och vad man nu känner. Lycka till och som sagts förr, skriva av sig här hjälper mycket :)

På många håll i landet finns "Värkstäder"(ja,det ska vara ä) där man får möta andra i liknande situation.

Man jobbar i sk.självhjälpsgrupper.

Sök på "Värkstad" och/eller Gunilla Brattberg,som är smärtläkare

och den som myntade begreppet "Värkstad",för att hitta en grupp nära dig.

Har nog vetat sedan jag var 16 år att något varit fel och har levt med den ständiga smärtan nu i ca 20 år

min diagnos fick jag förts 2007 efter 6 år utredning.

De är inget man hällre vill än slippa denna mardröm och som du skrev hällre ha brytet ett ben de läker och slutar värka denna sjukdom får man lära sig leva med och härda ut värken för även om de finns behanling tar de oftast bara av udden av värken i mitt fall och i många andras med.

Jag får där i mot höra att  om några år kanske den har gått över???

ska sätta mig och läsa era artiklar och hoppas på bra info och många givande diskutoner.

Hej och ge inte upp!

Jag fick min diagnos för ca 5 år sedan haft värk mycket längre. Visst det var jätteskönt att äntligen få en diagnos och att det finns ett namn på eländet. Jag vägrade totalt att acceptera att jag var sjuk de första åren vilket gjorde att jag blev ännu sämre förstås. Blev långtidssjuksskriven pga att jag inte lyssnade på kroppen. Man ska ju vara så duktig! Nu jobbar jag 75 och har bättre koll på vad som fungerar och vad som inte fungerar och nu kan jag tom prata med folk om min fibro utan att "skämmas". Jag badar varmbassäng, går och pratar med terapeut äter Lyrica och Cymbalta och mår tidvis bra och har accepterat att ok så här är det just nu. Allt detta tar tid och envishet finns massor att läsa på nätet begär en remiss till smärtklinik låna böcker osv.. Livet är inte kört även om det kanske känns så för dig just nu. Kram!