Jag föll handlöst ner i den svarta brunnen. Där nere är det kallt och mörkt en doft av förmultnande löv letar sig in i mina andningsorgan. Jag kan känna spindlarna som kryper över min kropp när jag ligger där på botten i fosterställning och tänker svarta tankar.

Efter ett dygn bestämmer jag mig för att ta mig upp men benen är tunga som bly och hela kroppen full av värk, väggarna grova och jag skrapar upp mina knogar. Längs där uppe ser jag ett svagt ljus som sipprar in mellan de förmultnade plankorna. Jag ger upp och lägger mig ner igen och somnar av ren utmattning. Det var längesen jag var där ner i mörkret men för varje gång blir jag lika överraskad över hur mörkt och kallt det är.

Plötsligt hör jag någon som trampar där ovanför, en repstege kastas ner och min mans ansikte lyser upp som en sol. Han sträcker ut sin arm och ropar.

- Klättra upp nu jag älskar dig så mycket!

Jag drar mig sakta upp steg för steg och när jag väl kommit upp får jag en kram av min man och blir lyft över den skrovliga kanten. Landar på det mjuka gräset, lägger mig ner och tittar upp på min familj som samlats i en ring runt mig.

 - Vad får vi för middag?

- Kan du hjälpa mig med läxan?

- Kan du köra mig till bussen?

- Hur ska jag göra med kärleken?

Frågorna haglar runt mig men jag är bara glad att få höra dom igen. Det är ni som får mig att lättra upp, igen och igen och igen.

Catarina