En dag i mitt liv.

Jag vaknar mitt i natten av att benen värker. Det är en malande känsla som nästan kan beskrivas som att mina ben mår illa. Det gör fruktansvärt ont på ett dovt sätt. Efter någon timme lyckas jag somna igen och vaknar upp igen, klockan är 15.12 på eftermiddagen. Jag är dödstrött och känner mig stel i hela kroppen. Jag ligger kvar i sängen eftersom jag inte orkar ta mig upp ännu. Hela kroppen känns som en enda stor hög med ben och muskler, jag lyckas inte bära med mig den. En timme senare drar jag upp min orkeslösa kropp ur sängen eftersom Diva måste kissa. Vi går den kortaste rundan vi kan gå så att hon precis hinner kissa och bajsa. Mer orkar jag inte. Ute finns inget annat i huvudet än att ta mig in så fort som möjligt så att jag kan lägga mig i sängen igen.

Jag äter ingen mat, jag orkar inte laga någon mat. Jag sätter på en film eller kollar på tv. Ligger där och stirrar på apparaten tills klockan blir 21.00. Då drar jag mig upp ur sängen och klär mig mig ytterkläderna. Det går långsamt eftersom det gör så ont när jag rör armarna. Väl ute och 10 meter fram känns det som om luften håller på att gå ur mig, som att jag kan svimma när som helst. När halva vägen är gången får jag smått panik och undrar hur jag ska kunna ta mig tillbaka, kommer jag att orka det? Jag orkar släpa mig fram till ytterdörren och kastar mig nästan in i hissen för att kunna lägga mig ner igen.

Klockan är 21.20. Jag känner att det kurrar i magen, kanske behöver jag äta något? Jag beställer en pizza med hemkörning och 30 minuter senare sitter jag och äter en flötig pizza för att jag inte orkar någonting annat. Så fort jag lyfter armarna värker det så mycket att jag själv blir chockad. Det känns som en kniv som skär i mina muskler och axlar. Vissa dagar är det bara ena armen, andra dagar är det båda. Ibland sprider det sig till låren och vaderna, ryggen och höfterna.

Påminnelsen om att det är söndag och jag ska upp till jobbet nästa dag gör ont i mig. Ångesten smyger långsamt över mig och en panikkänsla som får mig att nästan börjar gråta infinner sig. Hur ska jag orka?

Jag sätter mig och röker vid fläkten, fortsätter att läsa boken Fibromyalgi, skriven av Robert Olin och Ulf Schenkmanis. Där allt som står känns som att det är skriver om mig. Jag suckar djupt och önskar att jag kunde minnas vart jag lade tändaren som jag nyss hade använt.

Skrivet av: Nathalie Sohlén, en vanlig dag i mitt liv.

Jag har inte blivit diagnotiserad, jag har aldrig ens gått till en läkare. Jag har hunnit bli för deprimerad för att göra det. Jag orkar inte heller ta mig upp tidigt på morgonen för att boka en tid hos läkaren. Och hur skulle jag orkar ta mig dit? Hur orkar jag sitta där och försöka övertyga någon som ändå inte kommer att ta mig på allvar? Det känns som att jag borde ge upp och strunta i allt.