Nu har jag läst dina tidigare inlägg. Det är så lätt att säga att man kan åka sjukresa, med buss eller annat. Visst kan man det, om tiderna passar och det finns  färdtjänst eller buss. Många landsting godkänner inte resa till läkare eller liknande med färdtjänst. Vissa kommuner har också begränsn ing på antalet färdtjänstresor. Dessutom är det inte säkert att han får ledsagare. När man kör iväg, är man troligen ganska så pigg och klarar körningen utan problem. Men efter väntan och speciellt på sjukhus blir man väldigt trött, och oftast flyger det helt enkelt på en. Vad gör man då? Jo, man försöker komma hem så snart man kan, för detFINNS ingen annan som kan köra. Ska man då ställa ifrån sig bilen och ringa efter taxi? Nej, det gör man bara inte, för ofta kan en bil inte stå många timmar vid vägkanten förrän  den är slaktad. Vi vet ju alla hur trötthet är, och att den kan flyga på oss. När det har hänt mej, har jag försökt stanna och få lite luft, om det går att stanna på den väg man kör. Jag har ingen bil själv längre, men jag vet verkligen hur sura folk kan bli, när man inte kan köra för att man är för trött. Jag bor visserligen i en stad nu, men även här är det jobbigt med bussar och tåg. Lasarettet i Lund tar hela dagen och jag lovar att det är jobbigt, så på sådana ställer tar man sig inte i onödan, det lovar jag. Det enda jag kan säga i detta är att försök stanna en stund och ta en nypa luft.  Ha gärna med en termos med kaffe att dricka på hemvägen, även om det kanske tar mindre än en timma att köra hem. Den pausen har alltid piggat upp mej. Det viktiga är att ta en paus, och eventuellt få ordning på blodsockret. De lärde som begriper det påstår att man ska äta åtminstone något var tredje timma. Så frukt eller godis hjälper ofta mot tröttheten,  och tillsammans med lite frisk luft blir man liiite piggare i alla fall. 

Mettan

PS. Det är tröttsamt att åka också.DS

Låter som om du tänker sluta vara här? Det tycker jag absolut inte du ska. Var kvar och känn att du står för dig själv.

Hej Sara ! Nackdelen med att skriva är att man inte hör tonfallet
och hur jag uppfattar det..nja….det håller jag nog för mig själv.
Jag gör ett uppehåll och känner efter. Min oerhört jobiga tillvaro
gör att jag är extremt känslig och lipar för det allra minsta.
Även just nu. Har börjat med antidepressivum så kanske jag
inte tar så illa vid mig för saker och ting. Jag vet att man inte
kan gå omkring och tåla lika lite som en porslingsdocka men
tyvärr så är jag inne i en sådan situation just nu. Kan liksom inte
hitta någon ljusning i någonting. Men jag vet att efter ungefär
2 veckor så funkar antidepressivum så då kanske jag klampar
in igen och skriver min inlägg som är långa som en hel dassrulle.

Hälsningar från Anette

#3 jag tycker du skal fortsätta skriva innlägg som dassruller redan nu, även om du är kjänslig nu och känner du kan lipa för minsta lille grann, vi har alla här inne varit där, eller vi är där, eller vi åker dit i bland. Alla förstår dig

Håller med Rita om att du ska fortsätta skriva. Ta en paus, om du känn er för det, men gå bara in här och skriv lite klagovisor. Det hjälper, det lovar jag. Själv ser jag till att försöka aktivera mej ungefär varannan dag, om jag kan. Sätter jag igång att göra en massa 2 dagar i sträck, så är jag utslagen i en vecka ungefär. Det är viktigt att du får tid för dej själv. Prata med FK, så kanske du kan få hjälp därifrån, i och med att du måste ställa upp för din man hela tiden. Du kan också begära stödperson via socialtjänsten. Då kan du få lite avlastning, åtminstone någon gång, ungefär som de föräldrar som får stödfamilj till sina barn. Det hela går under Annat bistånd. Just den biten gäller inte bara ekonomisk hjälp, utan i princip den mesta andra hjälp som behövs. Skicka ett mail till mej på spottymamma-medlem@yahoo.se, så kan jag skicka lite filer till dej med både lagtext oc h annat. Jag har laddat hem massor med sådant från både socialstyrelsen och FK. Du har RÄTT till stöd och det SKA du ha. Det är förbaske mej inte meningen att en människa som är sjuk, ska bli ännu sämre, för att avlastningen fattas. 

Mettan

Läste igenom ditt inlägg där du skrev "Tycker att jag "inte ser" cyklar och övergångsställen och upplever att jag är mer eller mindre livsfarlig" och din fråga var sedan om vi upplever samma sak.

Jag kan känna så ibland, inte pga värken utan pga tröttheten och då tar jag mitt ansvar och låter bilen stå.

OBS! detta är ingen pekpinne till dig alls utan mer en allmän reflektion: jag har träffat många med fibro som trots problemen "duckar" och gör saker som de/vi inte borde t.ex bilkörning ibland, städning ibland etc, etc. Vi måste (enligt mitt sätt att se det) hitta andra lösningar för om vi fortsätter så här så nedvärderar vi oss, och vårt handikapp, något otroligt!

Personligen tycker jag att det är jättebra att du tar om problem som detta, men risken finns alltid att några kommer med pekpinnar, eller att du upplever det som det. I de lägena hoppas jag att du kan träna dig på att sålla, ta till dig det du vill och ignorera resten.

Ja, snälla du, fortsätt skriva när och hur du vill! Vi här vet ju som sagt var hur det är att vara i "superkänsligt" läge.

Angående bilkörning så fick jag en upplevelse för 4-5 år sedan som avgjorde den saken åt mig; vi var tre stycken i min pojkväns bil som varit iväg någon mil bort till en hästuppvisning. Plötsligt, när vi precis startat resan hem (pojkvännen körde), så pajjade mitt huvud! En hemsk trötthet, illamående, susningar och en total oförmåga till koncentration på något annat än att hålla mig upprätt…. Då tänkte jag att tänk om JAG suttit bakom ratten nu, ensam….! Där och då insåg jag att det inte blir någon mer bilkörning för min del. Så nu puttrar jag runt på en moppe då och då - det är precis lagom

Jag kör bara när ögonen vill och kroppen inte säger nej. Annars har jag tur som har *privatchaufför* sonen kör så gärna

Visst är det upp till var och en att sätta sig bakom ratten. Men ibland när jag bodde i Värmland och hade 4 mil in till stan, så bara måste jag köra. Många gånger var sonen med, och på den tiden hade han inget körkort. Jag mådde bra, ögonen inga problem, värken under kontroll.

in och handlade, varmt, hett, stress. ögonen börjar göra ont, huvudet känns som det ska sprängas och kroppen ska vi inte bara tala om. Börjar köra och får höra av sonen, in till kanten mamma. Stanna. Ur bilen NU!

Då märkte han att jag såg två vita streck i körbanan istället för ett. Den ena rakt fram och det andra svängde. Jag visste inte vilket jag skulle köra efter. Sen tog han över ratten med andan i halsen.

Kommunikation där vi bodde existerade inte, så vad göra. Tur jag inte var ensam i alla fall, så jag har full förståelse för dig som ibland måste ta bilen.