Jo då, det finns någon för alla.

Men kruxet är hur man finner den rätte när man inte orkar leta.

Själv fann jag honom så enkelt som hemma hos en vän, efter det sågs vi i en affär, då jag sa… jag köper kaffebröd så fikar vi hemma hos mej, där vi gjorde upp att han skulle följa mej på en kattutställning ,  väldigt romantiskt och på den vägen är det och det har gått 5 år nu.

Klart man kan hitta någon. Själv hittade jag honom en trappa upp. Vi hade båda hund och började prata, sen blev det som det blev och nu på lördag firar vi våran 12 bröllopsdag. Ibland behöver man inte söka så mycket. Jag är nog lite av en romantiker som tror att det finns nån för alla.

japp. klart det gör d :-)

Älskar nån dig så spelar dina krämpor inte någon större roll. och med det menar jag att denna person finns vid din sida oavsett.

Har sj turen att ha en sån och detta stärker mig :-)

krammizar i massor till dig :-)

Känns skönt att höra, men är endå ganska låg i det avseendet. Ser ju framör mje ett liv i kamp och ensamhet om jag skulle komma dit.

Jag tror alla har sina låga stunder, även jag som är gott gift. Tankar som "hur kan han hålla ut" svirrar ofta gjennom mig och jag känner en nattsvart sorg vid tanke på att han KANSKE potensiellt kunne tänka sig tröttna nån dag och att alla hans försäkringar om hur han förstår mig i min värk (han har faktisk värk själv) och att det inte är et problem för honom egentligen bara är lögner.

Antigen vi är ensamma eller har en partner som stöd tror jag vi alla får dra på tunga stunder där vi känner oss som en börda, ett påhäng, värdelös, och vi har nog alla stunder då allt känns hopplöst både med och utan partner. Jag forstår mycket väl din känsla!

Allt jag kan säga till dig är att forsök att se förbi depretionen, forsök efter bästa ävne att sköta om dig själv, och forsök se efter honom när han en dag dyker upp.
Det är tungt att må som du gör just nu, det suger livsglädjen ur en som inget annat kan, det fins inga glada tankar och man ser mörkt på allt. Och konstigt vore det annars, vi är ju trots allt människor och även den stärkaste har sina svaga stunder då man inte orkar att på död och liv va positiv i allt.
Nån gong orkar man inte med helt änkelt.

Men jag hoppas du kan hitta lite krafter och ett ljuspunkt, jag hoppas vi kan va ett stöd för dig så du kommer lite upp igjen, och jag hoppas värkligen den mann som får dig innser vilken gåva du är! :)

Kram från mig!

Nu är jag inte ensam för tillfället. Men vi har det väldigt struligt. Så det är därför jag funderar på om det ens skulle vara möjligt för mej att träffa någon som skulle se mej under alla kramper och värk.

Jo det tror jag nog det är. Och skulle det hända att du blir ensam av eget val eller andra skäl så fins det nog fortfarande nån där ute som ser DIG och inte din diagnos!

Det mest tärande på psyket och kroppen är väl att vara i kvar i ett förhållande som inte är bra. Att du bara stannar för att du tror att du inte ska hitta någon annan.

Tack för omtankarna. Men jag stannar inte för att jag inte tror jag skulle hitta någon annan. Men det blir ju en följdfundering.

Jag fann min man via annons och då hade jag precis börjat utveckla fibron. Vi har snart hängt ihop i 25 årvarit gifta i 22. Silvermedalj va?  Vi har 2 barn ihop, 22 och 19 år gamla Jag tyckte att jag var bättre  fibron under mina graviditeter. Fast jag fick diagnosen för 12 -13 år sedan.

Det är klart att du kan träffa någon även om du är sjuk. Å svaret på vad du egentligen frågade är, ja. Jag träffade min sambo när livet var uppåner och jag mådde extra dåligt i min fibro också. Jag försökte verkligen förklara för honom hur jag mådde och att det inte är så lätt alla gånger. Var egentligen inte alltid så trevlig, men han var envisare. Så jag tycker nog att det är det sista i nuläget du behöver oroa dig för, eller hur jag ska skriva. Hoppas du förstår hur jag menar, för det blir lite "kantigt" när man skriver ner orden bara.

kram

Min läkare som är specialicerad på fibro sa till mig släng ut karln så kommer du garanterat må bättre.Vi hade ett skitförhållande så jag slängde ut karln och mådde bättre…

Absolut finns den rätta mannen för dej.

Jag träffade min via nätet och då dejtade jag flera innan som inte blev ett dugg skrämda av min Fibro.

Min man är mitt syre och honom hittade jag vid 40 års ålder, man ska aldrig ge upp. Man mår bra av att bryta dåligt förhållande och tänka på sig själv lite.

Njut livet och lycka till