Usch vad jag avskyr den här tröttheten.

Den förlamande, fördummande, förbaskade trötthet.

Tänkte igår när jag åkte från jobbet att man kan inte vara trafiksäker. Det var dimmigt ute och jag hade dimsyn ändå. Idag har jag inga linser utan tagit glasögonen. Då kan jag ju i alla fall gnugga ögonen bättre.

Tack och lov är barnen hos sin pappa så jag behöver inte tänka på att försöka vara på bra humör. Kan vara hur sur och otrevlig som helst. För man vill ju så gärna vara en glad och trevlig mamma som fixar och donar. Som orkar sitta med vid matbordet, prata etc.

Så det är tur jag har dom här varannan veckorna att återhämta mig på. Bara få vara som jag vill utan att behöva tänka på resten av familjen.

Och på tal om osocial. Telefonen ringde, både mobil och vanliga. Kände igen numret en vännina som jag inte pratat med på länge. Men jag orkade inte. Så jag struntade helt enkelt i att svara.

La mig under en filt i tv-soffan någon timme. Disken står staplad på diskbänken men det får stå så.

Känner mig inte munter på jobbet heller. Orkar inte lyssna på kollegorna och vara med i prat som vanligt, orkar knappt komma med uppmuntrande ord till en kollega som ska operera sig. Har nog med mig själv och mina smärtor och problem. Sitter väl och ser allmänt butter ut. Men jag orkar inte! Har fullt upp med att bara orka vara här. Ha trevlig röst och svara i telefonen när det behövs.

Eftersom jag nyss hittat information och denna sida om fibro och dess konsekvenser och symptom så är det blandade känslor jag har. Har jag fått denna elakingen Fibro. Och mycket talar ju för detta.

Ska jag ha det så här nu för all framtid. Ska jag känna mig trött och eländig så fort jag gjort något. Smärtan har jag ju haft så många år så man lär sig leva med den. Men det har kommit ny smärta också, ny platser. Och jag känner mig nästan hypokondrisk och funderar - är dom verkliga eller inbillar jag mig. Tänker så mycket på fibro att det poppar upp inbillade smärtor?

Är jag verkligen så trött som jag känner mig eller är jag egentligen bara lat och inte vill göra något. Är jag en sån som många läkare avfärdar som lata och helst bara skulle vilja ligga på soffan och titta på såpor och käka praliner.

Förstår ni mina funderingar. Är dom helt knäppa? Man blir ju nästan rädd för sig själv.

Men solen skiner ute och det är säkerligen en härligt dag så jag ser fram emot lunchen och promenad som jag alltid tar på ca halvtimmen. Är tvungen att göra den varje dag - har min hund med mig på jobbet. Hemma kan jag ju släppa ut honom i trädgården när orken är som sämst. Jag älskar ju att vara ute i skogen på hösten som är min årstid. Älskar den här höga klara luften. Kan uppskatta ruggiga dagar då man kan tända ljus och mysa.

Men det är inte lätt att vara positiv. Det är väldigt lätt att ömka sig själv. Ingen annan gör det.

Hade en jobbig skilsmässa för 5 år sedan då jag mådde jättepyton länge. Men jag har lärt mig uppskatta min ensamhet och jag njuter av den. Och kanske ska jag nu också vara glad över att jag inte sitter i en relation och behöva jobba med den biten också. Att få anhöriga att förstå. Det räcker så bra med barnen.

Och mig själv!

Och jag vet att jag är just nu i ösa ur mig eländet period och att detta är platsen att få göra det på.

Tack!