Kort sagt vill jag bara hurra för dig!! Underbart att bli tagen på allvar! Händer skrämmande sällan!

Hurra för din upprättelse!

Lightseeker. Så skönt att få en dignos. Upprättelse är underbart. jag förstår att du är helt upp vi varv och måste dela med dig av din lättnad.

Tvihåll på honom och släpp honom inte! O lycka, så bra!

ah jisses så skönt för dig lightseeker.. Som sagt - håll tag på han!

Serratus anterior, främre sågmuskeln eller boxarmuskeln, är en muskel som täcker bröstkorgens laterala parti. Denna muskel tar hand om axelns positionering uppåt och snett uppåt framåt och dess antagonist är trapezius. Den har sin övre infästning i axeln och de nedre i revben 1 - 9. Det finns ett antal överlappande synergister till serratus anterior och dessa är pectoralis minor och pectoralis major.

Då är det i dom musklerna du har ont då. Jag hittade detta på Wikipedia.

Tack! alla ni underbara för att ni förstår och delar min glädje, har försökt att tala om hur stor denna dag är för mig, för några bekanta, men dom såg bara ut som "åh nej!, här kommer hon med sitt attans sjuk-snack igen", men jag går som på små moln.

Det känns som en så stor dag, jag lallade omkring på stan, efter mitt tandläkar-besök och bara NJÖT av livet.

Gick tom. förbi en tatuerings-studio och ramlade in. Jag som ALDRIG I LIVET har tänkt att skaffa mig en tatuering.

Kändes inte som någon var menad för mig, förräns jag kom till den sista planschen och faktiskt såg en liten dansande, förmoder/fader, som faktiskt tilltalade mig.
En tatuering för mig, skulle vara som en symbol för min stora förändring av livet, jag kan faktiskt både tro på en ljusare framtid OCH se det framför mig nu.
Allt kanske bara är lyricans sätt att leka med mig, men det spelar ingen roll, jag har inte kännt en sådan här livsglädje, på en mycket lång tid.

Mongu #5, jaa, den muskeln, kallas den också för boxarmuskeln, säger du.

Joo, det verkar ju stämma rätt så bra, eftersom jag har svårt för att lyfta armarna, kräks av smärta och kan inte ens titta, när det är som värst. Tack för ditt intresse av att leta fram all faktan till mig.
Ni är bara för söta här, jag känner mig så sedd, när ni svarade här i tråden, i vanliga fall är jag osynlig, känns det som, jag och mina små besvär.

Så underbart.  Skaffade du verkligen en tatuering? Vilken tuffing du är oavsett om du skaffade den eller bara överväger att göra det. 

 Jag förstår att du går som på moln, även om det egentligen inte har hänt någor annat än att någon äntligen tar dig på allvar. Tänk så fantastiskt det är att bli förstådd och trodd

Massor av kramar till dig o tack för att du delade med dig av din underbara dag.

Ewa

nej, jag har inte skaffat mig en, ännu.

Men det är så otroligt att jag ens såg möjligheten och ramlade in där, stod och rekognoserade, som vilken normal kund som helst.

Det är ungefär som när man blir kär, man ser  hela världen genom ett rosa töcken.

Jag har funderat SÅ på hur det skiljer sig åt i bemötandet, när det gäller olika behandlare och tillfällen.

Min egen lilla misstanke är så här: Att om du är kvinna, så åker du ner ett pinnhål, automatiskt.

Ännu värre, har du en ryggsäck, som ex. trauman, dåligt psyke, eller kända övergrepp, då är det totalt kört.

Min personliga erfarenhet är: att många behandlare skyller då ALLT på traumat/psyk-diagnosen.
Jag misstänker att det är precis DET som har hänt mig, precis som att då kan "inget annat" vara fel på en.

Denna gången, så berättade jag "bara" att jag hade en konstaterad inflammation i armen, ingenting om trauman/psyket/fibro-diagnosen.

Och vips, så var det lätt avklarat.

Min känsla är dock också att denne unge man, som mötte mig, var verkligen genuint intresserad av att hjälpa, men jag är klart övertygad om att det underlättar för behandlarna, om dom inte behöver tänka så mycket på det som dom har lärt in via faktaböckerna, och div. när det gäller bemötandet, av traumatiserade människor.
Vad tror ni/vad är era personliga erfarenheter?

vad härligt att höra! :) grattis, håll hårt i honom!

Härligt för dig :-) Förstår din känsla. Vem vill inte bli tagen på allvar!!!!

Nu kan du äntligen säga med namn vad du har :-)

Släpp inte honom för all smör i småland ;-)

Krammisar i massor

Machegirl

ALLA här är så gulliga mot mig, jag förstår inte riktigt att jag inte är ensam om att ha haft det jobbigt.

Människor i vardagen, runt omkring mig, tycker att jag älskar sjukdomar, så jag har isolerat mig, pratar inte med någon.

Någon enstaka gång, så har jag 3-4 väninnor som jag hittar på små evenemang tillsammans med, jag känner inte att dom dömer mig, Dom har själva haft det jobbigt och då jag har ställt upp och hjälpt dom.

En av dom har också fibro, så hon och jag kan alltid gnälla hos varandra, det är JÄTTESKÖNT!

Dom som har dragit sig undan på vägen, saknar jag faktiskt inte, men jag måste erkänna att jag är bitter ändå.

Några har jag, dragit mig undan, för att jag märkte att attityden gentemot mig, var dömande, sådana energier behöver jag inte ha, för att kunna tillfriskna, omkring mig.

Jag tror på att jobba med mig själv också på ett andligt plan, eftersom jag själv är övertygad om att det är själsliga aspekter som också spelar in, när kroppen svarar och blir "utbränd" på detta viset.

------------------------------------------------------------------------------

Vad tror ni själva, är den själsliga aspekten någonting som ni själva tror bidrar till våra sjukdomar?

------------------------------------------------------------------------------

(obs. jag menar verkligen inte att bortse från att det också kan finnas fysiska skador och att dom också bidrar)

Det själsliga aspektet innvärkar självklart, vi alla måste jobba med oss själv. Det vore bra att hitta en harmoni i sinnet även med våra lidelser, det skulle underlätta för alla. Våran väg till denna harmoni är olika för oss alla, vissa har religion, andra har livsfilosofier, vissa en kombination och så vidare. Men HUR vi jobbar mot denna harmoni är upp till var och en, vi har ett gemensamt mål: Att vi skal må bra, fysisk och psykisk.