jag vräker i mig onyttigheter medan kilona rasar, jag sover timme ut och timme in medan tröttheten bara växer, kroppen blir bättre och bättre, men jag mår sämre och sämre, jag bearbetar mina problem men ångesten bara växer - paniken är där hela nätterna…

Tassy!

Har du nån du kan prata med? Så där riktigt utan att det blir för jobbigt för nån av er.

Du måste va rädd om dig o verkligen lyssna på din kropp. Försök sova om du kan. Vila o kanske bara lyssna på nån musik du gillar.

Förstår att nätterna är hemska för med ångest så är det alltid värst när andra sover.

Tassy då!

Du behöver verkligen någon att prata med. Har du inte någon kontakt med läkare som kan råda dig.

Det är ju inte bra för din värkande kropp att även må så dåligt med psyket. Fråga mig jag vet hade en sådan period för 2 år sedan.

Låg inne i 21 dagar kom ut som en ny människa med mycket hjälp från psykiatriker och handledare. Det är inte alls konstigt vi hamnar där ibland.

Ibland blir det bara för mycket omkring en. Snälla du sök hjälp jag själv bara rasade i vikt under några månader innan jag sökte hjälp.

Orkade inte med något. Ville som dig bar skrika ut min smärta o ledsamhet.

Du skulle behöva ha en medicin att sova på samt pratkontakt. För det sliter så enormt på kroppen.

Hoppas du kan ta till dig vad vi råder. Jag kan själv känna även nu att jag skulle vilja göra som dig. Men då "tänker" jag tillbaks att så hemskt som det var för 2 år sedan kan det aldrig bli mer.

Bra att prata om det med dina vänner så de förstår dig.

Kramar om dig. Önskar dig allt gott.

Bettan

jag har i många många många år sökt hjälp, med varierande resultat. Somliga har fått mig att stoppa undan och glömma problem, andra har tvingat på mig tabletter, somliga säger att jag bara inbillar mig. Jag har skickats hit och dit mellan psyk, vanliga läkare, bup och hela skiten sedan jag var 13 år. Dom kan inte hjälpa mig. Jag är inte öppen för deras hjälp, den hjälper mig inte alls.

Nu har jag ju flyttat till eskilstuna, och här blir jag väl omhändertagen och kan prata om allt. Här blir jag älskad för den jag är och mina problem är accepterade. Men det är så svårt så svårt, i många år har jag levt i tron att jag bara hittar på för att slippa undan (slippa undan vad har jag alltid undrat, en gång i tiden älskade jag livet och dess utmaningar..) Jag försöker prata, men det blir så lätt att jag stoppar undan till "sen", och sen har jag förträngt vad som gjorde ont. Då bubblar det över, som nu.

Tassy du har all rätt att vara ledsen förstår nu att du haft ett rent hel..te i många år.

För 40 år sedan fick jag förlossningsdepression det var början till mina besvär. Men har genom åren bett om hjälp med något lugnande så det inte bröt ut igen. Jag var 18 när jag blev mor.

Skönt dock att du trivs där du bor nu och har dina älskade jämte dig. Det är så viktigt att vi har vänner som vi prata med och få tröst.

Ibland räcker inte det till. Tillåt dig att skrika ut din ångest1 Jag lovar dig du kommer snart igen.

Vi har ju våra tider på året som är jobbigast. Höst o vår.

Det bästa för dig är att du inte gömmer dig i dig själv önskar jag kunde krama om dig och ge dig livslust.

Låt det bubbla över-det är ju de inre tankarna vi tampas med jämt.

Håller tummarna att du skall få må mycket bättre snart,

Finns för dig.

Kramar till dig var rädd om dig.

Jag vill bara lämna ett tass avtryck för att visa att jag läst och att jag oxå håller tummarna för dej att du blir bättre. Det är jobbigt att må som man gör, jag tror man måste hitta nåt avslappnande… för mig funkar det med att nån pillar en i håret, el kanske en massage.

Det finns relax musik el avslappningsövningar som man mot alla odds lyckas att slappna av på trots värk i kroppen. Man går in i sig själv och reparera nästan…

Lars-Eric Uneståhl har många fina övningar och även Folke P Sandahl. Ett litet tips från mig i hopp om att kunna hjälpa till lite…

Mvh Åsa

tack för era goda tips och råd och er omtanke, det värmer!

kram!