Tyvärr, måste jag hålla med.
   Jag har har tidigare arbetat inom vården i över 20 år som undersköterska och det finns ställen där personalen gör allt för sina patienter medans det finns andra ställen där personalen i stort sett sitter av sin arbetstid och gör bara punktinsatser… De sistnämnda arbetsplatserna har jag inte blivit kvar hos så länge eftersom jag inte hållit käften över hur de beter sig mot patienter och anhöriga… Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Fy fasiken vad jag kan berätta skit om vården. har jobbat i vården 20 år.

Men det jag vill berätta här, är om min far som dog i väntan (4 dygn) på en op av höftleden.

jag hadde bilen packad för att åka de 10 milen ifall det skulle bli så jag blir kallad till honom av någon anledning och att vara där den dagen som han skulle bli opererad.

Den morgonen han skulle bli opererad kom labbet in för att ta prover kl 7.30 då va han död.  När telefonen ringde å de berättade för mej vad som hänt sa jag bara …. men jag å min mor ska ju åka dit idag det va allt jag fick fram.

jag begärde journalen från lassarettet för att se vad som hänt.

Jo dagen innan hadde han en påbörjan till luninflammation, (Han har legat för läng) Ingen har medelat mej om detta.

På natten hadde min far varit mycket orolig vid två omgångar hadde läkare då blivit kallad.  

Det stod i journalen att läget hadde blivit försämrat.  INGEN MEDELAR MEJ.

Så när min far kom hem DÖD  var jag å skulle hjälpa till vid omhändertagandet.   Min far va skäggig,  ingen hjälp att få bli rakat under visstelsen, hans tänder låg i en plastpåse. Lortiga naglar å han va full av plåsterlappar efter blodprovstagningar. å blodig lite här å var.

Det finn föreskrifter hur man tar hand om avliden patient

 De skulle för det första kontaktat mej vid försämring vilken tid på dygnet.   Det stod klart å tydligt i deras papper.

Jag fick ett samtal från läkaren med en ursäkt, han skulle ta upp hela händelsen med personalen.

Gissa om det blev ett pådrag om händelsen.

Tuska inte bara föreskrifter om hur man tar hand om avlidna. Det finns ju etiska aspekter med. Men tyvärr så är långt ifrån alla lämpade att jobba med människor.

Jag har också jobbat inom vården o är verkligen ledsen när jag ser o hör hur det är runt om i landet.

Det som för mig är så viktigt verkar inte va värt nåt. Vad det beror på är nog flera olika saker. Dels ställen där de anställda hellre fikar o pratar skit. Sen är det andra ställen som har så låg personaltäthet att det är omöjligt att göra ett bra jobb.

Skulle själv aldrig kunna va på nåt av dom ställena för jag skulle inte passa där.

Var det inte för ett antal år sen en klok ung undersköterska som reagerade så starkt o gick ut i pressen? Det var väl då "Lex Sara" kom till. Vet inte riktigt såhär vad den innebär men jag tror inte det anmäls så mycket som det borde, tyvärr.

Vad det beror på vet jag inte. Är det rädsla för att stöta sig med folk eller vad är det? Nån som har en idé?

Vill bara säga att jag känner enormt med alla äldre och deras anhöriga som far illa i dagens ömkliga vård-sverige.

Tack och lov är mina egna erfarenheter annorlunda.

Mina föräldrar flyttade in på ett Attendo-boende för 1,5 år sedan. Min mor har gått bort sedan dess, min far blir alltmer dement och handikappad av en stroke. På det hela taget är jag riktigt nöjd med hur de har tagits om hand där och hur jag själv blivit bemött (trots att jag ränner där flera gånger i veckan).

Visst kan man bli frustrerad på den låga bemanningen (men det är minst lika illa på de kommunala boendena) och de okunniga, "inte-jag"-vikarierna. Men de allra flesta i den fasta personalen verkar vara både lämpliga och engagerade. Och blir det problem tar jag upp det med dem eller med ledningen och oftast blir det ändring omedelbart.

En stor del av problemen inom äldrevården tror beror på att jobbet har på tok för låg status. Vi värdesätter inte dem som sköter om våra gamla, de är underbetalda, underbemannade och kritiserade. Jättetrist tycker jag.

håller med att alla verkligen inte är lämpade för att arbeta inom vården. jag har jobbat på samma ställe som timvik sen 2003. och jag har sätt både de ena och det andra vadan de gäller både vikarier som kommer o går och fast anställda som hellre fikar än jobbar. det tråkiga är att man lätt som timvik kan få skit för att man lägger ner "för" mkt tid och omsorg på de boende.

alla som tänkt o jobba inorm vården ska göra nått form av test. om man är lämpad eller ej. dock har jag inte riktigt funderat ut hur de testet skulle se ut..

sen de bemötande ja själv fått när jag besökt vc osv.. även vänner berättelser får en ju bara att vilja spy över hur dom kan behandla, ignorera osv.

jag trodde att alla lärde sig den gyllene regeln? "allt du vill att andra ska göra för dig, det ska du oxå göra för dem"

man ska behandla sina medmänniskor, på denna redan kalla o hatisk jord, så som man själv vill bli behandlad. gammal, ung, hudfärg, religion, sexuallitet,.. osv. alla ska behandlas lika!

PUNKT SLUT!

väl talat sara1987!

Hjälp vid sjukdom? Haha

Detta är en sak jag varit med om. Finns mer.

Idag är det 2 veckor sedan min stora galloperation. I söndags vaknade jag av att magen kändes blöt. Blod överallt. Min son fick panik och ringde 112. De skulle sända ambulans direkt. En granne som är sköterska kom över och följde med mig in till akuten.

Väl där, så togs blodtryck och temp. Sen in på ett rum. Fick vänta i över 6 timmar innan en läkare kom och det med blödande operationssår. Ingen kom in och kollade om jag överhuvud taget var vid liv.

Min väninna gick ut och frågade en sköterska om de inte kunde ta bort de blodiga bandagen  och lägga på torrt. gör det själv och sen kan ni åka hem, fick hon i snorkig ton tillbaka. Senare hörde hon denna kvinna fråga en kollega om hon behövde hjälp, eftersom hon inte hade något att göra.

Kan de inte kolla patienterna då istället?

Min vän bad också om någon mugg att dricka ur. Varför då? Var svaret. Finns en automat längre ner om du är törstig.

Jag har varit på många sjukhus och akutavdelningar, men denna är nog den värsta jag varit på. Otrevlig och väldigt snorkig personal. Så ska det inte vara.

Det är för jäkligt,

 Din granne som är sköterska  kan hon inte hjälpa dej med en anmälan om bemötandet ?? Ni är ju två nu som kan bevisa att dettta bedrövliga bemötande har skett. 

  Ring till ansvarig på akutavdelningen och berätta hela historien. Hoppas du tänkte på att titta på namnbrickan de bär på sej.

Tatsja, det gör mig så ont att läsa om hur du har blivit behandlad

Tack för att du delade med dig.

Miljoner tröstekramar till dig!

Jag är inte förvånad…….

Så här kan de behandla en också.

Hjälp vid sjukdom? Haha

Hur svensk sjukvård kan behandla en ibland. Smärtkliniker i alla ära, men nej tack! Jag avstår. Tänker på de som inte orkar bråka som jag gör.

Efter min trafikolycka 1995, så ville de att jag skulle ha rehab på Frösöndacenter Rehabavdelning  .Då jag bara var timanställd, så var det försäkringskassan som skulle betala. Den kvinnan ansåg att det hade varit bättre om jag dött i olyckan och inte skaffade henne alla dessa besvär och det sa hon inför mina dåvarande chefer. Hon vägrade betala för en som i princip var död. -Jag betalar hellre efterlevande en pension. Hennes egna ord. Vi gick vidare till landstinget som sa att de aldrig brukar stå för kostnaderna, men skulle ringa upp henne på försäkringskassan och prata. Tog en vecka så fick jag ett samtal från en kvinna som var väldigt upprörd. Hon ville träffa mig och mina chefer. Det gick ju bra, sa jag.

Hon berättade för mig och cheferna att denna kvinna hade sagt exakt samma sak till henne. Det är upprörande att bara säga detta till en som är skadad. Självklart gör vi ett undantag i detta fall och betalar för din rehab. Försäkringskassans kvinna tar vi hand om.

Sen började min behandling med att jag skulle gå förmiddagar på rehab. Jag är ju en sådan person som biter ihop och gråter inombords. Vi hade en kvinna som hela tiden klagade och klagade, hon hade så ont att vi andra aldrig kunde ha sådan värk. Hon var värst. Svårt att gå. Men ofta såg vi henne springa till bussen och vrida på huvudet utan problem.Såg hon att någon annan i gruppen fick uppmärksamhet, så började hon skrika av smärta så alla kom och hjälpte henne istället. Vi som verkligen behövde personalens hjälp, fick den aldrig.

Om jag klagade över att en övning gjorde ont, så var hon över mig och sa att du vet inte hur det är att ha riktigt ont, det vet jag.

Så jag slöt mig i stället och led i det tysta. Förstökte hjälpa mig själv istället. Fick stämpeln enstöring.

Psykologen var ingen hjälp. Han ansåg att olyckan berodde på att min far var alkoholist. Vilket jag ansåg vara konstigt. Hade inte sett honom sedan 1961 och han dog på 80-talet. Men han fortsatte att tjata om det. Sen var det detta att jag fått pistol i nacken och magen. Det var också en bidragande orsak. Han pratade bara om dåtid och aldrig i nutid. Varför jag mår dåligt efter olyckan. Inte det som varit.

Arbetsterapeuten var inte bättre. Jag kunde ju baka några scones med hjälp av elvisp. Alltså var jag halvt arbetsför. Suck. Sen att jag satt i rullstol med enorma smärtor och inte kunde köra truck eller sortera brev, tog hon ingen hänsyn till.

Gymnastiska övningar var väldigt svårt för mig, då allt de gjorde gick ut på att kunna stå.

En sjukgymnast var bra. Han föreslog att bassängtränging skulle göra vissa övningar lättare för mig, men då kom hon som hade så ont. Aldrig. Ingen bassäng. Får så ont. Så där sprack det.

Hela tiden blev jag motarbetad och kände att jag orkar inte. När jag klagade över värk, så sa de bara åt mig att rycka upp mig. Du sitter i rullstol, alltså har du inte så ont.

Vi fick träffa läkaren en och en. Jag talade då om att nacken och ryggslutet höll på att ta livet av mig. Sen att om man tog på mig, kändes det som om huden brann. Han gjorde en snabb undersökning och kom fram till att det var på grund av mitt bagage i livet. Hur det nu kunde spela in.

Den dagen jag kunde sluta där, var jag glad. De gav mig aldrig den hjälpen jag behövde utan knäckte mig istället. Jag sjönk ner i en djup deprimission och ringde psykolog på orten. Hon började med orden att jag arbetar bara halvtid och vet inte om jag har tid med dig. Dit gick jag aldrig mer. Har fått försöka klara mig själv istället.

Jag kämpade själv att försöka komma upp ur rullstol och det tog mig 2 år. Nu går jag med rollator. En seger för mig.

Under åren har jag varit på 3 smärtkliniker. Frösunda, Karlstad och Västerås.

Har även varit på undersökning för värme och kyla på Karolinska sjukhuset. Där konstaderades att jag klarade kylan i fingrarna väldigt högt och likadant vid värme. Med andra ord så var känseln inte som den skulle. Men hjälp fick jag inte.

Karlstad ansåg att om jag gick ner i vikt så skulle alla skador försvinna. Smala människor är friska människor. De ville inte hjälpa mig om jag inte bantade. Svaret de sände till min läkare i Arvika var att jag hade för många smärtor och skador och vikten var det  största  problemet. Sätt henne på svältkost, så försvinner allt. Han trodde inte sina ögon. Då hade han ändå fått fram att mitt ena knä var nästan odugligt, jag hade whiplash, 2 kotor som var krossade och fibromyalgi. Men mer hjälp fick jag inte.

Sen flyttade jag till Köping och fick en stafettläkare som jag skulle gå till. Första gången och sista så började hon med orden att jag var äckligt fet, har cirka 20 kg övervikt. Du ska leva på vatten i minst 2 veckor och inga mediciner. Inte ens astmamedicin. Receptionen hörde mig skälla ut henne efter konstens alla regler.

Kämpade själv för att kunna få en bra läkare. Tack och lov för Carema. En underbar läkare som ville jag skulle berätta allt själv. Han ville inte läsa journalerna. Han såg till att jag fick gå igenom massa undersökningar och magnetröntgen av ryggslutet. Det visade sig att jag hade 4 diskbrock, 2 trasiga kotor, en cysta som satt där ischiasnerven går ut på vänster sida. Då fick jag förklaringen till min svåra ischias på höger ben och varför ryggen gör så ont.

Har även fått helprotes på vänster knä. Smärtor i hela kroppen, ständig huvudvärk. Vi ska ta och testa lite i dina mediciner och ändra om, sa denna underbara läkare. Ryggen går inte att göra något åt. En operation kan göra att jag blir förlamad från midjan och nedåt. Så den risken tar jag inte.

Han remitterade mig till smärtkliniken i Västerår för utredning och hjälp. Jag fick tala med en läkare som ansåg att en epidular i ryggen kan ge mig smärtlindring. Det fick jag en gång och sen ringde han och sa att jag hade för många skador och smärtor för att de skulle kunna hjälpa mig och slängde luren i örat på mig. Tack och lov för min husläkare. Han har hjälpt mig stämma dem.

Så min tilltro till att få den hjälpen jag vill ha är lika med noll. Det är ju inte en till tablett jag vill ha utan hjälp att kunna leva med dessa smärtor. Känner att jag får göra allt detta själv. Ingen idé att be att få komma till specialister. De hjälper mig i alla fall inte. Bara för att jag har sådan värk i kroppen..

Detta är vad jag fick i hjälp av vår fina sjukvård. Har lite svårt att tro på dem.

Av Tatsja Medarbetare Rörelsehindrade

Det som är så fruktansvärd i din historia, Tatsja, är att du inte får det du bör få. Hjälp, tröst och att bli trodd.

Det som gör det ännu mer fruktansvärd är att vården faktisk inte är så absolut överallt. Det finns bra läkare. Det finns dårliga med, och innom vården märks det sååå mycket bättre tycker jag enn några dårlig butiksbiträde blandt alla bra butiksbiträde.. det märks så mycket mer, får så mycket mer konsekvänser när man stöter på dom dårliga.

Och synnerligen för dom som inte har några krafter att kämpa med.
Jag blir så lädsen när jag får läsa sådana berättelser som Tatsja sin här.

Men vi får inte glömma dom bra som finns heller.. och tyvärr värkar det som vi får leta med lys och lykta efter dom i dagsläget, och sen knipa oss fast i dom som om det gjälder livet.

Och egentligen gjör det  ju det. Det omhandlar livet.
Ditt. Och mitt.

Hur skal vi nå fram till dom som värkligen har makt att göra nåt?
Hur skal vi få dom förstå hur värkligheten är på baksidan av alla dom fina regler och bestämmelser dom sätter ut?
Och bak alla talen i budgettet så står där offre. Många av dom.
Det är oss det går utöver när vården inte får den ekonomi som behövs för bra vård överallt.
Aldeles för ofta är det överarbetade läkare och vårdpersoner som får jobba aldeles för mycket pga personalbrist, och som blir utmattade. Och vi om någon vet ju vad utmattning gör med humör och stubin.
Det är vårdpersonal och läkare som inget kan göra för att där inte finns pängar kvar att göra nåt. Som inte kan skaffa det dom behöver. Som inte kan uppfylla det mål dom hadde när dom unga och engagerade kom ut i arbetslivet.
och vi vet ju med vad desillution gör med humör och arbetsglädje?

Det är ju litegrann synd om dom med.
Men det är oss det rammar hårdast.

Hur skal man lösa denna floka när regjeringen själv inte trår till och gör det som måste till?

Det är sorgligt hur du blivit behandlad Tatsja. Det är det verkligen.

Då jag tillhör dom som jobbat inom vården, o helst skulle vilja kunna det nu med. Så är det med extra sorg jag läser det. För jag blir upprörd när vi blir behandlade så. Vi sjuka alltså.

Det finns ett stort antal bra läkare o annan personal i vården men som Rita säger så märks dessa dåliga så väl. Varför? Jo, för att det är människor som blir lidande.

Är det nån som jobbar med papper så gör det inget att det kanske ligger till nästa dag eller nästa vecka. Men sjuka människor som lider ska ha hjälpen direkt.

Har även varit akut med bruten hand och då var de jättegulliga. Ändå samma akut. Så visst finns det bra sköterskor också. Men att behandlas så som jag blev. är så fel. Tänk om jag blivit medvetslös, eller något. Detta hände ändå i söndags.

Kram

Det klart att det är t.o.m. skandal som du blev behandlad. Hoppas du orkar anmäla det hela.

Kram

Jadå jag har orken, eller rättare sagt ilskan och envisheten

Bra!

Heja dig Tatsja!

Tack tack.

jag håller också på dig Tatsja!

Tack vänner. Idag ska jag ta mina agraffer och då får de förklara varför jag fortfarande blöder.

Håller med ovanstående talare/skrivare. Hoppas du får ordning på allt.

Kramar försiktigt.

Tatsja!

Blöder du fortfarande? Det verkar ju konstigt. Har du nån blodförtunnande medicin? Trombyl, Magnecyl eller Waran?

Hoppas du får ordning på det för går det o ta agrafferna idag? Är det såpass läkt underifrån.

Många frågor blev det till dig men jag tycker det är så konstigt.

#24 Inga sådana mediciner. De tog odling på det för att se vad det är. Läkaren kom in och titta också. Lovar det gjorde ont att ta agrafferna. Distriktsköterskans kommentar varför jag var så röd, var att jag kanske inte tål agrafferna. Nu satte de sårtejp istället. ska tillbaka på fredag. order att min väninna ska fortsätta byta omläggen på mig.