Har samma problem. O tyvärr tröttnar ju folk på att man säger nej,väldigt få har förståelse för att man inte alltid orkar. Går man hem tdigare är man tråkig. Så det är jobbigt med det sociala livet och orken.

Dom vänner som inte har velat förstå har jag avveklat. Nu har jag få men underbara vänner som vet hur jag funkar, att man kan få ringa återbud med kort varsel osv. Man lär sig vad man klarar och inte men för mej har det tagit alltför många år eftersom jag har haft svårt att acceptera min situation

Familjen hälper mej på alla sätt, och ska man iväg på något så får man göra det efter hur jag funkar, dvs ska man sova över vilket jag brukar undvika så får man dra med flera madrasser.  Att hela tiden se till att det finns en "utväg" är mitt stora problem.

Jag klarar inte åka någonstans om jag inte vet att jag enkelt kan ta mej hem snabbt. 

Det viktiga är att du är öppen och förklarar för vänner och folk. Kan dom inte ta detta så är dom inga vänner.

Lycka till

Kram

Tack! Även om det är sorgligt och jag inte önskar någon i hela världen att ha fibro så känns det skönt att det finns några som upplever det likadant, ni förstår hur jag menar?!

Det där med att alltid känna att jag måste ha en utväg i att jag kan komma hem snabbt känner oxå jag igen!

Du är absolut inte ensam om detta! Jag säger nej ibland o accepterar folk inte det så, ja det är trist men då är de inte riktiga vänner.
Ibland gör jag saker som jag vet att jag kommer bli sjuk efteråt, men då är det saker jag verkligen vill göra o som ger mig så mycket att det känns värt det!

Ensam, absolut inte. Ensam socialt, Japp. Det är många som inte förstår och skvallrar skit bak min rygg. Dom är inte längre mina vänner. jag har gjort det klart att om dom inte visar nårn förståelse får dom inget av mig heller. Det är inte så att förståelse funkar en väg och jag har gjort det kristallklart för alla jag umgås med.
och dom ¨som är kvar är antigen plågat dom med, eller dom har förståelse trots att dom inte riktig fattar hur det är. Så jag är mycket mer ensam nu. Hälften av mina vänner bor inte ens här.
men jag forsöker göra mig nya bektanstkaper som kanske kan bli vänner med tiden. Simson har blivit en god vän anser jag, och hon om nån vet ju hur det är. Ge bara inte upp. Vi finns här. För du vet ordet av det har du en kompis eller två som kommer från detta forum eller som uppnår en ny förståelse vid att läsa på denna sida.

Har samma problem vilket har medfört att en del vänner försvunnit.

En del vänner har försvunnit och nya har kommit

Jag har alltid varit en ensamvarg och när jag själv kännt för det så har jag umgåtts med mina vänner så jag ser ingen skillnad idag med värk än innan utan värk… Jag har även skaffat mig likasinnade vänner med fibro på äldre dagar genom föreningsliv och fibrokurser! Vi har väldigt roligt när vi träffas. Alla kanske inte kan vara där samtidigt men vi ses ett par gånger i månaden så den som orkar kommer. Ett enormt bra bollplank!

Jag lider av att jag inte längre orkar vara så social som jag var tidigare! Jag drar mig för att umgås med vännerna och dom håller på att droppa av en efter en! De enda jag orkar umgås med är familjen..och även det är jobbigt ibland!

Jag skulle kanske ta kontakt med likasinnade här istan..men det blir inte av! Jag har varit borta från jobb nu snart i 2 år..och jag vet att det gör mig ännu mer antisocial..

Anita

#9 hoppas du orkar att ta steget ut till att träffa likasinnade i din stad och bryta isoleringen.

Mina vänner e guld, dom har helt fattat vad det rör sig om o sviker inte en enda gång bara för att jag säger nej. Dom vet hur jag funkar o jag vet att dom alltid finns här.

Önskar att alla hade sånna vänner.

#11 Det är skönt med sånna vänner

miffo: Tack, ja dom e kanon, inga sura miner eller gnäll, visst tusan känner jag mig som en svikare ibland, men jag vet att dom inte tar illa upp eller slutar vara mina vänner. Vi ger o tar, jag hjälper dom med det jag kan o dom hjälper mig om jag behöver, fast jag e en sån som " kan själv ".

Usch vad detta lät illa, det känns som jag sitter o skryter  Hoppas ni fattar vad jag menar.

#13 Inte vare skryt. Du har all rätt att vara stolt över dina vänner. Jag är oxå lyckligt lottad med fina vänner. En av dom har Sjögrens syndrom, henne ska jag hjälpa ett tag framöver nu. Hon är riktigt i botten nu och behöver en varsam knuff framåt. Ska söka lite info om sjukdomen först bara. Det känns riktigt skönt att kunna vara till stöd för ngn.

Det där med "kan själv" känner jag igen kan det vara så att jag oxå är en

Jag kan definitivt känna igen med dig TS. Nu med barn och heltidsjobb och denna förbaskade trötthet får jag inte ihop det som jag vill. Jag har ju dessutom flyttat iväg där jag hade mina vänner förrut vilket inte gör det hela lättare. 

Nej ensam är du inte, här är de samma problem.