Telefon använder jag inte så mycket när värken är värst, det är jobbigt med ljud överhuvudtaget just då. Men sms, mail och msn är ovärdeliga då.

Håller med Mojjan73! Utan sms och mail skulle det sociala nätverket slås ut fort!

I skrivet ord så märks det inte lika mycket hur dålig man är och kan då hålla en "glad" nivå så att den till slut smittar av sig på mig.

Telefonen är något jag ej använder så mycket. Ju längre fram på dagen desto sämre blir jag i öronen så då är sms guld värt! Mitt umgänge vet om min hörselskada och de är gulliga och överser om jag inte svarar.

Fast när det är sport på tv svarar jag inte heller och det vet de också och kolla tv-guiden först! *asg*

#2 eller man skickar mail och retas lite ;)

sms, chat och mail

När jag har min värsta värk under vinterhalvåret, då orkar jag inte ens sms:a, maila eller ringa. Många som inte är i samma situation förstår inte att man bara inte orkar vara den glada trevliga personen pga all jävla värk och jag kan inte droga mig helt heller eftersom jag har en dotter som måste ha min hjälp och jag har ett hem att sköta.  Jag har varit pedant men har fått släppt det men vill ändå ha rent runt mig och när värken är som värst orkar jag inte mycket mer än att sköta hemmet sedan är jag tvärslut i både kropp och hjärna! Accepterar era friska vänner att ni kanske inte orkar vara med i alla sociala sammanhang?

Jag har ett till problem det är att jag inte hittar ord när jag ska prata är det vanligt bland er andra fibrosar? Jag tycker det är oerhört genant att plötsligt drabbats av afasi????!!! Ibland kan man garva åt det efteråt men i stunden kan det bli lite pinsamt när man ska försöka beskriva ordet man letar efter! Detta hämnar mig lite att vara social nu för tiden…

Bigblomman: Hoppas du inte tog illa upp över att jag gjorde tråden, men som jag förstod det så ville inte du göra en, eller tog jag fel???? Ber isf om ursäkt. PM:a om det e nåt.

jag skickar mass sms till mina vänner o där står att jag tar en time out från allt o återkommer när jag e vid liv igen, det accepteras alltid.

ANg att inte ord, så du inte ensam, jag snubblar till 89% över orden o pratar sååååå fel. men jag o mina vänner e vana nu, så vi garvar mest.  Men visst ibland kan det uppstå pinsamma situationer där man känner att man fått hjärnblödning.

BigBlomman: Jo "afasi" har jag också. Så irriterande!

Mina friska vänner har accepterat att jag inte kan vara med i sociala sammanhang. De bara får så lov. Är de vänner så gör de det. Tackar nej till allt jag vet tar energi och inte tillför energi. Lika med folk. Till slut har vännerna lärt sig att olika evenemang inte fungerar för mig och de har vant sig med att jag säger nej. Antingen hoppas de evenemangen över eller så ändras de till att vara ett sammanhang som jag kan vara med på.

Att få fram ord irätt ordning, eller tappar helt bort sej va man tänkt att säja, har jag sammankopplat med att smärtan gör att man blir okonsentrerad.  Mitt största problem får jag när jag ska leta efter saker…. men var …. orkar bara inte leta.

För min del är det mail o sms som gäller. Telefon är jag leds på o jag ringer i stort sett aldrig hur jag än mår. Men mår jag dåligt vill jag inte höra telefonen (arbetsskada kanske.)

Socialt nätverk har jag i stort sett inget längre.Ja manenn och barnen annars så är det mycket lite.Ringer jag eller får jag tio samtal/år så är det mycket.

Är väl mitt eget fel egentligen för när jag mådde som sämst för 7år sedan så ville jag inte prata med någon.Nu känns det svårt att ta upp kontakter och knyta nya.Har nog blivit lite av en enstöring.Finns ju några som jag träffar på utställning och som jag tycker om att prata med och vet ni vad de pratar med mig också.

När jag är som sämst så hör jag oftast inte av mig till någon men jag vet ändå att mina vänner finns kvar. De blir inte sura för att jag inte hör av mig på ett tag. De accepterar även att jag inte orkar följa med på aktiviteter och att jag ibland ställer in saker i sista stund. Jag har en vän som kan bli lite sur om jag inte hör av mig på ett tag. Då ringer hon mig och säger lite snäsigt att "jag ringer bara för att kolla om du lever för du hör ju aldrig av dig" nån gång har jag blivit riktigt förbannad när hon sagt så men då har hon bara skämtat bort det och ändrat sig.

Visst känner jag att fibron förstör mitt socialaumgänge eftersom jag inte alltid orkar umgås med folk. Men samtidigt så vet jag vart jag har mina vänner och att dom alltid finns kvar.

Zimba: Inga problem, jag tycker det var jättebra att du började tråden

Jag har haft förmånen att få vara med i ett projekt som en psykologstuderande (utbildad dansterapeut) har haft under 2 år via Smärtenheten här i Uppsala. Dans- och rörelseterapi fast vi har mest suttit ned och pratat om våra liv, vilket har hjälpt oss alla i gruppen enormt mycket. Alla i gruppen har någon form av värkrelateterad sjukdom. Nu efter avslutat projekt fortsätter vår grupp att träffas en gång i månaden över en fika och den blir lång! Jag har fått nya vänner med samma problematik som mig och har förståelse över att man inte alltid orkar vara så jävla social!

P.S. För att få komma ut och träffa nytt folk så har jag sedan fyra veckor blivit med dagis hund annars blir jag sittande inomhus. D.S.

Vovvar e bra för då träffar man på folk som man inte visste fanns, själv har fått en del goa vänner genom just att ha vovve o dessa personer hade jag troligen aldrig träffat annars.

Tappa ord gör jag ofta. Fruktansvärt irriterande. Jag brukar svära lite över det och försöker sedan bara gå vidare eller söker hjälp av de som finns i närheten att få fram ordet, ibland går det och ibland inte. Frustrerande i vilket fall som helst.

Det där med att folk inte riktigt förstår vad man orkar och itne orkar när man är dålig, det tycker jag går upp och ner. Ibland verkar de förstående och ibland verkar de inte fatta alls.

När jag är som sämst så orkar jag inte med nått då vill jag bara vara ifred. Det här med att tappa ord och bli disträ känner jag allt för väl till jag vet inte hur många gånger jag varit i väg för att handla och kommit ut och inte hittat bilen, det känns bra dumt när man går omkring på parkeringen med kundvagnen och irrar.