Ja, det är inte lätt när man inte har en sjukdom som visar sig på prover.

Däremot kan den ständiga värken ge depression så småningom p g a att kortisolet som kroppen ständigt insöndrar "äter upp" Serotoninet och ger en brist på ämnet. Det ger ju en klinisk depression som kan hjälpa av problemen en smula i alla fall.

Jag medicinerar nu mot depression och även om inte en revolution inträffat så är det lättare att se klarare på livet genom smärtan nu.

Det är givetvis inte så för alla - men för mig har det hjälpt litegrann i alla fall.

www.singinghatta.blogspot.com

Man kan som sagt ha en sjukdom som ger en depression på köpet. Alldeles gratis.

Sen orkar kroppen inte få bort denna nedstämdheten utan man hamnar i en evig cirkel.

Så det är faktiskt inte så dumt att testa med nån medicin mot depression. Det kan ge bra effekt även på värken

Ja, o så kan man ju faktiskt bli deppad av att aldrig bli trodd..

För egentligen sa den här läkaren att min värk inte finns, om den funnits hade jag haft ont alltid, inte bara den där lilla ontet som alltid ligger där i bakgrunden utan ordentlig värk 24 tim om dygnet.

Att ta medicin mot en depression som *borde* finnas  och så försöka så gott det går intala mig att det inte alls gör ont, att benen visst orkar gå och att jag enbart inbillar mig, hmmm

tror det faktiskt skulle göra mig deprimerad.

Missförstå inte, har man depression så ska man såklart ta medicin och ffa få terapeutisk hjälp. Jag reagerar på att denna dr endast tog till sig de av mina symptom han kunde sätta i samband med depression.

att jag är trött för att jag vaknar av värk , nja det kan det ju inte vara. måste vara trött pga av depression och så inbillar jag mig värken… undrar vem som har rätt jag eller dr

det finns kanske knappast nåt mer nedsättande i ens liv en att ingen tror på en. Urk för sådan!

Nej, det är verkligen inte kul att bli trodd. Jag har varit sjuk länge sedan -94 med diagnos -96. Många säger till mig när jag är på körövning eller så;

- Hur kan du alltid vara glad som är så sjuk, det syns inte ens på dig juh.

Tålmodigt får man då förklara att man har sovit halva dagen efter att ha skickat ungarna till skolan för att orka med att komma ens.

Som sagt, det är jobbigt att inte bli trodd.

Man lägger ju upp sin dag så gott det går efter vad man ska göra.

Vet jag att jag ska iväg på kvällen så vilar jag extra på em osv

Ja, det är ju ett evigt planerande - det går ju inte att göra nåt spontant längre. Det saknar jag. Jag är en spontan person. Har varit en lång väg dit jag är nu med att planera allting, typ så som mongu här ovan beskriver.

Ja, försöker planera med strategiskt vilande. Det är en anledning till att jag skulle vilja ha en riktig diagnos. jag vet vad jag kan och när jag kan. Men för andra ser det ju ut som att jag latar mig ibland o 'låtsas' vara sjuk för när jag vill (!) så orkar jag ju hur mycket som helst…

Inte lätt förstå för de som ,liksom denne unge dr, inte upplevt dessa underliga fenomen i kroppen, det kan jag begripa. Men med en diagnos, att kunna säga  'jag har fibromyalgi', eller reumatism eller vad det än är gör det merbegripligt för en utomstående.

Det finns ändå en viss dokumentation som folk kan läsa. Och hur som helst, har en Doktor sagt att det är så, ja då tror folk mer på att det här underliga fenomenen faktiskt finns och inte bara är den gamla vanliga Latmasken…

Att inte bli trodd, elelr att folk och läkare med säger att man verdriver det är något som de flesta här inne har stött på tror jag.
Själv kan jag bra säga att jag blir så ledsen ibland när folk så tydligt visar eller säger att de inte tror mig eller försöker att få mina problem att bli struntsaker. Som att få tillsägelsen att man måste rycka upp sig. Måste få ordning på din den där värken snart så att du kan komma ut på en arbetsplats. Jaja, jag veeet det. Jag vill inget hellre. Men hur??
Det kan de inte svara på. Bara att man måste fixa det. Lätt att säga om man själv inte håller på att brytas sönder av värken.

Ibland verkar folk tro att iaf jag vill vara arbetslös. Till o med den nya arbetsförmedlaren, hon var mer intresserad av hur många dagar jag har kvar att stämpla än av att hjälpa till o hitta jobb. Det är ju ingen panik tycker hon och säger att nu ska hon på semester, ett par veckor i solen det behöver man ju ibland…..

Och sedan tittar hon konstigt på mig som säger att jag vill inte vara arbetslös, jag vill ha ett jobb!!  Ett par veckor i solen skulle vara väldigt skönt för mig med men det får jag hoppas att jag kan få hemma när det blir sommar. Då ser hon ut som om jag komm från en annan planet.

Nu får jag ett tremånaders utejobb snart,men samtidigt som jag är jätteglad att få detta jobb är jag lika rädd att inte klara av det när de dåliga dagarna kommer. För även om jjag blir så väldigt mycket bättre i sommarvärmen så kommer det dagar när jag släparben och tvingar mig att gå. Hoppas på justa jobbarkompisar denna sommar, så blir jag inte 'anmäld' till chefen om jag sitter fem min extra på lunchen. ( var så i fjol o drabbade såklart inte bara mig, även febriga förkylda ungdomar fick sitt)

Oj vad jag känner igen mig i din sk "depressions-"  och läkar beskrivning Helsdotter. Till och med de röda kinderna är bekant! Både ben, fötter och höfter värker när jag och vovvarna är ute…

Jag äter seretonin sen ett halvår men känner ingen skillnad på varken värk eller humör. Går bara upp i vikt… Läkaren tycker inte det är någon ide att prova någon annan sort heller; "Det skulle knappast bli någon skillnad. Det kommer nog aldrig att gå att ställa någon diagnos på dig, allt sitter ju i ditt huvud. Du borde vara glad att du inte är allvarligt sjuk, alla prover är ju bra och inga sjukliga förändringar på röntgen".

Det hjälper ju liksom inte mig när allt det onda och alla krämpor inte blir bättre utan snarare sämre…

# 0 & #11 Ja vissa läkare är helt otroligt korkade och säger så idiotiska saker. Jag hade gått sjukskriven ett tag och fått remiss till en reumatolog, han hittade inget direkt fel på mig. Jag ringde honom för att få min sjukskrivning förlängd, då säger han: "jag kan inte sjukskriva dig, det finns ju inget fel". Jag svarade att: "men jag har ju fortfarande lika ont och klarar inte att jobba, vad ska jag då göra". Då får jag till svar: "du får väl bita ihop, det finns dom som har det värre än dej, tänk på dom som bara har ett ben". Jag blev så förbannad och lessen och ringde upp min husläkare som tidigare sjukskrivit mig. Jag berättade vad som hänt och han sa: "Jag vet att du har ont och inte klarar ditt jobb, om nu inte reumatologen kom fram till något så får vi försöka hjälpa dig på annat sätt"  Han skickade mig på olika sjukgymnastik, ordnade så jag fick hjälpmedel mm För övrigt så var det han som senare ställde min fibrodiagnos.

# 12 Va bra att husläkaren i alla fall verkade förstå och bry sig. Var det du som propsade på att få en diagnos eller "blev" det en diagnos så småningom?

#12 Kommer inte riktigt ihåg hur det var men vi gick noga igenom alla mina symtom. Han undersökte mig, gick igenom punkterna mm. Det gjorde han vid några tillfällen innan han ställde diagnosen. Han hade ju självklart undersökt mig då jag blev sjukskriven men jag sjukskrev mig inte pga fibrovärken utan pga en skada i ryggen efter att jag blivit misshandlad. Så till att börja med var det mest fokus på just den värken och att behandla det, det var längre fram vi började prata mer om min övriga värk. Tyvärr så dog min läkare för några år sen och numera har jag ingen "egen" läkare och tycker mest att det bara är en massa krångel när man behöver hjälp. Jag är även väldigt rädd för att stöta på såna läkare som misstror en eller såna som anser att fibromyalgi inte finns.

Jag har funderat på kräva remiss till reumatolog, trodde i min enfald att alla reumaläkare hade förståelse för att det fins det som inte syns i provrör eller på röntgenplåt.

Hoppas du får en lika bra dr igen Minismurf och ffa att du slipper byta hela tiden. Här har de lagt om systemet ett par ggr + att min första dr flyttade och den efter åkte iväg på vidareutb och nu när hon är tillbaka, då är det som sagt nytt system.. och eftersom den jag skulle till, enligt systemet, inte hade någon tid på månader (vanliga vårdcentralen) fick jag en nyanställd dr.

Unga läkare kan vara jättebra, men då åker de ju iväg härifrån också :( , nackdelen med att bo på liten ort.

Kan inte låta bli undra hur en reumadr kan kläcka ur sig att det finns de som bara har ett ben… låter som min mamma när jag var en liten unge och hade vrickat foten o tyckte synd om mig…

Eftersom jag vrickade fötterna titt som tätt efter att ha klättrat någonstans där jag inte borde tyckte ingen synd om mig alls

Ja, du jösses vad jag har vrickat fötterna. Hade rekord på det sommaren -95 då vrickade jag de stackarna 6 gånger och det slutar alltid med rejäla stukningar. Var oerhört trött på kryckorna efter den sommaren - lol.

Jag verkar äntligen ha fått en bra handläggare på försäkringskassan i Sundsvall. Helt galet men sant. Efter att ha haft två olika handläggare och efter att inget har hänt på 1,5 år så - vips! - har vi ett avstämningsmöte i slutet av sommaren.

Jag har ordnat den perfekta platsen att vara på - Timrå Hälsostudio - kul va? Då får jag vara bland friska människor, har någon att tala med och busa med om dagarna och gratis träning! Jag kommer spara bara på det 350 kr/mån. Every penny counts som de säger.

Jag har nu ätit Citapromil ett par månader och ser jättestor skillnad och i takt med att serotoninet ökar kommer mer livslust och de svåra smärtorna går lättare att leva med. Jag vågar se lite framåt och trots att det känns som att gå på glas med fötterna just nu går det att tänka bort.

Min kör har konsert på lördag och det ska bli jättekul. Mina barn, sången, Kyrkis, basketen, vännerna och min församling gör att det mesta blir lättare att bära. Träningen gör också att man får hjälp med smärtlindringen av kroppens endorfiner - sedan är det ju en glädje att känna sig nöjd över sin prestation - så liten den än är.

Jag är ensamstående förälder med en gammal fibromyalgidiagnos från 1996. Min dotter är svårt sjuk i barnreumatism och min äldsta son har Aspergers så jag har ett tungt ansvar i livet. MEN jag har många glädjeämnen att fokusera på också.

Ursäkta vad långt det blev….

www.singinghatta.blogspot.com

#16 Gör väl inget om det blir långa inlägg :) ibland är det svårt o kunna stoppa.

En av mina bekanta brukar säga att det är tur att det är jag som har mitt liv, med sjuka barn och trasiga relationer, för ingen annan skulle orka..

Det är inte någon tröst direkt, men ibland undrar jag om han faktiskt har rätt, eller om karlar bara är av klenare virke

Hur som helst, när min ene son som är utvecklingsstörd, eller annorlunda som vi oftast säger, klarar av något som han inte fixat förut blir jag helt varm av lycka.

Går inte en dag utan att jag är tacksam för att han lever trots att det funnits stunder då han var yngre som jag känt att nu vill jag barasätta mig i bilen och köra iväg så långt jag bara kommer innan bensinkortet spärras……..

hmm, känner så nu iblad med, när det två som bor hemma än bestämmer sig för att mammans hår inte är tillräckligt grått, ryggen vill gå av , katterna slåss och hundarna anser att de visst behöver en extra matranson nu på en gång.

jag brukar opftast få frågan om det finns någon läkare som har ställt min fibro diagnos. jag brukar svara lite spyrdigt att "nääe, jag har ställt diagnosen själv". dumma frågor får dumma svar…