Misimurf gör också allt själv ;) så Zimba är inte ensam om att vara ensam.

Just nu har jag iofs en inneboende men han flyttar snart. Han hjälper mig med vissa grejer men städning och sånt gör bara jag.

Jag har vänner som gärna ställer upp och hjälper mig om dom kan. Dessvärre har jag ett problem, jag drar mig alltid för att be om hjälp. Jag vill klara mig själv men ibland måste man lyssna på kroppen och be om hjälp. Jag har även bra stöd från min familj, mamma hjälper mig praktiskt och pappa ekonomiskt i den mån de kan om det behövs.

Men ibland känner man att det skulle vara bra att ha någon att dela ansvaret för hushållet med. Samtidigt så är jag självständig och har inga större problem med att klara mig själv.

Jag bor också ensam och är dessutom 64 år. När jag växte upp ville jag både städa, diska och annat, men jag FICK inte. Det skulle hemhjälpen göra. Nu sitter jag häör med min fibromyalgi och börjar städa, men det blir dåligt slutfört. Min lilla 2-rummare tar en vecka att städa i b'ästa fall.

Nu har jag funderat ut att jag kan hjälpa rn av mina granner med svenska språket, så hjälper hon mej med städningen.

Jag hade dem som hjälpte mej innan, men när de fått pengarna i förskott så blev det ingen städning, så nu är det slut med sådant,.

Men jag har i alla fall köpt mej en ny dammsugare och den är bra, inte så tung. Den liknar en Nilfisk och tar både vått och torrt. Den kostade 289:-- på ÖB, så det priset passade mej helt privat.

När jag sedan får lust att städa, så dyker det upp någon som bara vill sitta och prata och dricka kaffe. Ingen respekt alls för om jag har planerat något.

Mettan- Det låter ju som en väldigt bra ide att utbyta tjänster med dina grannar så att du får hjälp med städningen. Hoppas att det kommer att fungera om du väljer att göra det. Jag brukar också försöka mej på att byta tjänster med då är det med mina vänner jag byter.

Men samtidigt så är det kanske inte konstigt att vi med sambos klagar. Om jag är ensam vet jag att jag måste fixa själv. Men är man två räknar man med att inte behöva fixa allt själv. Då blir man liksom irriterad på den andra hälften för att man lever som om man är ensamstående men har ett vuxet barn liksom.
Ja jag hoppas att ni förstår hur jag menar.

#4 Jag håller med dig, jag kan bli galen på min man, han sprider saker i hela huset, missar ALLTID tvättkorgen……han stökar upp och jag städar, hade jag varit ensam had juag haft det sååååå fint. Va en gång i tiden pedantisk, men kan tyvärr inte va det längre för jag orkar helt enkelt inte.

Jag har också varit superpedantisk (kanske därför jag är där jag är??) men är det inte längre - tvärtom. Här städas aldrig förutom när ungarna dammsuger och om jag möjligtvis någon dag har lite ork att göra det eller något annat, typ damma av tv:n så att man ser att det är en färg-tv man har…. Hoppas dock på att kommunen går med på att jag får hemtjänst, har inte hört något ännu.

#5… Inte visste jag att din och min man vaar en och samma person *ASG* Känner igen mig exakt i dina ord, hade inte kunnat säga det bättre själv.

#7 Fniss

Eller så slutar man att gnälla över att man har man men är ensamstående ändå och skaffar sig en riktig karl.

En sådan som inte räds för att dra tag i saker och som ställer upp för sin kvinna och stöttar.

Det samma gäller ju iofs de som verkligen är ensamstående med. Vill man inte vara det så behöver man inte. Det tar inte många timmar att få tag på en att dela livet med nu för tiden. Bara man vågar. Ensam är inte duktig, ensam är dumdristig.

#9 Ursäkta…baraför att man har en man, får man inte klaga då eller ?? Jag förstod inte riktigt ditt inlägg.

#10

Visst får man klaga, det har jag inte hindrat någon…

Det är bara onödigt att man skall behöva känna så, vad är det för liv? Bättre att ha någon att arbeta tillsammans med, annars är det ett dåligt partnerskap.

Jag visade bara till ytterligare en möjlighet, så man slipper klaga, om man inte vill. Men med tanke på ditt inlägg, vill du gärna klaga och gnälla.

Får nu det dig att må bättre, skall jag inte hindra dig, men min fråga blir då… vad är det som är så skönt med att gnälla?

Håller med #4

#12

Jag håller inte med vare sig dig eller nummer fyra. Jag ser till att man hjälps åt, eller så är det bara att omvärdera om personen i fråga är rätt för ens liv.

Sedan är det ju så att alla i ett hushåll aldrig kan göra precis lika mycket av alla saker som skall göras, utan ett annat sätt att dela upp det hela jämlikt är att man har olika ansvarsområden, istället för att alla skall vara delade.

Då hjälps alla åt, med det de är bra på och klarar av. Jämlikt, effektivt och mycket kreativt.

#13: Det där med jämvikt kanske inte är så lätt för oss med fibro. Det är det som kan vara lite svårt att förstå för de som inte har det. Även för min sambo.
Men bara för att han i vågor är usel på att hjälpa utan istället stjälper så gör det inte att mina barn ska behöva leva utan sin pappa. Och man kan älska någon ändå. Inte är jag tillsammans med min sambo för att jag vill ha en städhjälp. Utan jag är det för att jag älskar honom. Men även om man älskar någon så finns det sidor som är mindre bra. Det har han hos mig med. Så om du lever i ett förhållande där du och din sambo/fru inte har något emot någon av varandras sidor. Allt fungerar i harmoni och ni har ett perfekt liv. Grattis till er. Här stormar det fint ibland, men grunden är stark då vi älskar varandra.

Jao… jag lever med ADHD/Aspergers Syndrom och min fru har inte alltid haft det lätt med det… inte jag heller… men vi har en öppen kommunikation och vi har arbetat fram en lösning som fungerar för oss båda… Ingen känner sig utnyttjad eller förbisedd…

Så visst kan det vara svårt att veta om man inte har fibromyalgi, precis som det kan vara svårt, även om man har det. Upplevelser är subjektiva och ingen kan någonsin veta hur du upplever en sak… man kan bara se till det konkreta resultatet.

Är resultatet att man måste klaga och gnälla, så är de subjektiva erfarenheterna inte bra. Eller hur?

Jag kan nog tycka att det är bra att jag kan klaga och gnälla av mig här inne bland de som faktiskt förstår mig.

Visst det blir inte bättre av att gnälla, men om man vet att man inte kan få en bättre situation oavsett så kan det släppa lite på ens frustration i alla fall.

Om man lever med barn med ADHD, Dyslexi med mera och har fibro själv. Man kämpar för de man håller kär, men klarar inte av den biten man själv anser man bör klara. Då klagar man av sig lite. Här inne vet jag att det finns fler i samma sitts. Folk som förstår viljan av att kunna saker man inte kan. Saker som är självklara för folk utan fibro.

Så ja, det hjälper att gnälla av sig ibland. Och gör man det här slipper sambon höra det jämt.

Det kanske inte löser några problem att gnälla, men det kan kännas skönt psykisk att vräka ur sig i stället för att dämma upp, och särskilt skönt att kunne "gnälla" bland folk som inte tar illa upp för det är inte DOM man gnäller på, och som heller inte kommer springa till den andra halvan och skvallra, och inte minst som Åsa poengterar, dom förstår. Inte alla har ett behov för att gnälla av sig, men vissa har det, och jag respekterar det.

Min mann är ett fantastisk stöd för mig och jag känner jag har lite eller inget att gnälla över när det kommer till hjälp med hushållet för min egen del. Dock vet jag mycket väl att inte alla är så lycklig lottad som jag. Inte alla partners, vare sig mann eller kvinna, är så förståelsesfulla på alla plan. och det igjen är inte samma som att dom nödvändigvis är dårliga människor får jag tillägga.

Och det att leva med ADHD, Rs, jag vet det inte är lätt alls, då min mann har adhd själv. Inte är det nåt dans på rosor, inte, eloge till din fru och dig för att ni har en öppen dialog om det mästa.