Tycker synd om dig,vännen. Med mig har det varit så att från början (mer än 20 år tillbaka) var jag som du… jobbade, red, städade, åkte hoj, lagade mat, festade, födde barn, osv osv. Jag vägrade att acceptera att min kropp inte ville det jag ville. Då kom värken och problemen i "skov" det höll i sig olika länge, allt från 1 dag till 1/2 år. sedan kunde jag ha en bra period när jag inte hade någon värk alls. JIPPIIII!!! Den perioden kunde också hålla i sig olika länge…. Men med åren har det blivit fler perioder med mer värk och fler problem. Färre perioder utan värk… har inte haft en sådan på snart 3 år :((

Idag har jag accepterat min sjukdom, MEN jag tänker inte låta den ta över allt. Mitt psyke och intellekt kan ingen ta ifrån mig, även om kroppen inte är "fit for fight". Eftersom jag alltid hållit på med mycket aktiva fritidsintressen, hästar, hojar, sport osv, så har jag varit tvungen att hitta på "ersättningar" för dessa. Allt för att jag inte ska deppa ihop för att jag inte kan utöva mitt livs stora intressen… Jag tror att man måste försöka hitta lösningar som funkar för en själv och samtidigt intala sig att : "OK, nu klarar jag inte av att rida (tex) men jag tycker fortfarande om hästar, jag kan ske kan fotografera hästar, rita hästar,läsa om hästar."

Det viktigaste är dock : GE INTE UPP, TÄNK POSITIVT… jag vet att det är svårt.

Hoppas du har fått lite nya infallsvinklar och svar.

KRAM och ha en bra helg

Urk, det är inget kul när det kommer över en så snabbt skal jag lova. Men livet är inte slut! Jag hadde en tilvännjings period där jag fick lära mig på nytt hur mycket jag orkade och när, sen kunne jag börja om livet i lite mer moderata former. Nu vet jag lite mer om hur jag skal förbereda saker, ladda upp med smärtlindrande och knapra dom som mot betalning efter jag har unnat mig att åka på konsert eller sådana saker tex. Du kommer få ditt liv tilbaks, på ett annat sätt enn innan, men livet är inte slut!

#0: Det stämmer så bra det du säger. Så du är inte ensam. Tänkte skriva mer men såg alla bra svar som du fått så det behövs inte sägas mer.

Tänker på dig.
Kram

Kram på dej!!!! Det kan låta hemskt men det är så att man lär sig att leva med det här, det tar tid innan man accepterar sjukdomen, om man någon gång gör det helt och hållet i och för sig vet jag inte. Fick diagnosen för 6 år sedan och jag håller fortfarande på att lära mig att acceptera, har väl gjort det till viss del men inte helt och hållet. Blir väldigt arg och ledsen på hela skiten emellanåt. Önskar jag kunde använda den energin som ilskan tar till att bli bättre…

Tack för era svar.Jag har haft detta i åtminstone 4-5 år men vägrat inse att något varit fel.Nu har jag kommit så långt att diagnosen är ställd.

Tidigare kunde jag inte förstå varför värken flyttade på sig,tänkte att jag nog var galen.Inte ens till läkaren sa jag nåt förrän nu på slutet.

Jag skulle behöva gå hemma nu men jag vägrar göra det då det är min enda förbindelse med verkligheten.När den är slut så är jag det också.

Jag som inte allt för länge sen var så aktiv.Ensam tagit hand om tre pojkar som nu är tonåringar,löpning,styrketräning,kampsport alltid alltid så aktiv.Nu är min kropp som en 70 årings och jag är både arg och ledsen på mig själv.

Känner igen mig i allt. Mitt börja för snart 20 år sen när jag fött barn. allt har gått käpprätt åt skogen och har än idag lite svårt att acceptera. Kunde inte fortsätta köra lastbil pga yrsel, hade värk som flytta sig. kändes som man höll på att bli knäpp. Jag får va glad att jag kan röra mig. Finns ju dom som har jättejobbigt och är sängliggande mm. Men visst saknar man sitt rörliga liv. Får va glad att man har sina djur även om man inte kan och orkar aktivera dom som dom egentligen skulle behöva.

Så du behöver inte ha och ska inte ha dåligt samvete. Gör det du kan. Behöver du sova så sov. Det gör jag.(Fast jag vet hur det känns med maktlösheten) Kram Penny

Jag vägrade också acceptera en hel del i början. Fortsatte som vanligt trots att jag kunde bli sängliggande i flera dagar efteråt :-/ Men för mig har det inte varit en konstant kurva nedåt med symptom etc. Den går som en berg-och-dalbana ungefär. Har bättre perioder då och då. Orkar fortfarande inte så mycket som "friska" människor, men orkar mer än vad jag vanligtvis gör då iaf. Det är intressant att se att väldigt många med fibro har levt väldigt aktiva liv innan. Inte konstigt att det känns skumt och deprimerande att helt plötsligt inte orka.