…  så jag inbillar mig iaf att den finns.

Man lär sig aldrig eller snarare vill inte lära sig

Solen strålade så vackert idag så jag fick för mig att knata ut på promenad, har lessnat på att dra benen efter mig hemma nu, sjukskriven sen december-06.

Även den enklaste promenaden ger mig värk men här knatar jag glad i hågen iväg över stock och sten, måste ha sett urfåning ut där i skogen med en krycka i högsta hugg men det bjuder jag på, mötte ett par som såg lite förvånade ut och sneglade på kryckan och undrade säkert vad jag gjorde mitt ute i skogen på en del av sörmlandsleden Muskan runt, själva sjön är ca 3 km lång och hur långt det blir när man följer leden runt det vet jag inte men det tog mig 2 timmar 20 minuter att kravla mig över stenar och rötter.

Men vackert var det solen sken  vattnet där det var öppet glittrade, mestadel is fortfarande på sjön, enda pausen jag gjorde var ett stopp på max 1 minut då jag studerade hur bävrarna gnagt ner träd och ett av deras nuvarand projekt ett enormt träd, dom får nog gnaga några dar till innan det trädet tippar omkull.

Å tippa omkull var det perfekta ordet för att beskriva mig när jag kom hem…  fullkomligt stöp i soffan orkade knappt lyfta armen för att greppa tag i vatten och mina trevliga värktabletter. Helt otroligt hur ont man kan få i en kroppsdel man inte använder när man knatar, den andra armen som jobbar med kryckan, ja den mår bättre.

Kroppen skriker "Vad 17 har du gjort med mig" men jag kliar den lite lojt under hakan och svarar "det var det värt."

 Nu ska jag ta och stappla mina 5 steg från datorn till soffan och inte göra så mycket väsen av mig resten av kvällen och ska bli intressant att se om man kommer ur bingen imorgon, Papsen muttrade nåt om hjälp med att tvätta bilen  

//Åsa