Jag känner igen problemet.

Jag har också haft sådana "vänner", men har gjort mig av med dom allt eftersom. De tar bara en massa energi från en utan att man själv får något för det.

De vänner jag har kvar nu vet att jag inte orkar lika mycket som dom pga min Fibro och stöttar mig så gott de kan.

De andra, de som inte velat förstå att jag blivit sjuk och inte kommer vara som förr och som jag därför gjort mig av med, dom saknar jag inte ens längre.

Men det är inte lätt att säga upp en vänskap även om man vet om att den inte är bra, även det tar kraft för man blev ju vänner från början av en orsak som ett gemensamt intresse eller så. Så dom är ju inte alltid dåliga och man har säkerligen haft väldigt roliga stunder även med energislukarna. Men när det börjar bli mer besvikelser än vad man har roligt ihop, då är det dags att bryta.

Jag har fått uppfattningen att de som är energislukare på det där sättet är dom, som jag nämnde innan, inte förstår eller inte vill förstå att man blivit sjuk och att man inte orkar som förr, så dom blundar för det och blir besvikna gång på gång att man inte är och beteer sig som man alltid gjort.

Men även de vänner som är riktiga vänner förstod ju inte riktigt dom heller från början, men dom lärde sig och har accepterat och anpassar sig till mig och hur mitt liv är nu och det är dom vännerna man ska behålla.

Tycker det är jättebra att du tar upp det här, för det är nog många som har sådana "vänner" som tar deras energi och bara får en att känna sig mindre värd.

Massor av kramar på dig!

#1 - Bra att du tog upp att de inte alltid är dåliga människor och att man haft någon orsak till att bli vän från början. Det stämmer! Dessa personer kanske klickar perfekt med någon annan också.

Jag är glad att jag äntligen insett att så mycket av min energi har gått åt till sådana "vänner". Känner det som att jag varit helt korkad som låtit det pågå så länge…Det har verkligen varit en process för både mig och mina vänner att förstå och acceptera detta, men nu känns det som att mina "gamla" vänner förstår iaf.

*kramar tillbaka*

Jag har ganska många nära vänner som jag gärna umgås med dessvärre orkar jag inte det så ofta. Jag har märkt att jag blivit lite egoistisk eller vad man ska säga, jag prioriterar vilka utav dom som jag känner är viktigast att umgås med. Alla mina vänner vet att jag har ont och mår dåligt och inte alltid orkar umgås och vara trevlig. Dom finns kvar även om man inte hör av sig på länge pga att man mår dåligt.

#3 - Där har du riktiga vänner! Vänner som finns kvar även om man inte orkat umgås på ett bra tag.

Ja energidödarna kan ju ha varit helt annorlunda när man lärde känna dom från början och förändrats med tiden till dåliga vänner. Så man ska inte ha dåligt samvete över att man råkar ha energidödare som vänner för dom var kanske inte det från början.

Vissa är rent utav dom som man tyckt ställt upp mest förut och som helt plötsligt gjort en helomvändning och blivit tvärtemot.

Min kompis som jag förut kallade min själsfrände och bästa vän, hon vände mig ryggen när jag blev sjuk. Hon kunde inte ta det och saknade väl personen jag var innan jag blev sjuk.
Helt plöstligt så tyckte hon att jag inte brydde mig om henne längre och bara pratade om mina problem hela tiden och att jag aldrig hade något roligt att berätta.

Men sanningen var tyvärr just det, jag hade inget roligt att berätta och jag orkade inte bry mig så mycket om hur hon mådde just då utan villa bara ha hennes stöd.

Jag hade nyss blivit diagnostiserad med Fibro efter att ha kämpat i 4 år för att få reda på om det är Fibro jag lider av. Läkare har varit emot mig hela tiden och inte trott på mig osv, och dessutom hade jag en pojkvän då som inte heller kunde ta att jag blev så sjuk utan även han verkade inte tro på att jag har så ont som jag har utan han började klaga över egna åkommor och att det var så synd om honom osv.

Sen när jag gjort slut med den pojkvännen och hittat den killen jag idag är förlovad med och ville "visa upp" honom för min då bäste vän, då fanns hon inte där längre. Hon träffade honom en gång, sen var det bara jag som ringde hela tiden och försökte få kontakt och att vi skulle träffas. Hon började säga att hon inte hade tid, men sen fick jag veta av gemensamma kompisar att dom hade träffat henne.
Så med andra ord var det MIG hon inte hade tid för och inte att hon hade lite tid generellt.

Så jag skrev mig ett mail till henne och krävde ett svar och fick svaret att hon inte längre räknade mig som en nära vän, att hon tyckte att jag förändrats och verkar gömma mig bakom min sjukdom (vad hon nu menade med det?), att hon känt sig som en psykolog och inte som min vän eftersom jag inte frågade henne hur det var med henne då jag mådde som sämst (själv hade jag självmordstankar just då) och att det hade gjort henne så besviken och ledsen att hon inte vill vara kompis med mig längre.

Så, som sagt. Energidödarna kanske inte var energidödare från första början, utan helt enkelt inte klarar av när man blir sjuk och därför beteer sig illa, eller som min kompis som slutade höra av sig och ljuga om att hon inte har tid att träffas, men träffade andra kompisar som vi båda känner.

Jag har saknat henne till och från eftersom hon inte alls var såhär som hon är nu, från början, men nu har jag inte tänkt eller saknat henne på rätt länge.

Oj, blev ett lite långt inlägg, men jag tänkte att det kanske är fler som känner igen sig och upplevt samma sak. Hoppas ni orkade läsa inlägget.

Kavitha - ja tyvärr så är det ju så att man får reda på vilka ens riktiga vänner är när man blir sjuk!

pottsorken- Ja uppenbarligen verkar det vara så.

Dom som är ens riktiga vänner finns fortfarande kvar och stöttar och hjälper en när man blir sjuk, medans de som inte är riktiga vänner eller pga andra orsaker inte klarar av att man blivit sjuk flyr fältet istället.

Har sedan flera år lärt mig att välja bort energitjuvarna i mitt liv, umgås enbart med vänner som vet hur jag funkar o inga krav ställs. Det handlar om att ge o ta. Mina vänner har full förståelse för varför jag inte kan följa med el varför jag måste få sova etc.  Egentligen fattar jag inte hur dom står ut för dom ger mycket mer än vad dom får. Men dom e guld värda för mig.

#4 ja jag vet vilka som är mina riktiga vänner och jag uppskattar dom verkligen

Två av mina närmsta vänner är i liknande situation som mig, den ena har fibro och den andra har diffus värk som flyttar sig runt och sitter mestadels i rygg och nacke och så har hon karparltunnelsyndrom.

Tjejen som har fibro behöver jag i stort sett aldrig fråga hur hon mår, det vet jag oftast ändå eftersom vi båda är ganska väderkänsliga. Det är skönt att ha nån som verkligen fattar hur man mår. Den andra tjejen har under det senaste halvåret fått mycket värk. Hon brukar "klaga" en del till mej men sen säger hon alltid: "men va dum jag känner mig här sitter jag och klagar när du förmodligen har det värre" Då brukar jag bara svara henne att hon får klaga hur mycket hon vill för att det behöver man göra ibland. Och dessutom är det inte alls säkert att jag har det värre just den dagen. Jag tycker nästan att det är lite skönt att höra andra klaga ibland för då känner man sig inte lika jobbig om man själv gör det. Hon brukar även säga att det är bra att klaga till mej för jag vet hur jävligt det är att ha ont och inte orka något.

#5 - Det gör inget att du skrev ett långt inlägg. Det är intressant att läsa och ta del av hur andra upplever saker. När det handlar om sådant man känner igen så känner man sig lite mindre ensam också :-)

#10 - Var med om samma grej när en kompis blev sjukskriven p.g.a. inflammation i axeln eftersom jobbet varit tungt. Då pratade hon om det och sedan fick hon nästan skuldkänslor för att hon gjort det när jag har ont. Det var jag som frågat henne hur det gick med axeln också, så jag sa till henne att hon inte behövde känna att hon inte kunde beklaga sig i närheten av mig.

Highlandertess- Tackar. Ja det var lite min tanke att visa att det nog inte bara hänt mig det där med vänner.

Det där att folk inte vågar beklaga sig känner jag också igen. Min syster är likadan. Hon vågar knappt säga till mig att hon har huvudvärk, men jag har sagt till henne att hon visst får klaga.

Allt är ju relativt, så bara för att en person inte har det lika jobbigt som mig så betyder ju inte det att när dom har ont att det gör mindre ont på dom bara för att dom vet att jag antagligen har det värre. Dom har ju inte upplevt något värre så dom har ju inget att jämföra med.