Den som inte lever med det eller inte har nån nära sej som lever med fibro vet inte hur det funkar, att det går i perioder, hur mycket det påverkar allt, etc.

"Kul att du vill träffas, men jag måste hushålla med orken" är nåt som inte alla förstår.

#1: Ja och jag funderar på vad då vår vänskap är värd.
Hon själv är inte alltid så pigg och dras med olika krämpor.

En sak som jag lärt mej numera är att jag drar mej ifrån draman och skit i mitt liv.
Jag tar bort de som inte begriper hur det är.
Även så med henne nu.

#2: Då tycker man ju att hon borde förstå detta till en viss grad i alla fall.

Ja, den som inte vill förstå även om/när man förklarat kan hålla sej i sin del av världen. Det är deras problem om dom inte vill förstå.

Nej, såna människor tar bara energi och det har jag ingen lust eller ork med, så de människorna har inte blivit kvar i mitt liv. Nu har jag i och för sig bara människor i mitt liv som lever med egna diagnoser, fysiska eller psykiska, och det leder till att vi aldrig hamnar i nån sån där situation. De vet precis hur det är att vara tvungen att hushålla med sin ork, behöva ändra planer plötsligt osv. Det är jag hemskt tacksam för!

#4: Håller med dej. De tar för mycket energi. Och negativ sådan.

Jag får leta upp mej sånna kompisar som har diganosen eller nåt annat. Som fattar hur det ofta är.

#0: Jag har haft sånna kompisar. Men jag har inte kontakt med dem längre

#6: Nä hon har inte hört av sej mer sen. Och jag tycker det kan kvitta.
Jag tar heller inte kontakt med henne mer då hon inte verkar fatta att jag inte bara kan trycka på en knapp så mår jag bra.

Allting är på hennes vilkor jämt. När hon har lust och tid.

#7: Sånna vänner behöver man inte.

Handlar inte vänskap om ett ständigt givande och tagande inte att en person hela tiden ska få bestämma.

Är det inte sunt att ha kontakter med olika typer av vänner till och med dom som utmanar en själv?

#9: Jovisst är det så. Men det tar oerhört mycket energi när man inte orkar och folk blir sura och griniga över det.

Kunde de bara godta att jag helt enkelt inte orkar alla gånger, så vore det inga problem, men så är tydligen inte fallet här. Och så var inte fallet med mina sa kallade kompisar heller. Då är jag hellre själv.

#10: Kan det vara så att du uppfattar besvikelsen från dina vänner som surhet?

De vill ju träffa dig och det är väl bra med kompisar som faktiskt vill ha dig med.

Sen är ju faran att du bäddar in dig och blir en sjukdom.

Du behöver väl oxå fundera på om du kan planera om och satsa på andra personer och inte bara fokusera på dig själv och dina behov?

Varför är det så svartvitt?

Om inte dina kompisar tycker som du säger du upp vänskapen.

#11 Fast lider man av kroniska sjukdomar måste man sätta sig själv i första hand för att orka. Det handlar inte om att man bara fokuserar på sina egna behov och inte vill ge tillbaka detsamma som man får av sina vänner, utan om att man behöver en vänskap som tar hänsyn till att man kanske inte kan ge och ta exakt lika, utan att det liksom bygger på en ömsesidig respekt för vad den andra behöver.

#12: Både ja och nej - det är lätt att tro att andra som inte har dokumenterade kroniska besvär har ett enkelt liv.

Vänskap är fortfarande ett givande och tagande.

#13 Alla, oavsett diagnoser eller inte, har sina egna plågor, svårigheter och behov i sin vänskap. Det gäller bara att man är kompatibla.

#14: Absolut!

Men även en kronisk sjuk person kan vara energitjuv och inte bara vanliga slitna människor utan ngn diagnos.

#15 Helt rätt. Tror sällan att det är beroende på om man är sjuk eller har diagnoser som avgör utan mest att man måste hitta nån som matcher ens eget behov och energi.

#11: Nej jag uppfattar inte besvikelse som surhet. De blev riktigt sura.

Jag har goda vänner som jag umgås med . Säger jag att jag inte orkar just den dagen, så tar vi det en annan dag istället.

Jag brukar normalt följa med på saker som vänner och familj föreslår, jag föreslår även själv aktiviteter. Jag isolerar mig inte hemma. Men vissa dagar eller perioder är det bara så att jag helt enkelt inte orkar.

Ja jag sa upp bekantskapen med denna person, men h*n var en riktig energitjuv, väldigt egocentrisk och kunde överhuvudtaget inte sätta sig in i att andra faktiskt inte orkar alla gånger.

#13: Ja precis som Zadeira säger, så har alla människor sina besvär eller problem. Ingen människa är helt besvärsfri.
I mitt fall är det min hjärntrötthet som ställer till de största problemen. Värken kan jag komma runt genom medicinering, åtminstone så den blir uthärdlig. Dessutom så blir min värk något bättre om jag rör på mig.

#15: Ja absolut. Makens kompis var gift med en sånn, hon var hemsk. Det var bara sjukdom hela tiden det var omöjligt att försöka styra in samtalet på annat. Nu ÄR hon allvarligt sjuk, men man behöver inte prata om sjukdom och symptom så fort man umgås, det finns betydligt trevligare ämnen att diskutera.

Jag undviker helst att prata om mina diagnoser och besvär. Dom diskussionerna kan jag ta med min läkare och psykolog, inte kompisar.

Är en sk kompis den som styr och ställer och inte tar ett nej när man mår dåligt, är detta ingen bra vän/kompis i mina ögon och då är det tack och hej.
Så klart är det ett givande och tagande men när denna kompis enbart tar och sedan blir sur när man är sjuk så är det inget värt.

Hon har sina krämpor och jag blir inte sur när jag har velat ses utan jag förstår hur det kan vara.

Vi har väl kanske inte en personkemi som går ihop dessutom.

Jag har även fått nog av min syster…som är av mitt kött och blod.
Det är alltid jag som får skit så fort det är nåt och speciellt nu sista tiden.
Hon blev sur på mej för att jag vill vara med min son och att de inte hade blivit bjudna till sin dotters midsommarfirande med dennes kompisar.
Hux flux så får jag gliringar och blir otrevligt bemött.

Så det spelar ingen roll om det är famlij eller vänner som man kan ta avstånd ifrån när man fått nog.
När man försökt och försökt men inget duger ändå.