Jag har haft samma partner i över 30 år, så för mig är det inga större problem. Men om vi mot förmodan skulle gå skilda vägar, så skulle jag nog inte skaffa något nytt.

Nä det är jättesvårt. Man har liksom inget att ge.
Även om den andra säger att han inte kräver något så kommer man ju aldrig ifrån det ändå när det gäller förhållande.
Kan man inte ge det där romantiska, en kyss eller på annat sätt för att man inte mår alls bra så är det ju inget förhållande. då är det som en vanlig vänskap.
Att bara ta utan att ge fungerar inte för mej.

Ibland är det att ge nån annan än sig själv kärlek. Lättare att älska nån annan än sig själv. I perioder är jag och min pojkvän bästa vänner mer än partners, men det finns just därför ingen annan jag skulle dela mitt liv med heller. Vad är bättre än en bästa vän?

Jag kan väl säga såhär, inte fören jag träffade min pojkvän tog jag tag i alla mina problem, och jäklar vilken resa vi gjort. Jag har hunnit bli bättre, sämre, bättre, sämre gång på gång både psykiskt och fysiskt. Men i dessa vågor är det jäkligt skönt att ha hittat den enda personen i hela världen so orkar med stormen och inte ger upp. Sen, vi har tex inget sex i perioder pga mig, men för oss är kärlek så mycket större än sånt.

#3: Det är nog så olika för alla även i detta.
Jag själv vill vara någorlunda "hel" innan jag kan gå in i något seriöst.
Jag är för trött och sliten för att ge av mej själv för att det ska bli ett förhållande.
Som det är just nu så är jag näst intill känslokall. Får inte fram det som behövs.

Bäst är att starta som vänner och sen se och jag kan utveckla känslor.

För er Zadeira är jag jätteglad att det funkar. 😀
Kan vara så att jag alltid i stort sett varit en ensamvarg och jag är nog det än.

#4 Ja det debatteras ju jämt och ständigt om man ska älska sig själv före man kan älska nån annan. Jag tror inte det är så, men jag förstår också att man inte orkar gå in i något nytt när hälsan sviktar. Det måste ju liksom kännas värt det och ge mer än det tar.

Det klyschiga, träffar man rätt person vid rätt tillfälle så ger det sig. När jag träffade min partner sa jag att "lyckas det inte med honom så skiter jag i kärlekslivet". Nu har det gått 11 och och vi är fortfarande ihop. skiter det sig nu kommer jag garanterat inte ge mig in i nåt nytt om det inte kastas över mig oundvikligt.

#3: Det är precis så jag och min make har det. Det är så skönt, bara att veta att han godtar det och inte blir ledsen eller känner sig oälskad, om jag skulle ta avstånd ifrån honom, inte klara av ett sexuellt umgänge.
När jag går ner i mina svackor så är han min bästa vän som hjälper mig med allt vad det vara månde. Det är så otroligt skönt.

#4 Mår man dåligt, så fungerar det inte , så enkelt är det bara. Man har ingenting att ta av, om man skall klara av att hålla sig själv över vattenytan många gånger.

Jag har inte orken att engagera mej i ett förhållande. Ska jag vara med någon vill jag kunna ge också.
Även om mannen säger att det är ok så kan jag ändå inte slappna av i det riktigt. Det maler i mej av att inte kunna ge.
Det kanske hade varit annorlunda om vi hade växt ihop med det när jag fick det.

Mannen jag hade ett förhållande med tills nyligen var helt underbar. Hjälpsam och förstående. Och han sa att det inte gjorde något att jag inget kunde ge nu.
Men lik förbaskat så kommer min ångest krypande av att jag inte kan ge.
Han vart fullkomligt nöjd med att jag inte kunde men jag kunde inte förlika mej i det.